Folke Tersman skriver på DN Opinion (22 augusti 2009) om ”hur man blir säker i den osäkra klimatdebatten”. Jag blev i alla fall säker på en sak när jag läste artikeln – att de som ropar på omedelbara, politiska lösningar på ”klimatproblemet” har väldigt dåligt på fötterna! Men en sak har Tersman fullständigt rätt i och det är det som kommer till uttryck i artikelns sista stycke:
De vetenskapliga frågorna om hur klimatet påverkas av våra koldioxidutsläpp kan för tillfället inte avgöras med säkerhet. De kan definitivt inte avgöras genom debatten i dagstidningarna. Däremot kan vi föra en fruktbar diskussion om hur vi praktiskt skall hantera situationen trots frånvaron av säker kunskap.
Detta är också min utgångspunkt. Båda sidor i klimatdebatten gör sig ofta skyldiga till att blanda ihop normativa frågor och faktafrågor. Det är oerhört farligt att låta sin moralisk-politiska utgångspunkt färga de ställningstaganden man gör om faktapåståenden. Tersman gör därför klokt i att försöka lämna faktafrågorna och fokusera på de praktiska frågorna.
När det gäller klimatets utveckling så sätter Tersman sin tilltro till IPCC, FN’s klimatpanel. Han påstår att många blivit övertygade av IPCC’s argumentation. Han säger också att det finns ”några högljudda kritiker” (som om deras högljuddhet och relativa antal skulle vara relevant för sanningshalten i vad de säger). Att hänvisa till auktoriteter och populära åsikter är sällan filosofiskt övertygande, men tyvärr väldigt vanligt i debatten om klimatet. Det är i och för sig väldigt glädjande att se att filosofer vågar ge sig in i klimatdebatten, men man skulle önska att de avslöjade dåliga argument snarare än instämma i dem!
Tersman fortsätter med att beklaga att resultatet av att det framförs kritik är ”en förvirrad diskussion som i förlängningen kan hota beslutsamheten att göra något åt saken”. Även detta påstående är mycket vanligt i den här debatten. All form av kritik anses ofta ”störa” det påstått nödvändiga politiska projekt som syftar till att med politiska medel ”rädda” klimatet. Oron över den ”hotade beslutsamheten” ger sken av att man gärna vill se att de hinner genomföra projektet medan det finns mandat för det hos allmänheten och helst innan kritiken mot det har fått komma fram. Det är just nu som folk är som mest uppskrämda över klimatförändringarna och vill man få folk att gå med på stora radikala förändringar så är det bästa läget nu!
Det är allmänt känt att skrämda människor är lättare att kontrollera samt att politiker tenderar att utöka sin makt i kristider (eller under förevändningen om en framtida kris). Jag påstår inte att politikerna medvetet skrämmer upp folk för att de skall kunna utöka sin makt. Politikerna är också människor och de är också skrämda men det politiska system vi har gör att politikerna kan ta åt sig mer makt i kristider och de flesta av dem gör det nog i all välmening. De tror verkligen att de kan göra det bättre för folk. Men de har tyvärr ofta falska föreställningar både om deras egen förmåga och om det moraliska rättfärdigandet för deras handlande.
Det är inte svårt att förstå att de auktoriteter som står bakom det politiska projektet som sägs kunna ”rädda” klimatet känner sig obekväma med kritik. Men filosofer och debattörer måste värna om fortsatt diskussion och kritisk granskning av detta politiska projekt och de vetenskapliga och normativa grunder som det anses vila på. Att inte vilja ha en fortsatt debatt tyder ofta på att man inte känner att man har tillräckligt på fötterna.
Välvillighetsprincipen tvingar oss att anta att motivationen hos varje klimatdebattör är att nå klarhet och sanning i frågan. Vi kan inte anklaga någon debattör för att medvetet skapa förvirring i debatten (om vi inte har mycket goda skäl att tro att just den personen vill just detta). Däremot är det rimligt att anta att den eventuellt ”hotade beslutsamheten” är en positiv bieffekt av meningsskiljaktigheterna! Detta för att jag anser att den politiska beslutsamheten redan är omotiverat stark i relation till styrkan och relevansen i de argument som framförs för de drastiska åtgärderna.
Om man föreslår en drastisk åtgärd så måste man kunna motivera den väldigt väl. Man måste (1) visa att problemet är verkligt och (2) tillräckligt allvarligt för att motivera en specifik åtgärd, man måste (3) visa att den föreslagna åtgärden verkligen skulle avhjälpa problemet och man måste (4) visa att åtgärden är nödvändig för att avhjälpa problemet. På alla dessa punkter kan man ifrågasätta dem som ropar på snabba politiska lösningar.
