Pragmatiska argument mot att rösta:
(a1) Det spelar ingen roll hur du röstar
Läs den här artikeln av Hanne Dahl (Junibevaegelsen i Danmark) och Sören Wibe (Junilistan) i dagens Aftonbladet. De säger bland annat såhär:
När till exempel SVT Agenda ordnar EU-debatter ställer man Moderaterna och Socialdemokraterna mot varandra, som om de vore de självklara huvudkombattanterna. Samma mönster finns i Danmark. Spelet döljer att de borgerliga och socialdemokraterna är helt eniga om huvuddragen i EU-politiken. Här i Sverige stod man på samma sida i folkomröstningarna om medlemskapet 1994 och om euron 2003. Och i riksdagen har man i full enighet röstat för alla de fördrag (Amsterdam, NICE, Lissabon) som fört makten till EU och dess domstol. Och som grädde på moset finns undersökningar som visar att socialdemokrater och de borgerliga röstar lika i nio fall av tio i EU-parlamentet.
Europaparlamentsvalet är ett skenval.
(a2) Agendan för EU:s framtid tycks redan vara fastlagd
Agendan för EU-samarbetets framtid tycks redan ligga fast på förhand. Det är bara en tidsfråga innan Lissabonfördraget och Euron kommer att tvingas på alla medlemsländer. Den europeiska demokratin har blivit en skendemokrati vars syfte är att skänka legitimitet till en redan utstakad väg samt krav från olika särintressen. Det borde oroa oss alla oavsett ideologisk hemvist.
Det är även den här gången kandidater som vill driva ”ett smalare men vassare EU” eller ”ett EU som gör hälften så mycket dubbelt så bra”. Men det finns inga som helst tecken på att EU kommer att gå i den riktningen. Trenden är den rakt motsatta – EU gör ständigt mer och mer, sämre och sämre, och blir allt bredare och trubbigare. Det är en illusion att utifrån dagens utgångspunkt tro att EU:s befogenheter skulle kunna begränsas.
Idealet och verkligheten har helt enkelt hamnat så långt ifrån varandra att idealet inte längre framstår som trovärdigt.
(a3) Det finns inga rimliga alternativ att rösta på
I Sveriges riksdag har vi sex socialdemokratiska partier samt ett socialistiskt parti. Det finns i dessa partier också socialliberala och socialkonservativa inslag i högre eller lägre grad. Utanför riksdagen har vi ett nationalistiskt socialkonservativt parti, ett feministiskt socialistiskt parti och ett parti för pirater. Och så har vi Junilistan – ett parti för företrädelsevis avhoppade Socialdemokrater som tröttnat på partiets EU-politik.
Av dessa partier är få EU-kritiska. Av de som är EU-kritiska är inga liberala. Det finns därför inget alternativ för en EU-kritisk liberal att rösta på. Piratpartiet är visserligen bra när det gäller integritetsfrågor och frihet på nätet. Men de saknar ideologisk trovärdighet i dessa frågor. Man kan misstänka att det inte främst är liberala principer som ligger bakom deras vurmande för frihet och integritet, utan snarare är det möjligheten till fri underhållning utan att behöva betala som är drivkraften för många (det finns såklart undantag). De kallar sig trots allt Piratpartiet och inte ”Partiet för integritet och frihet” eller något i den stilen (jag är övertygad om att de skulle ha betydligt färre anhängare då dock).
För mig som försvarare av upphovsrätten är Piratpartiet inte ett alternativ. Jag blir dock inte ledsen om förstanamnet på Piratpartiets lista kommer in (även om han inte svarade så bra på mina frågor och invändningar för ett tag sedan). Andranamnet på listan, Amelia Andersdotter, är dock högst tveksam. I en intervju i senaste Lundagård säger hon bl.a. att hon är inspirerad av Vänsterpartiets Eva-Britt Svensson och att om hon kommer in i Europaparlamentet så tänker hon donera en del av sin lön till olika organisationer. Och när journalisten frågar ”Som vaddå?” så svara Andersdotter att ”Attack tycker jag gör mycket bra. Ordfront och Amnesty, Unifem”! Amnesty är bra, men Attack!! Hon säger också att hon (precis som alla andra politiker) är för en ”ambitiös miljöpolitik”. Är det detta liberaler som HAX vill stödja?
