Debatten om konfessionella skolor fortsätter. Sara Mohammad och Staffan Gunnarson från Humanisterna uttryckte igår stark kritik mot förekomsten av sådana skolor. Även om jag i högsta grad delar deras skeptiska inställning till religion och religionens inflytande över samhället så menar jag att deras analys är problematisk och naiv. Mohammad och Gunnarson säger inte rakt ut att de vill förbjuda alla konfessionella skolor men jag antar att det är dit de vill komma.
Ett allmänt problem för hela debatten om konfessionella skolor är att ingen tycks veta vad frågan egentligen handlar om. Låt mig därför göra ett försök att formulera vad jag tror är den grundläggande skiljelinjen mellan de som vill förbjuda religiösa friskolor i lag och de som inte vill göra detta. För att överhuvudtaget bilda sig en uppfattning i frågan så måste man först ställa sig en grundläggande fråga: ”Vem är det som bör ansvara för uppfostring och utbildning av ett barn, är det föräldrarna eller är det staten?”
För en humanist borde svaret på den frågan vara självklart: fram till dess att barnet är moget nog att ansvara för sig själv så är det föräldrarna som ansvarar för barnets uppfostran och utbildning. Ändå är det ofta just de som kallar sig för ”humanister” som tydligast tagit ställning för att det istället är staten som skall ha detta ansvar (i en mer eller mindre omfattande utsträckning). Detta är en ytterst farlig väg att gå och rimmar illa med humanismen.
När jag säger att det är föräldrarna som ansvarar för barnets uppfostran och utbildning så pratar jag här om vad vi kan kalla ”huvudmannaansvaret” och inte om ansvaret att personligen sköta all uppfostran och utbildning av barnet. Det vanliga är att föräldrarna delegerar delar av detta ansvar mellan varandra, till mor- och farföräldrar, barnvakter, dagmammor, idrottsledare etc. etc. I vissa extrema fall kan även själva huvudmannaansvaret föras över på någon annan, t.ex. om båda föräldrarna omkommer eller om de av andra skäl visar sig vara oförmögna att ta ansvar för barnet.
Jag vill understryka att ’föräldrarna’ i den här betydelsen inte nödvändigtvis måste syfta till de biologiska föräldrarna. Inte heller är det självklart att barnets huvudmän måste vara just två till antalet, det går lika bra med en, eller varför inte tre? Men att det är ”huvudmännen” och inte staten som har ansvar för barns uppfostran och utbildning anser jag bör vara den humanistiska utgångspunkten.
Men nu till själva huvudpoängen: Att välja skola åt sitt barn är att delegera en bit av sitt ansvar för barnets utbildning till någon annan; att välja utbildning åt sitt barn är att jämföra med att välja dagmamma eller barnvakt eller personlig tränare etc. Enligt detta synsätt så kan ingen annan än barnets föräldrar (eller de relevanta huvudmännen för barnet i fråga) sägas ha något ansvar för barnets utbildning om föräldrarna inte har delegerat just detta ansvar just dit!
Att vilja begränsa föräldrarnas valmöjligheter när det gäller utbildning genom att i lag förbjuda vissa alternativ är att ta ifrån dem detta ansvar eller att säga att detta ansvar inte var deras att delegera från början. Detta är väl inte en humanistisk idé? Det finns nog ingenting som är så inhumant som att gå emellan en förälder och dess barn (och därmed omyndigförklara både föräldern och barnet).
Men om nu föräldrarna har rättigheten – för att med ansvar följer rättigheter – att välja skola åt sina barn, tänk då om föräldrarna väljer en ”sektskola” åt barnet? Har inte barnet rätt att gå i en objektiv och neutral skola som en motvikt till de inåtvända idéer och värderingar som barnet exponeras för hemma? Denna typ av argument hörs väldigt ofta i debatten. Vad säger dessa argument egentligen? Om de säger att staten eller någon annan förutom föräldrarna (åtminstone delvis) har rätten att uppfostra och utbilda barnet så förutsätter det vad som skall bevisas. Det är ju just detta som är själva huvudfrågan.
Mohammad och Gunnarson vill vidare försöka framställa det som om det råder en konflikt mellan barnets och föräldrarnas rättigheter. De säger att
Den Europeiska konventionen och föräldrarätten ställer dock till problem i och med att den anses gå före svensk lag. Därmed försvagas barns rättigheter till en objektiv, allsidig och kritisk undervisning om religion och livsåskådning.
Konflikten de pekar på är tänkt att råda mellan ”barns rättigheter till en objektiv, allsidig och kritisk undervisning” och ”föräldrarätten”. Det är självklart så att barn har vissa rättigheter gentemot sina föräldrar men just den rättighet vi diskuterar här är rättigheten att välja skola och den rättigheten kan vi inte tillskriva barnet själv, åtminstone inte för tidigt ner i åldrarna och det tror jag att Mohammad och Gunnarson håller med om. Därför står inte konflikten mellan barn och förälder i det här fallet utan mellan förälder och någon utomstående som vill gå emellan barnet och föräldern t.ex. staten.
Här måste humanismen enligt mig stå upp för föräldern även om föräldern i fråga gör ett val av utbildning som inte stämmer med våra humanistiska åsikter. Om vi verkligen tror på tolerans, respekt för oliktänkande och en fri och öppen debatt så bör vi inte ropa på polis så fort folk gör (vad vi uppfattar som) ohumanistiska val. Jämför med Voltaires kända citat om yttrandefriheten: ”Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem.” Vi kan säga motsvarande i utbildningsfrågan: ”Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att uppfostra dina barn i enlighet med dem”.