Tersman säger att en möjlighet för skeptikern är att hävda att sannolikheten för de dramatiska konsekvenserna av klimatförändringarna är ”lika med noll”. Detta skulle naturligtvis vara ett alldeles för starkt påstående och att styrka det skulle vara ett alldeles för starkt krav att ställa på skeptikern. På samma sätt så skulle det vara lika orimligt att kräva av den andra sidan i debatten att de visade att risken för klimatproblemen är 100 % vilket är en del av Tersmans poäng. Jag utgår därför från att han skulle hålla med mig om vad jag menar med (1) dvs. att det måste visas att problemen är sannolika och överhängande. På den här punkten är filosofer naturligtvis ytterst begränsade av bristande kunskaper i naturvetenskap vilket som Tersman påpekar inte bör utesluta att vi tar tag i de viktiga normativa frågorna om hur vi skall handla utifrån vår nuvarande kunskapsmängd.
När det gäller (2) säger Tersman att
Inte heller är det rimligt att förneka vikten av att undvika de tänkbara konsekvenser som IPCC nämner i sina rapporter. Den möjligheten finns bara för en cyniker som helt struntar i att miljontals människor drabbas av svält, sjukdom och död.
Det stämmer givetvis att om vi fokuserar på de värsta tänkbara konsekvenserna så är det inte rimligt att förneka vikten av dem, men möjligheten att fokusera på de allra värsta konsekvenserna finns bara för en cyniker! De mer realistiska scenarierna pekar på både positiva och negativa konsekvenser av ett varmare klimat. Det är inte alls orimligt att ha åsikten att mänskligheten kanske helt enkelt får leva med att det blir varmare i framtiden och lära oss tackla de negativa konsekvenser detta kan få samtidigt som vi drar nytta av de positiva konsekvenserna av det. Människan är oerhört anpassningsbar och har överlevt många olika typer av hot och förändringar av sin levnadsmiljö.
När det gäller (3) så kanske det stämmer att något måste göras för att undvika svält, sjukdom och död i samband med klimatförändringar men det är långt ifrån uppenbart att vad som måste göras sammanfaller med de politiska lösningar som hitintills föreslagits. Hur kan vi vara så säkra på att de åtgärder som föreslås är de rätta och bästa?
Den kritiken försöker Tersman slå undan genom att hävda att de föreslagna lösningarna skulle vara bra i sig själva även om de inte avhjälper klimatproblemen! Han verkar alltså vara medveten om svagheten i argumentationen då han kastar in förbehållet att ”många av de åtgärder som föreslås kan nämligen motiveras på andra sätt än utifrån deras betydelse för klimatet”. Han säger till och med att ”den nuvarande mobiliseringen för klimatet [har] effekter som gör att påståenden om bortkastade resurser kan tas med en nypa salt”! Detta är ett oerhört tvivelaktigt sätt att argumentera på och utgör den svagaste punkten i artikeln.
Inte heller detta argument är något nytt utan förekommer ofta i klimatdebatten. Attityden bakom argumentet skvallrar om att man är långt mer övertygad om ”lösningens” förträfflighet än vad man är bekymrad över ”klimathotet” i sig.
Jag vill inte uttala mig om Tersmans bevekelsegrunder men det bör inte komma som en överraskning för någon att de åtgärder som nu föreslås mot klimatproblemen är oerhört lika den politik som den gröna vänstern alltid har förespråkat.
Vill man vara elak så kan man säga att de äntligen har hittar ett ”problem” som tycks passa ihop med den politik som de förespråkat sedan länge. Även om deras argument tidigare inte var tillräckliga för att övertyga folk om deras politiska lösningar så hoppas de nu på att klimathotet skall kunna skrämma oss alla till att acceptera deras gamla ”lösningar”. Och det verkar som de är på god väg att lyckas! Alla de där andra ”problemen” som de tidigare ville lösa blir nu bara en ”bonus”. Men det är en bonus som många av oss inte alls ser som en bonus! Det är därför mycket märkligt att Tersman tror att han skall övertyga någon med detta argument.
De som generellt är skeptiska mot politiska lösningar lär knappast bli övertygade av att man säger ”Min lösning på problemet är sådan att även om problemet inte blir avhjälpt av den (eller om det inte ens är ett verkligt problem) så är min lösning bra i alla fall!” Detta kommer man knappast undan med utan att ge starka oberoende argument för dessa saker. Om man är så förälskad i en viss ”lösning” att man förutsätter att den är bra även om den inte skulle lösa problemet den motiverades för att lösa så kan man inte förvänta sig att övertyga en enda skeptiker. Kritiken att den politiska mobiliseringen för klimatet innebär bortkastade resurser kan absolut inte tas med en nypa salt!
