Arkiv för Liberalism

Skärningspunkten mellan liberalism och regionalism

Kvällens Pub Liberal om Åland, liberalism och regionalism i Liberala Studenters regi väckte intressanta frågor om skärningspunkten mellan liberalism och regionalism, individuella och kollektiva rättigheter, demokrati, individens rätt att tala sitt eget språk, värdet av kulturell och språklig mångfald och Europas framtid. Ämnen som inte diskuteras så ofta, i alla fall inte i relation till varandra.

Det var Andreas Dahlén som studerar i Lund till en Master of European Affairs och aktiv medgrundare av Ålands Framtid och tidigare vice-president i European Free Alliance Youth som stod för snacket.

Frågor som diskuterades var bland annat om det finns kollektiva rättigheter utöver individuella rättigheter (t.ex. kulturers och nationers rättigheter), om en mångfald av språk och kulturer har ett egenvärde; om individen har en rättighet att tala sitt egen språk och om man har rätt att kräva att få t.ex. information från myndigheter på sitt eget språk.

Alltså, ett tacksamt ämne om man vill knyta grundläggande moraliska frågor till vardaglig politisk debatt!

Kommentarer (2)

Jag i StudentLiberalen om varför man inte skall rösta i EU-valet

Jag blev inbjuden att skriva i Liberala Studenters nygamla tidning StudentLiberalen vilket jag är tacksam för. Jag argumenterar där för den radikala ståndpunkten att bojkotta det nära förestående Europaparlamentsvalet! Läs pdf här (sidorna 8 och 9).

Jag kan utlova mer på detta tema inom den närmaste tiden!

Kommentera

Liberalism eller demokrati? Del 2


I ett tidigare inlägg så efterlyste jag en liberal demokratikritik och lutade mig på John Stuart Mill. Fördelen med Mill är att han är en figur som ingår både i den klassiska liberala traditionen samt anses vara grundaren av den moderna liberalismen eller socialliberalismen. På samma sätt som Jesus var jude men samtidigt grundare av kristendomen, kan man kanske säga att Mill var en klassisk liberal men samtidigt föregångare till socialliberalismen? (i övrigt inga likheter dock!)
 

Den här gången lutar jag mig istället på John Locke, den kanske allra första liberalen (liberalismens Abraham?). Locke menade att politisk makt ”eftersom den bara är alla samhällsmedlemmars samlade makt, som de överlämnar till den person eller församling som stiftar lag…” inte kan vara oinskränkt och egenrådig över människors liv och öden. Den kan ”inte vara större än den makt dessa människor hade i naturtillståndet, innan de inträdde i samhället och överlät den till det allmänna. För ingen kan överlåta mer makt till en annan än han själv har”. (Andra avhandlingen om styrelseskicket, Daidalos, 1996, sid 115). Och eftersom ingen människa i naturtillståndet råder över någon annan människas liv, frihet och egendom så kan inte heller staten och lagstiftarna ha någon sådan makt.

 

Varje person har i naturtillståndet också rätten att försvara sig själv mot och straffa de som inkräktar på någon annans liv, hälsa, frihet och egendom. Om vi inte hade denna rätt i naturtillståndet så är det svårt att se hur någon stat skulle kunna ha den makten. All politisk makt vilar enligt Locke på vad folket frivilligt har valt att ge upp till staten i utbyte mot skydd och säkerhet.

 

Syftet med att inträda i ett samhälle överhuvudtaget är enligt Locke för varje person att få njuta sin frihet och egendom i fred och säkerhet. Om människor kunde överlåta en oinskränkt makt över sig själva till någon annan så skulle detta innebära att de försätter sig i en värre situation än i naturtillståndet. Det skulle innebära att de har ”avväpnat sig själva och beväpnat honom” (s 117). Om den politiska makten kunde ta ifrån någon dennes liv, frihet eller egendom så ”måste man anta att de vid inträdet i samhället skulle förlora just det som var syftet med inträdandet, och det vore väl ändå för absurt för att någon skulle kunna gå med på det” (s 118). Tyvärr inte tillräckligt absurt för att förhindra att det är verklighet i varje modern demokrati!

