Fritzsons Frizon

Följande citat av Thomas Jefferson åberopas ibland i debatten kring intellektuellt ägande och upphovsrätt etc.

”If nature has made any one thing less susceptible than all others of exclusive property, it is the action of the thinking power called an idea, which an individual may exclusively possess as long as he keeps it to himself; but the moment it is divulged, it forces itself into the possession of everyone, and the receiver cannot dispossess himself of it. Its peculiar character, too, is that no one possesses the less, because every other possesses the whole of it. He who receives an idea from me, receives instruction himself without lessening mine; as he who lights his taper at mine, receives light without darkening me. That ideas should freely spread from one to another over the globe, for the moral and mutual instruction of man, and improvement of his condition, seems to have been peculiarly and benevolently designed by nature, when she made them, like fire, expansible over all space, without lessening their density at any point, and like the air in which we breathe, move, and have our physical being, incapable of confinement or exclusive appropriation. Inventions then cannot, in nature, be a subject of property.” 

Jeffersons slutsats att uppfinningar inte kan vara föremål för ägande följer inte från det han säger tidigare. Detta är enkelt att se då han inte ens nämner ‘inventions’ förrän i själva slutsatsen och innan dess uteslutande pratar om ‘ideas’. En idé för Jefferson är tydligen en ”action of the thinking power” och det verkar som att han här med ‘idé’ menar ett rent mentalt objekt. Det att ”an individual may exclusively possess [an idea] as long as he keeps it to himself; but the moment it is divulged, it forces itself into the possession of everyone, and the receiver cannot dispossess himself of it” stödjer den tolkningen. Men när sen slutsatsen dras så handlar det helt plötsligt inte om mentala objekt utan om uppfinningar.

Är uppfinningar blott mentala objekt? Jag tror inte att en försvarare av intellektuell egendom tänker sig att det är någonting blott mentalt som kan ägas. Upphovsrätt (förstådd som en moralisk rättighet och inte blott en juridisk konstruktion), till t.ex. musikstycken, litterära verk eller uppfinningar etc. tycks inte vara rättigheten till någonting mentalt alls.

Vi kan därför hålla med Jefferson om att ”the action of the thinking power called an idea” är olämplig som föremål för exklusivt ägande utan att hålla med om att intellektuellt ägande och upphovsrätt är strunt. Eller?

Det är många som frågar mig hur jag kan försvara upphovsrätten men samtidigt motsätta mig de ofta integritetskränkande åtgärder som föreslagits för att försöka stoppa fuldelningen. Jag ser inte alls några konstigheter i detta, tvärtom! Låt mig förklara.

Till att börja med vill jag påpeka att upphovsrättens rättfärdigande och vilka metoder man skall använda för att skydda den är två helt olika frågor som är logiskt oberoende av varandra. Jag anser att upphovsrätten är viktig, men jag anser också att Internets frihet och den personliga integriteten är oerhört viktiga. Man kan mycket väl försvara upphovsrätten som en moralisk rättighet på principiell grund och samtidigt motsätta sig all form av övervakning och kontroll av Internet eller avstängning av användare eller domen mot The Pirate Bay, etc.

Vidare är det inte bara så att man mycket väl kan försvara både upphovsrätt och personlig integritet, det är helt naturligt att man gör det! Mitt försvar av upphovsrätten utgår nämligen från en idé om individuella moraliska rättigheter (i det fallet, rätten till det man skapat) och mitt försvar av personlig integritet och mitt avståndstagande från övervakning och kontroll (på och utanför nätet) utgår ifrån precis samma grundläggande idé!

Det råder lika lite en konflikt mellan att försvara upphovsrätten och samtidigt motsätta sig integritetskränkande åtgärder som det gör mellan att försvara homosexuellas rätt i samhället och samtidigt motsätta sig förbud av homofoba uttalanden. Försvaret av homosexuellas rättighet att leva sina liv som de önskar och försvaret av yttrandefriheten vilar på en och samma liberala grund. På samma sätt skulle jag säga att försvaret av att man har rätt till det man skapat och försvaret av rätten till ett privatliv och frihet från övervakning kommer från precis samma liberala kärna.

Henrik Alexandersson är en av få som fattat att det inte finns någon nödvändig konflikt mellan att vara för upphovsrätt och att värna om personlig integritet och frihet på nätet. Han skriver:

Jag förväntar mig rent av att den som, på ideologiska grunder, delar min uppfattning om upphovsrätten [som jag tror liknar min egen (?)] också har ett engagemang för rättssäkerhet, yttrandefrihet och fri ekonomi utan speciallagstiftning för olika särintressen. [länk till källan]

Borde inte detta vara självklart för en liberal?