Även om det i min mening är irrelevant för klimatdebatten så vill jag ändå nämna de exempel som Tersman tar upp på vad som enligt honom är positiva bieffekter av mobiliseringen för klimatet:
… former för internationellt samarbete som vuxit fram i klimathotets skugga. Ännu fungerar de inte särskilt bra, men viktiga steg har tagits. Denna utveckling kommer att hjälpa oss att hantera andra globala problem, såsom rovdriften på naturresurser.
Fokuseringen på klimatfrågan har också haft andra positiva effekter. Medvetenheten om att det är människor i fattiga länder som kommer att betala det högsta priset för uppvärmningen samtidigt som det är människor i den rika världen som bär det största ansvaret för den har fört upp frågor om global rättvisa på agendan.
När det gäller dessa saker så är det inte alls uppenbart att det handlar om någonting bra! När det gäller internationellt samarbete – samarbete mellan stater – så är jag till exempel mycket skeptisk. EU, FN och NATO är exempel på ganska tvivelaktiga internationella organisationer. Vissa filosofer har till och med argumenterat till fördel för en ”världsregering” vilket jag tycker är en starkt motbjudande och väldigt skrämmande tanke. Varje steg i den riktningen bör enligt mig undvikas men även den som inte skräms av den tanken bör hålla med om att varje steg i den riktningen åtminstone behöver motiveras väl och inte gömmas under förevändningen att ”rädda klimatet”.
Vidare så är jag överhuvudtaget skeptisk till politiska lösningar på problem och det gäller såväl klimatproblemen som den ”rovdrift på naturresurser” som Tersman nämner. Utfiskning är ett bra exempel på sådan ”rovdrift” som jag anser att man löser bäst genom privat ägande av fiskevattnen snarare än genom politiskt fastställda fiskekvoter. Jag nämner detta bara för att visa att det inte är uppenbart att internationella politiska lösningar är någonting att applådera.
När det gäller ”global rättvisa” så verkar det vara så att om man redan från början är förtjust i den världsbild som innebär att den rika världen (på norra halvklotet) parasiterar på den fattiga delen av världen (på det södra halvklotet) så är det lätt att man leds till att tolka nya fenomen i ljuset av den föreställningen. Även klimatfrågan kan pressas in i den här gamla föreställningen och på så sätt ses som ytterligare ”bevis” för denna världsbild. Fattigdom beror väldigt ofta på orättvisor. Men det är främst orättvisor som folket i fattiga länder utsätts för av deras egna regeringar. I den mån det ligger någonting i att den rika världens är ansvarig för den fattiga världens tillstånd så är det i termer av de idiotiska handelshinder som vi sätter upp mot resten av världen. Men jag har mycket svårt att tro att klimatfrågan kommer att leda till ökad frihandel i världen. Och även om den gjorde det så vore det bättre om vi kunde slå ett slag för frihandeln utan att gå omvägen via klimatet.
Men för argumentets skull tänker jag för ett ögonblick acceptera att de saker som Tersman pekar på verkligen skulle vara positiva bieffekter av den politiska mobiliseringen för klimatet. Under detta antagande skulle det inte vara fullständigt bortkastade resurser att mobilisera för klimatet. Men det skulle fortfarande kunna vara en väldigt ineffektivt användning av resurserna. Det är inte alls säkert att fokuseringen på klimatet är det bästa sättet att uppnå dessa andra saker. Att peka på dessa påstådda positiva bieffekter är inte ett bra argument för att få oss att acceptera att våra resurser satsas på ”mobilisering för klimatet”. Det skulle fortfarande kunna finnas mycket bättre sätt att använda resurserna på.
Tersman hävdar att ”någon seriös argumentation kring detta [med bortkastade resurser och ineffektiv användning av resurser] från klimatskeptikernas sida ser man emellertid sällan till i dagens debatt”. Då har han uppenbarligen inte läst Björn Lomborgs artiklar och böcker.
I vilket fall som helst så måste de påstådda positiva bieffekterna av klimatsatsningarna motiveras på sina egna meriter. Även om vi skulle acceptera att detta var eftersträvansvärda mål (vilket jag inte håller med om) så skulle det vara mycket osannolikt att omvägen via klimatfrågan skulle vara det mest effektiva sättet att uppnå dessa andra mål. Slutsatsen av allt detta är att argumentet som går ut på att de åtgärder som föreslagits mot klimatförändringarna är bra i sig själva oavsett om de löser det problem som de var tänkta att lösa eller inte är mycket svagt.
Vi kommer nu till min punkt (4), att man måste visa att åtgärden man föreslår verkligen är nödvändig för att avhjälpa problemen. Även om det är långt ifrån uppenbart att de lösningar som föreslagits är tillräckliga (eller kommer göra någon skillnad överhuvudtaget) så utgår jag här ifrån att de är tillräckliga. Nu kvarstår frågan om de också är nödvändiga eller om det finns andra sätt att tackla problematiken på?