 

Locke kanske inte var lika orolig för detta som han borde varit. Han säger att ”detta är inte så mycket att frukta i styrelseskick där den lagstiftande makten helt eller delvis ligger hos församlingar med växlande sammansättning, vilkas medlemmar efter församlingens upplösning är underkastade lagen i sitt land jämlikt med alla andra” (s 118). Detta är ett empiriskt påstående och Locke hade bevisligen helt fel på denna punkt (för oavsett vad vi tycker att staten borde syssla med så är det uppenbart att den sysslar med bra mycket fler saker än det Locke tänkte sig var dess ursprungliga och legitima syften). Demokrati har inte alls visat sig vara en garant för att folks frihet och egendom respekteras. Jag är övertygad om att om Locke hade vetat hur det ser ut idag så hade han inte formulerat sig sådär.

 

Många av Lockes moderna efterföljare tycks dock ha glömt bort Lockes grundläggande insikter om hur absurt det är att staten skall kunna ta ifrån någon dennes liv, frihet eller egendom och därmed underminera själva syftet för vilket vi inträdde i samhället från första början.

Kommentarer (3)

Liberalism eller demokrati? – en bortglömd konflikt

Liberaler har alltid haft ett mycket problematiskt förhållande till demokrati. Liberala förgrundsgestalter som John Locke och J.S. Mill framhålls ofta som demokratins försvarare, men samtidigt finner man i Mills skrifter en mycket radikal demokratikritik och hos Locke ges demokratin en ganska undanskymd roll. Dagens liberaler tycks dock till stor del ha glömt bort de problem med demokratin som paradoxalt nog var så uppenbara för de tidiga försvararna av den. Hur kan det ha blivit såhär? Varför finns det idag nästan ingen levande liberal demokratikritik? Varför förknippas ofta kritik av demokratin inte med liberalism utan snarare med mörka auktoritära rörelser på de extrema höger- och vänsterkanterna? Har demokratin rent av blivit helig? Till och med för liberalismen som traditionellt insåg dess brister och risker?

På sidan ett i kapitel ett, i det första stycket av On Liberty skriver Mill såhär:

A question seldom stated, and hardly ever discussed in general terms, but which profoundly influences the practical controversies of the age by its latent presence, and is likely soon to make itself recognized as the vital question of the future.

 

Vilken fråga handlar detta om? Jo, det handlar om ”…the nature and limits of the power which can be legitimately exercised by society over the individual.” Redan på sidan fyra kritiserar Mill idéerna om ”självstyre” och ”folkets makt över sig själv”. Han säger:

 

The ”People” who exercise the power are not always the same people with those over whom it is exercised; and the ”self-government” spoken of is not the government of each by himself, but of each by all the rest.  

Han fortsätter:

The will of the people … practically means the will of the most numerous or the most active part of the people – the majority, or those who succeed in making themselves accepted as the majority; the people, consequently, may desire to oppress a part of their number…

Nästa steg är av stor betydelse:

… precautions are as much needed against this as against any other abuse of power. The  limitation, therefore, of the power of government over individuals loses none of its importance when the holders of power are regularly accountable to the community, that is, to the strongest party therein.

Detta är vad som redan hos Mill kallades ”majoritetens tyranni” och visar på ett mycket tydligt sätt att det finns en stark konflikt mellan demokrati och liberalism. Att många moderna liberaler ofta uttrycker sig som om demokrati och liberalism närmast är synonyma är i ljuset av detta nästan obegripligt!

Jag efterlyser därför en liberal demokratikritik både inom filosofin men framförallt i den offentliga debatten. Både klassiska liberaler och moderna liberaler måste inse och i större grad påpeka demokratins många problem. Vi måste visa att det finns en frihetsbaserad demokratikritik och inte låta majoritarismen stå oemotsagd.