Men det finns såklart en viktig skillnad mellan Åke Gren (som sa att ”homosexuella är en cancersvulst på samhällskroppen”) och fuldelare. Åke Gren är i sin fulla rätt att uttrycka sin åsikt (hur ogrundad och motbjudande vi än tycker att den är) medan en fuldelare gör någonting som han eller hon inte har rätt att göra (givet att det moraliska försvaret av upphovsrätten funkar dvs. Om du inte håller med om detta så acceptera det bara för argumentets skull iaf).

Voltaires kända slogan att ”jag håller inte med om det du säger men jag är beredd att dö för din rätt att säga det” funkar utmärkt på Åke Gren, men bara med viss försiktighet på fuldelaren. Vi kan till exempel säga att ”jag håller inte med om att homosexuella är en cancersvulst på samhällskroppen men jag är beredd att dö för din rätt att säga det” men vi bör inte säga att ”jag håller inte med om att fuldelning är OK men jag är beredd att dö för din rätt att fuldela”. Det finns ingen sådan rättighet! Däremot bör vi säga att vi är beredda att dö för rätten till ett privatliv. (Att vara beredd att dö är kanske en alldeles för kraftig formulering, men ni förstår poängen).

Bör detta då leda oss till att acceptera vilka metoder som helst för att motverka fuldelning? Absolut inte! Ta någonting som vi alla anser är fel tillexempel snatteri. Bör vi använda alla metoder som står i vår makt att förhindra och bestraffa snatteri? Övervakningskameror på alla gator? Avlyssning av alla telefonsamtal? Visitering av misstänka snattare på öppen gata? Högre straff för att statuera exempel? Utegångsförbud? etc, etc. Alla håller med om att snatteri är fel, men jag tror också att de flesta samtidigt håller med om att inte vilka metoder som helst är acceptabla för att komma till rätta med snatteri. Inte ens när det gäller betydligt allvarligare brott så är vilka metoder som helst acceptabla.

Vi kan förklara detta på två olika sätt. (1) genom ”vägning” eller (2) genom ”två fel gör inte ett rätt”. Vägning är kanske det vanligaste sättet men jag tror att det är fel sätt. Låt mig förklara vad jag menar och varför (2) är att föredra framför (1).

(1) Vägning: olika rättigheter vägs mot varandra och den som är viktigast vinner.

Enligt ”vägning” så resonerar vi som så att upphovsrätten visserligen är viktig och bör skyddas men eftersom skyddet av den kan komma i konflikt med rätten till personlig integritet och rätten till ett privatliv så måste dessa rättigheter vägas mot varandra i termer av hur viktiga de är. Den som är viktigare väger över. Jag tror inte detta är rätt sätt att göra det på. Rättigheter kan inte vägas – de kan bara antingen respekteras eller inte respekteras. Dessutom förutsätter det här alternativet ett oberoende mått i termer av vilket den ena rättigheten kan väga tyngre än den andra dvs. en enhet med vilken vi kan väga dessa saker. Jag är skeptisk till att det överhuvudtaget finns en sådan oberoende ”moralisk enhet” i termer av vilken vi kan väga rättigheter. Därför tror att vi skall göra såhär istället:

(2) ”Två fel gör inte ett rätt”: bara för att vissa människor gör fel så blir det inte därmed rätt att göra fel mot andra människor.

Enligt två-fel-gör-inte-ett-rätt-principen så resonerar vi såhär istället. Man har rätt att skydda sin upphovsrätt men bara på sätt som inte kränker andra rättigheter, inte för att dessa andra rättigheter är ”viktigare” utan helt enkelt för att de är rättigheter. Vi kan skydda vår upphovsrätt men vi kan endast göra det inom ramen för vad respekt för personlig integritet och rätten till privatliv tillåter. Återigen, inte för att respekt för personlig integritet är ”viktigare” eller ”väger tyngre” utan för att det helt enkelt vore fel att inkräkta på den personliga integriteten och rätten till privatliv punkt slut.

Det finns en vulgärtolkning av den här principen som säger att all form av bestraffning är otillåten för att den innebär att man lägger till ännu mer ”felhet” till världen än vad förövaren ursprungligen gjorde genom brottet. Detta är naturligtvis nonsens. Dessutom är den här vulgärversionen snarare en variant av ”vägning” eftersom den förutsätter ”felhet” som en oberoende måttenhet i termer av vilken vi kan väga moraliska saker.