Vi kanske inte kan undvika att det blir varmare i framtiden men är det verkligen nödvändigt med stora global-politiskt-kollektivistiska åtgärder för att ”rädda” mänskligheten undan klimatförändringarnas negativa effekter? Som jag sa tidigare så är människan oerhört anpassningsbar och har överlevt många olika typer av hot och förändringar av sin levnadsmiljö.
Om mänskligheten tvingas leva med att det blir varmare i framtiden så kan hon lära sig tackla de negativa konsekvenser detta kan få samtidigt som hon kan lära sig att dra nytta av de positiva konsekvenserna av det. De kollektivistiska, politiska åtgärder som föreslagits hämmar naturligtvis individens möjligheter att lösa sina problem i sin närmiljö. Det är uppenbart som Tersman säger ”att minska koldioxidutsläppen kommer att kräva resurser och pengar”. Han fortsätter:
Kanske skulle dessa resurser kunna användas på ett bättre sätt för att förhindra lidande och förbättra folks villkor?
Mitt svar på denna fråga är ”Ja, om dessa resurser fick lov att stanna kvar hos dessa människor istället för att via beskattning hamna hos politikerna”. Vi måste sätta tilltro till den enskilda människan! Om hon ges största möjliga handlingsutrymme för att lösa de omedelbara problem som hon befinner sig i så är jag ganska säker på att hon kommer att klara framtidens problem (vilka de än må vara). Det finns naturligtvis inga garantier, men det finns det ju inte när det gäller de föreslagna politiska åtgärdernas effekt heller. Det finns inga garantier någonstans i livet.
En viktig insikt är att det inte finns någonting som säger att framtidens största hot är kända idag. Om politikerna tillåts bränna våra resurser på att ”rädda klimatet” (oavsett om de lyckas med det eller inte) så står den enskilda människan sämre rustad när andra typer av problem dyker upp i framtiden.
Här menar jag att om man har en förkärlek till kollektivistiska politiska lösningar så är det lätt att man tenderar att överdramatisera den här typen av problem. Detta hänger ihop med föreställningen att endast politiska, kollektivistiska lösningar kan råda bot på problemen och i vissa fall är detta kanske sant. Men även i de fall där detta är sant så kan ”lösningen” vara värre än själva ”problemet”!
Jag håller med Tersman när han säger att ”den intressanta frågan är givetvis vad man ska göra”. Men vem är ”man” i det här fallet? Är det den enskilde individen, mänskligheten som kollektiv eller våra politiska ledare som åsyftas? Tersman fortsätter med att säga att ”om det är sannolikt att ett visst handlande kommer att leda till dåliga konsekvenser så har man skäl att ändra kurs, åtminstone om det finns mindre riskabla handlingsalternativ”. Dåliga konsekvenser för vem? Och vem är det som ställs inför de olika handlingsalternativen? Troligtvis förutsätts här ett utilitaristiskt synsätt från vilket olika möjliga utfall kan sägas vara ”bra” eller ”dåliga” från ett opersonligt perspektiv enbart i relation till hur mycket lycka det finns i universum som helhet och oavsett fördelningen av denna lycka. Kritiken mot den här teorin får vänta till en annan gång men vi bör akta oss för att ta den för givet!
IPCC vars policydokument Tersman stödjer sig på ger inte främst råd till individer, frivilliga organisationer eller företag utan till politiska beslutsfattare. Ett stort problem med dessa är att de resurser som de kommer använda för att försöka ”lösa” klimatproblemen inte är deras egna. Det är därför svårt att säga vad som skulle vara klokt eller oklokt för dem att göra med dessa resurser dvs. från vilket perspektiv vi skall bedöma klokheten i det. Varje politisk handling har vinnare (inte sällan inkluderande politikerna själva!) och förlorare. Om vi förutsätter ett utilitaristiskt synsätt så kan vi eventuellt komma runt detta (förutsatt att det blir bäst på det stora hela, vilket jag betvivlar) men jag anser som antytt att utilitarismen är felaktig.
Jag ser IPCC och det faktum att folk sätter så hög tilltro till dem och deras politiska lösningar som ett mycket större hot än de klimatförändringar de varnar för! De åtgärder som ofta föreslås som lösningar på klimatproblemen är precis den typ av saker som jag ser som de största problemen i världen. Ökad makt för politikerna på den enskildes bekostnad. Det är tänkt att vi skall betala högre skatter och att vår konsumtion skall kontrolleras och beskäras på en mängd olika sätt i klimatets namn.
Jorden kommer knappast att gå under men den enskilda människan kan göra det, under tyngden av all politisk inblandning i våra liv. Vi måste se upp med dem som tror att de kan ”rädda världen” genom att styra och kontrollera oss även om de själva tror att det de gör är något gott.