(Jag håller på att formulera mer i detalj konflikten mellan individens fri- och rättigheter och majoritetens tyranni samt varför vi bör välja det förra över det senare. Om någon vill läsa detta så skicka ett mail till mig fritzanton@gmail.com )

Kommentarer (4)

Intellektuell äganderätt: ett dilemma för libertarianen

I senaste numret av Nyliberalen (Nr 4 2008 ) skriver jag om intellektuell äganderätt och upphovsrätt utifrån ett libertarianskt perspektiv. För er som är intresserade och som inte har tidningen, här kommer den artikeln i sin helhet.

Intellektuell äganderätt: ett dilemma för libertarianen 

 

Libertarianer hävdar att varje individ äger sig själv, sin egen kropp och ”frukterna av sitt eget arbete”. Detta är den så kallade självägarskapstanken och är ekvivalent med att säga att varje person har en uppsättning rättigheter; rätten till liv, frihet och egendom som det brukar heta. När det gäller rätten till egendom så säger libertarianen att en person kan förvärva äganderätt över ett visst föremål på två olika sätt: antingen genom interaktion med andra (via byte eller gåva) eller genom att personen i fråga ”blandar sitt arbete” med ett tidigare oägt föremål. Att ta någonting som någon annan redan blandat sitt arbete med, t.ex. frukt som någon annan har odlat – utan den personens medgivande – innebär en kränkning av den personens rättigheter. Allt det här är vardagsmat för libertarianen.

 

Vad har denna moraliska utgångspunkt för implikationer för debatten om intellektuell äganderätt t.ex. trade marks, patent och upphovsrätt till litterära verk, film och musik? Hur bör libertarianer se på dessa saker? Hur bör vi ställa oss i den aktuella debatten om olovlig kopiering och fildelning? Frågor om intellektuell äganderätt har länge förpassats till fotnoterna i liberal teori men i dagens Internetsamhälle blir det dock mer och mer nödvändigt att ta tag i frågan. Intressant nog finner vi libertarianer på båda sidor i debatten; vissa anser att intellektuell äganderätt är hokus pokus, medan andra anser att den intellektuella äganderätten är lika fundamental (till och med mer fundamental) än den ”vanliga” äganderätten. Jag anser att detta är ett gyllene tillfälle att precisera den libertarianska ståndpunkten.

 

De som förkastar intellektuell äganderätt menar att sådant som patent och upphovsrätt till litterära verk helt igenom är konstruktioner som tillkom via – och som inte kan upprätthållas utan – statlig inblandning i marknaden. Vidare så argumenteras det ofta att upphovsrätt, istället för att reflektera underliggande moraliska rättigheter står i konflikt med de samma. Samt (från båda sidor) att patent och upphovsrätt har dåliga (eller goda) samhällsekonomiska effekter då de hämmar (eller gynnar) innovation. Vidare hävdas det ofta att äganderätten enbart gäller för materiella föremål. Man kan inte äga en idé sägs det; det finns ingen intellektuell äganderätt.

 

De libertarianer som försvarar intellektuell äganderätt lutar sig ofta tillbaka på självägarskapstanken. Om nu självägarskapstanken leder till uppfattningen att varje person äger ”frukterna av sitt eget arbete” på vilka grunder kan libertarianen göra en moralisk skillnad mellan fysiskt och intellektuellt arbete? Hur kan vi på basis av liberala principer göra en åtskillnad mellan då jag investerar mitt arbete och min talang i att skapa en staty och då jag investerar samma arbete och talang i att spela in en skiva? På vilka grunder kan libertarianen säga att jag kan ha en rättighet att äga och (därmed sälja) det första men inte det andra?

 

Detta är en intressant och komplex debatt. Men istället för att dyka in i denna debatt så vill jag ta ett steg tillbaka och presentera vad jag anser vara ett dilemma för libertarianen rörande den här debatten. Låt oss säga att vi blir imponerade av de argument som säger att den intellektuella äganderätten saknar grund i självägarskapstanken, dvs. vi antar att den intellektuella äganderätten inte kan rättfärdigas utifrån individuella rättigheter. Från den här ståndpunkten kan vi gå åt två olika håll. Antingen så anser vi att allt vad upphovsrätt, patent, trade marks etc. heter bör avskaffas eller så försöker vi ge (några av) dessa saker en annan typ av rättfärdigande. 