Korrekt tolkad så är appliceringen av två-fel-gör-inte-ett-rätt-principen den här: eftersom ökad övervakning och kontroll av Internet drabbar oskyldiga och inkräktar på allas rätt till integritet och privatliv så är detta fel och oacceptabelt. Inte på grund av att den ena rättigheten ”väger” mer än den andra utan helt enkelt för att det är fel att inskränka folks rätt till integritet och privatliv punkt slut. Det är också fel att inskränka folks rätt till det de har skapat. Men att folk struntar i det senare gör det inte rätt att strunta i det första också – två fel gör inte ett rätt!

Även hederliga människor (icke- fuldelare) kommer att övervakas och kontrolleras (ännu mer än idag), vilket inte görs rätt av fuldelarnas handlingar. Ökad övervakning är en jättefarlig utveckling som gör det sämre för oss alla, inte bara för fuldelarna.

Man kan kanske hävda att fuldelarna själva har tvingat fram ”hårdare tag” och att de därmed får skylla sig själva? Men detta kan aldrig rättfärdiga åtgärder som går ut över oss alla! Vi måste helt enkelt acceptera att även om upphovsrätten är en rättighet så kommer den att kränkas och att i många fall så kommer vi inte att kunna göra någonting åt detta (inom moralens gränser). Det betyder inte att upphovsrätten inte är viktig eller att den är mindre viktig än något annat. Men det betyder att vi inte får göra fel bara för att någon annan gjort fel. Återigen, två fel gör inte ett rätt!

Jag tror därför att de åtgärder som föreslagits för att få bukt med fuldelningen är på tok för trubbiga. Exakt hur man kan göra för att skydda sin upphovsrätt utan att riskera att kränka oskyldigas rätt till integritet och privatliv och samtidigt upprätthålla ett fritt Internet vet jag tyvärr inte. Men det kan förhoppningsvis hjälpa lite att försöka få folk att tänka till och se att det finns goda skäl för upphovsrätten.

Kanske bör vi inte fråga ”Går fuldelningen att stoppa? Och hur skall vi stoppa den?” Utan istället försöka få varje person att ställa frågan till sig själv ”Varför fuldelar jag? Finns det goda skäl att sluta med det?”

Tidigare inlägg i ämnet: 

Myter om nedladdning (Ett försök att krossa ett antal vanliga myter om fuldelning, behöver omarbetas lite)

Upphovsrätt står inte i motsats till äganderätt (Det finns ingen konflikt mellan upphovsrätt och äganderätt, tvärtom så är upphovsrätten en form av äganderätt)

Hur kan man inte se skillnaden? (Jag invänder mot Oscar Swarts som jag menar ignorerar en viktig skillnad. Nämligen den mellan att kräva att den som vill sälja sin musik skall anpassa sig till ett nytt marknadsläge som uppkommit på ett moraliskt acceptablet sätt och att kräva att de skall anpassa sig till ett nytt marknadsläge som uppkommit på ett icke-moraliskt acceptablet sätt)

Med facit i hand? (Jag invänder mot Christian Engström som menar att vi idag sitter med facit i hand vad gäller fuldelningens konsekvenser på skapande och konsumption efter 10 års fuldelning. Han jämför dock hur det var då med hur det är nu istället för att jämföra hur det är nu med hur det skulle ha varit nu i avsaknad av fuldelning, vilket givetvis är den relevanta jämförelsen)

Argumentet som bevisade för mycket (Ett vanligt argument mot att fuldelning kan jämföras med stöld är att ”offret” inte berövas någonting och därför kan det inte vara stöld. Jag har argumenterat för att man visst berövas någonting, nämligen bestämmanderätten över det man skapat. Men även om vi skulle köpa argumentet så bevisar det helt för mycket, det skulle undergräva även den så kallade ideella upphovsrätten)  

Attack mot attacktalet (Mitt svar på Rasmus Fleischers ”attacktal” mot upphovsrätten i Sydsvenskans upphovsrättsspecial som publicerades sida vid sida med mitt eget ”försvarstal” för densamma)

The Battle Rages On (Oscar Swarts menar att upphovsrätten är omoralisk. Jag angriper hans argument)

Debatten om upphovsrättens vara eller icke-vara, dess moraliska grunder, etc. har verkligen blossat upp igen under den senaste veckan. Vilket är himla kul!