För en EU-kritisk liberal är det naturligtvis helt otänkbart att rösta på ett nationalistiskt eller socialistiskt parti (hur EU-kritiska de än må vara). Och för en EU-kritisk liberal är det otänkbart att rösta på något av de fyra regeringspartierna. Junilistan kvarstår, men även om EU-kritiska socialdemokrater är att föredra framför EU-älskande socialdemokrater så är de de trots allt socialdemokrater.
Det finns alltså inga rimliga alternativ för en EU-kritisk liberal att rösta på. Om varför man bör vara en EU-kritisk liberal har jag bl.a. berört här samt i kort en artikel i StudentLiberalen.
(a4) Ett lågt valdeltagande kan ha positiva effekter
Ett lågt valdeltagande undergräver EU:s legitimitet. DN rapporterar om att Jan-Erik Gustafsson, ordförande i Folkrörelsen Nej till EU uppmanar väljarna att bojkotta valet. Han säger såhär:
Det allra bästa vore om så få som möjligt gick och röstade för då får vi ett så lågt valdeltagande att valet inte längre är legitimt.
Statsvetaren Henrik Oscarsson säger i samma artikel:
Det går inte att sätta en siffra, men går [valdeltagandet] ner till 10–15 procent urholkas så klart trovärdigheten.
Exakt vad som skulle hända om valdeltagande skulle fortsätta att minska kan vi inte veta. Men att politikerna är oroliga är helt säkert. De är oroliga just för att deras legitimitet står på spel. Det är därför de använder miljoner av våra skattepengar på kampanjer för att övertyga oss om att gå och rösta.
Principiella argument mot att rösta:
(b1) Att rösta är att delta och att delta är att legitimera
Att rösta i Europaparlamentsvalet är att ställa upp på EU och acceptera och legitimera både EU-projektet som sådant och den EU-politik som förs i Sverige idag. Genom att bojkotta valet ger du rakt motsatt besked: Jag är emot ett fördjupat EU och ökad förskjutning av makt. Genom att bojkotta valet protesterar du mot den EU-politik som drivs i Sverige – vilken har varit naivt positiv från båda de stora blocken. Den som avstår från sin röst har inte givit sin ”välsignelse” till det politikerna gör och är därmed inte ansvarig för det. Den som röstat däremot – oavsett vad han eller hon röstat på – har deltagit och därmed legitimerat både EU-projektet och valresultatet. Den som röstar underkastar sig på sätt och vis majoritetens vilja och bör acceptera resultatet oavsett vad det blir. Den som avstått är inte ansvarig på samma sätt. Det är inte ansvarsfullt att rösta på ett dåligt alternativ bara för att man anser att det är det minst dåliga alternativet.
Detta argument skiljer sig från (a4). (a4) är ett konsekvensargument som utgår från de (eventuella) positiva effekterna ett lågt valdeltagande kan ha. (b1) är ett icke-konsekventialistiskt argument som utgår från att det är fel att stödja någonting dåligt även om det råkar vara det minst dåliga.
Detta visar hur fel de har som argumenterar för att man bör rösta bara för att hålla t.ex. Sverigedemokraterna utanför. Det är inte den som avstår från att rösta som är ansvarig om Sverigedemokraterna kommer in. Tvärtom! Det är framförallt de som röstar på dem, men också alla andra som röstat – oavsett vad de röstat på – och därmed visat sitt stöd för ett system i vilket ett sådant parti kan komma till makten som är ansvariga.
Wendy McElroy uttrycker det principiella argumentet ganska bra:
The check mark or the punched chad on a ballot means ”yes” it is the consent you give to the electoral process by virtue of participating. No wonder all candidates agree on one point: you should vote. They are like religious leaders who urge you to worship at the church of your choice. First and foremost, politicians want you to sanction the process by which they acquire power and money because, without that sanction, they have no legitimacy.
It is commonly said, ”If you don’t vote, you have no right to complain about the outcome.” The opposite is true. By playing the game, voters agree to the rules. Only those who don’t play and withhold their consent have a right to complain about the outcome, especially since the winner will have his hand in the non-voter’s pocket.Voting is not an act of political freedom. It is an act of political conformity. Those who refuse to vote are not expressing silence. They are screaming in the politician’s ear: ”You do not represent me. This is not a process in which my voice matters. I do not believe you.”
Det mest ansvarfulla och moraliska du kan göra är att avstå!