 

Jag tar för givet att libertarianen inte kan acceptera det första alternativet. Det kan inte nog understrykas hur radikalt valet av detta alternativ skulle vara. Det skulle innebära att du inte har större rätt än någon annan att tjäna pengar på ett verk eller en uppfinning du investerat åratal av arbete och stora summor pengar i. Vidare så skulle, så vitt jag kan se detta även innebära att den ideella upphovsrätten måste förkastas så att det är fritt fram att ge ut någon annans verk i ditt eget namn. Oavsett vilket så skulle det här alternativet innebära väldigt radikala konsekvenser som libertarianen borde känna sig (minst sagt) obekväm med att acceptera.   

 

Detta lämnar oss det andra alternativet. Vissa har argumenterat för att i den mån upphovsrätt kan ges något rättfärdigande överhuvudtaget kan denna på sin höjd vara konsekvensetiskt motiverad. En (kraftigt begränsad?) upphovsrätt kan leda till goda samhälleliga konsekvenser och kan därför accepteras, men den bygger inte på någon generell rättighet till det individen har skapat. Vad innebär den här positionen exakt? Som jag ser det så är den antingen en blandform mellan rättighetsetik och konsekvensetik där den ”vanliga” äganderätten är baserad på ”robusta” rättigheter och är grundad i självägarskapstanken, medan intellektuell äganderätt är baserad på någonting helt annat dvs. konsekvensskäl och nyttomaximering. Eller så är den en ren konsekvensetik där allt (även individuella rättigheter) är grundat i nyttomaximerande skäl. 

 

Båda dessa tolkningar är ytterst problematiska. Blandformer är problematiska för att de tycks vara instabila. Hur skall försvararen för blandformen hantera konflikter mellan teorins två element; individuella rättigheter och nyttomaximering? Om hon säger att individens rättigheter alltid går före nyttomaximering så tycks hon ha givit upp blandformen till fördel för en ren rättighetsetik. Om hon däremot säger hon att nyttomaximering alltid går före individuella rättigheter så har hon givit upp blandformen till fördel för en ren konsekvensetik. Hon skulle kunna hävda att konflikter mellan teorins två element de facto aldrig uppstår men det skulle involvera ett ganska stort mått av önsketänkande. Mycket mer skulle givetvis kunna sägas om detta men jag utgår här ifrån att blandteorier är instabila på detta sätt.

 

Att acceptera en ren konsekvensetisk teori som t.ex. utilitarismen tycks å andra sidan passa väldigt dåligt ihop med libertarianismen och varje idé om individuella rättigheter. Det är känt redan sedan utilitarismens födelse att utifrån den teorin så är individuella rättigheter inte mer än ”non-sense on stilts” som utilitarismens urfader Jeremy Bentham själv sa. Detta står i väldigt stark kontrast till den tradition som vi ofta förknippar med John Locke och som moderna libertarianer till stor del bygger sitt tänkande på. John Stuart Mill försökte få ihop utilitarismen med idén om individuella rättigheter och man skulle kunna argumentera för att Mill landar i en (instabil?) blandteori. Detta är dock inte det rätta stället att fördjupa oss i Mill exeges. Jag utgår från att konsekvensetik och libertarianism är ganska dåliga kompisar och detta tycks vara den allmänna åsikten bland både utilitarister och libertarianer.   

 

Dilemmat för libertarianen som jag vill göra gällande är alltså att antingen måste hon (1) förkasta allt vad upphovsrätt, patent, trade marks etc. heter rakt av eller så måste hon (2) acceptera en instabil eller svag etisk grund för libertarianismen och de individuella rättigheter som libertarianen vill försvara. Båda dessa alternativ är högst otillfredsställande från ett libertarianskt perspektiv. (1) innebär som jag ser det ett mycket radikalt avvisande av en lång rad saker som alla i den här debatten fäster åtminstone något värde vid. Det libertarianer är oense om är främst hur viktiga och fundamentala dessa saker är, men alla tycks vara mer eller mindre överens om att de fyller åtminstone någon funktion i ett libertarianskt samhälle. Uppgiften för libertarianen borde därför vara att ge en övertygande förklaring till varför vi överhuvudtaget skall bry oss om intellektuell äganderätt. (1) kapitulerar under denna uppgift.