HAX skriver läsvärt (som vanligt) och refererar till min debatt med Rasmus Fleischer; [1] [2] [3] [4]. HAX är en av få som fattat att det inte finns någon nödvändig konflikt mellan att vara för upphovsrätt och att värna om personlig integritet och frihet på nätet (och utanför nätet). Han skriver:

Jag förväntar mig rent av att den som, på ideologiska grunder, delar min uppfattning om upphovsrätten också har ett engagemang för rättssäkerhet, yttrandefrihet och fri ekonomi utan speciallagstiftning för olika särintressen.

Exakt! Kunde inte sagt det bättre själv.

Även Oscar Swartz refererar till mig och en tidigare debatt mellan honom och mig i kommentarerna här och här. Swartz argumenterar (i rak motsats till vad jag gör) för att upphovsrätten är omoralisk! Argumentet är följande (jag citerar från en kommentar av Swartz på den här bloggen men andemeningen är exakt den samma som i hans senaste bloggpost):

Det är omoraliskt att sätta sig på kammaren och jobba i ett år med ett “verk” som man släpper “rakt ut i luften” (dvs det är en immateriella produkter) för att sedan begå våld mot fredliga människor när verket sprids för vinden. Det moraliska handlingssättet är att hålla tyst om man inte tål att ens ord återupprepas. Det moraliska handlingssättet är att aldrig släppa verket i så fall, inte att springa runt och slåss.

Jag håller med om att det skulle vara fullständigt omoraliskt att begå våld mot fredliga människor när de använder och sprider någonting som upphovsmannen har ”släppt rakt ut i luften”. Huvudfrågan här är dock hur vi skall tolka ”släppa” och Swartz problematiserar inte alls detta begrepp. Jag gör en stark uppdelning mellan att ”släppa” någonting och att göra det tillgängligt mot betalning. Swartz framför inget argument mot den här uppdelningen som framstår som ganska tydlig och klar. Att erbjuda sin musik, film eller vad det nu kan vara mot betalning och att ge bort den till vem som helst är två väldigt olika saker. Många band delar ut sin musik gratis över nätet vilket förståss är jättebra. De artister som däremot väljer att inte göra detta utan att istället sälja sin musik bör enligt min uppfattning få lov att göra detta och bli respekterade för det. Men oavsett vad man tycker om det så bör man åtminstone hålla med om att det handlar om två olika saker. Att hävda att det är samma sak är inte rimligt.

Jag håller helt med om att om man som upphovsman väl gjort klart att det man skapat skall vara tillgängligt för alla och får spridas hur som helst så finns det ingen väg tillbaka. När man väl givit bort någonting så är har man ingen rätt att ångra sig. Men att erbjuda sin musik, film eller vad det kan tänkas vara mot betalning på en marknad kan inte tolkas som att ”släppa det rakt ut i luften”.

En liknelse: i somras var jag med min pappa någonstans mellan Malmö och Skanör och köpte grönsaker på en helt obemannad gårdsbutik direkt hos en odlare. Man tog vad man ville ha, vägde det själv, sen lämnade man pengar i en burk. Odlaren hade gjort sina grönsaker tillgängliga mot betalning. Skulle detta tolkas som att odlaren ”släppt dem rakt ut i luften”? Självklart inte! Det är ungefär samma en artist gör när han eller hon försöker sälja sin musik på fysiska CD eller via nedladdning. Precis som hos grönsaksodlaren kan man välja om man vill köpa eller inte, men att tolka det som att det är gåvor bara för att det inte går att bli påkommen är inte rätt.

Den klassiska invändningen är att detta inte är en bra analogi för att grönsaksodlaren blir av med någonting medan upphovsmannen till musik eller film inte blir av med någonting för att musiken finns fortfarande kvar även hos denne hur många som än laddar ner den. Jag har kritiserat detta argument många gånger. När du tar grönsaker utan att betala så kränker du grönsaksodlarens bestämmanderätt över dem, och när du går bakom ryggen på upphovsmannen så gör du ungefär samma sak. Är det detta Swartz menar är fredligt beteende? Det är visserligen inte fysiskt våld, men det är det inte att ta grönsaker heller. Detta kanske inte är den bästa analogin men jag tror att den säger någonting viktigt i alla fall.

Rasmus Fleischer - copyriot.se - replikerar mitt ”försvarstal” för upphovsrätten som var en del av Sydsvenskans upphovsrättsspeciel idag. Min replik till Fleischers ”attacktal” från samma temanummer skrevs innan jag läste hans. Läs, fundera, kommentera!