En annan sak som Mohammad och Gunnarson gör en stor grej av är det här med objektiv och neutral undervisning. Är det inte så att till skillnad från i hemmet och i ”sektskolan” så får barnet i den kommunala skolan och i ”vanliga” friskolor en objektiv och neutral undervisning? Då uppstår genast frågor om vad en sådan undervisning innebär. Mohammad och Gunnarson säger att ”Skolan ska alltid vara en neutral plats!” men i vilka hänseenden då? Jag är övertygad om att en fullständigt neutral skola är en illusion oavsett vem som står som huvudman för skolan.
Mohammad och Gunnarson prisar läroplanens värdegrund som ”utmärkt” och ”befriande tydlig” men i själva verket är skolans värdegrund ett vagt och ofta motsägelsefullt hopplock av olika ideologiska och religiösa riktningar som är allt annat än humanistiska. De glömde t.ex. att nämna att det i samma stycke de refererar till står det även att skolan skall vila på en kristen etik. Med detta i åtanke så blir det väldigt svårt att utifrån ett humanistiskt perspektiv hävda att skolans värdegrund är sundare än föräldrarnas ”unkna” värderingar (även om det vore relevant!) På ett vis kan man kanske säga att värdegrunden också är en typ av konfession!? Då har vi redan idag en mer eller mindre ”ideologisk” skola och det är nog ofrånkomligt att det är så.
Mohammad och Gunnarson kastar också ur sig att ”Barn far illa i religiösa friskolor!” utan några som helst bevis. Menar de verkligen att jämföra det som händer i sådana skolor med barnmisshandel? Detta är oerhört långt från verkligheten. Dessutom vore det att trivialisera de barns situation som faktiskt blir utsatta för misshandel på riktigt. Religionens inflytande över utbildning och över samhället i stort är ett enormt problem och anledningen till att jag själv började engagera mig i den humanistiska rörelsen. Men att likställa konfessionella friskolor med barnmisshandel är kontraproduktivt och rent felaktigt. Kanske menar inte Mohammad och Gunnarson detta utan snarare att andelen barn som far illa i konfessionella friskolor är högre än de barn som far illa i ”vanliga” skolor? Återigen så krävs det empiriska bevis för detta. Och även om det visar sig vara sant så är det långt ifrån uppenbart att lösningen är att förbjuda alla konfessionella skolor.
Självklart är det så att föräldrarna (och ännu mindre barnet själv) i någon mening inte alltid vet vad som är bäst för dem. Men sannolikheten att staten skulle veta detta bättre är ytterst minimal. Om det är någon som verkligen vill ett barn väl så är det väl dess föräldrar? En överväldigande majoritet av alla världens föräldrar älskar nämligen sina barn över allt annat. Detta gäller i högsta grad även de flesta ”sektmedlemmar”. Vidare går föräldrar igenom stora kval och mödor för att få det som de anser vara det bästa för sina egna barn. Idén att någon utomstående, än mindre en enorm och centraliserad samhällsinstitution, skulle kunna göra ett mera genomtänkt och välvilligt val är kort sagt befängd. Om det är så att föräldrarna behöver tips och råd om hur de på bästa sätt främjar sina egna barns utvecklig så kan de be om sådan hjälp. Sannolikt är det inte många föräldrar som hade frågat staten eller kommunen om hjälp om de hade haft något val!
En invändning mot detta resonemang är att vissa föräldrar faktiskt inte älskar sina barn och bevisligen behandlar dem illa. Tyvärr är det så. Men därifrån till att staten bör bestämma för alla är ett mycket stort steg. När det gäller en kärleksfull förälders genomtänkta val av skola för sitt barn finns det ingen anledning för staten eller någon annan att ingripa. Idén att föräldrar medvetet och systematiskt skulle göra ett val av skola åt sina barn som de själva anser vara dåligt för barnet är absurd. När det gäller att systematiskt göra dåliga val åt andra så är staten oöverträffad!
Vad är då egentligen problemet med att de föräldrar som älskar sina barn får välja det som de anser vara det bästa för barnen i fråga? Detta är ett problem bara för dem som vill att föräldrarna skall välja det som någon annan än föräldrarna anser vara det bästa. Därmed är vi åter tillbaka till den ursprungliga skiljelinjen: Är det föräldrarna eller är det staten som skall uppfostra och utbilda våra barn? Valet borde vara självklart. Föräldrarna som trots allt älskar sina barn måste vara det rimligaste humanistiska svaret. Och föräldrarna har rätten att välja det som de anser vara det bästa för deras barn även om deras val råkar avvika från vad politiker eller någon annan tycker.
Skall vi humanister då bara sitta och titta på när föräldrar utövar sina rättigheter till att göra (vad vi uppfattar som) ohumanistiska och därmed dåliga val? Nej, vi bör försöka påverka deras val med humanistiska metoder. Istället för att angripa dogmatiska människor och deras rättigheter att välja skola åt sina egna barn så bör vi angripa dogmatiska religiösa och politiska idéer. Dialog, opinionsbildning och ett fritt informationsutbyte är den enda humanistiska vägen. Eller varför inte starta en humanistisk friskola?