 

(2) innebär att vi tar ett steg bort från var vi började dvs. ett steg bort från självägarskapstanken. Tanken med (2) var att istället för att kapitulera under uppgiften att ge en övertygande förklaring till varför intellektuell äganderätt är något vi skall bry oss om så kan vi ge den ett rättfärdigande skiljt från individuella rättigheter. Jag argumenterade för att detta antingen leder oss till en instabil blandteori med både rättighetsetiska och nyttomaximerande element, eller så leder det oss till en ren konsekvensetik där alla individuella rättigheter är underställda nyttomaximering. Enligt en vanlig konsekvensetisk position, utilitarismen så innebär det senare att individuella rättigheter är underställda den totala mängden nytta eller lycka i universum. Om vi kan maximera nyttan eller lyckan i universum genom att bortse från individuella rättigheter så säger utilitarismen att vi bör göra det. Detta rimmar väldigt illa med den klassiska liberala tanken att individens rättigheter är fundamentala och okränkbara.     

 

Vi kan inte fortsätta att behandla intellektuell äganderätt som en fotnot i liberal teori. Hur vi väljer att se på intellektuell äganderätt tycks tvärtom vara intimt sammankopplat med hur vi ser på de moraliska grunderna för individens rättigheter överhuvudtaget.

 

Om det stämmer att libertarianen ställs inför ett dilemma på det sätt jag argumenterat för så finns det ett uppenbart sätt för henne att ta sig ur det. Detta är naturligtvis att försvara den intellektuella äganderätten fullt ut som en del av våra robusta individuella rättigheter utifrån självägarskapstanken. Vi hävdar helt enkelt att varje individ äger sig själv, sin egen kropp och frukterna av sitt eget arbete oavsett om det är intellektuellt arbete eller kroppligt arbete det handlar om. Detta innebär att varje person har rätt till det han eller hon skapar samt att för någon annan att använda detta utan skaparens medgivande innebär en kränkning av den personens rättigheter. Denna position tycks (till skillnad från den utilitaristiska) passa väl ihop med vad libertarianer säger i övrigt samt med den Lockiska traditionen som libertarianer säger sig förvalta. 

 

Huruvida den här senare positionen överhuvudtaget kan göras rimlig är naturligtvis en annan fråga som inte kan avgöras här. Försvararen av den här positionen måste svara på ett antal frågor. Är positionen konsistent så att de rättigheter teorin tillskriver varje individ inte kommer i konflikt med varandra? Kan den upprätthållas på ett sätt som inte leder till minskad individuell frihet och personlig integritet? Leder den till några uppenbart orimliga eller absurda praktiska konsekvenser? osv. Alla dessa utmaningar är svåra men inte omöjliga. Om vi kan ge övertygande svar på dessa frågor så är det uppenbart att den här positionen är att föredra framför den position som leder oss till det svåra dilemma som jag målat upp.

 

Vi kan inte fortsätta att säga att vi är för upphovsrätt och samtidigt säga att upphovsrättens rättfärdigande inte har någonting att göra med individens rättigheter till det han eller hon skapat. Inte utan att vi samtidigt förbinder oss till antingen en instabil etisk blandteori eller en fullödig konsekvensetik som riskerar att underminera den strikta synen på individuella rättigheter som libertarianen vill försvara. Utvägen är att vi antingen avvisar allt vad upphovsrätt heter rakt av eller så försvarar vi intellektuell egendom i termer av individuella rättigheter grundade i självägarskapstanken. Det senare alternativet är att föredra.

Fritz- Anton Fritzson

Ursprungligen publicerad i Tidningen Nyliberalen, BOX 602, 114 79 Stockholm.
http://www.nyliberalen.nu

Kommentarer (5)