Fritzsons Frizon

Detta är ju ingen nyhetsblogg så jag skäms inte för att skriva om “gamla” nyheter. Den 1 augusti i år rapporterade Svenska dagbladet om den nya skollagen som i praktiken förbjuder hemundervisning.

En mindre uppmärksammad förändring är att det i praktiken kommer att bli omöjligt att inom ramen för skolsystemet undervisa barn i hemmet. Det är visserligen en möjlighet som redan idag utnyttjas av mycket få familjer, delvis eftersom kommunerna är restriktiva med att tillåta den.

Men det betyder inte att frågan kan avfärdas som oviktig. I synnerhet för det hundratal barn som berörs får lagändringen stora konsekvenser. Dessutom vore en diskussion om föräldrars rättigheter kontra lagstiftarens önskemål välkommen.

Argumentet att en mångfald av undervisningsformer bidrar till att utveckla skolan borde heller inte vara främmande för de borgerliga partier som 1992 klubbade igenom friskolereformen.

Det mest tragiska är att nästan ingen verkar bry sig om detta om de ens har hört talas om det. Inga stora protester har hörts. Ingen debatt om föräldrars rättigheter kontra lagstiftarens önskemål har följt. Jag har länge saknat just en sådan debatt (i samband med diskussionen om konfessionella friskolor). En anledning till att den här frågan inte har väckt några större reaktioner är förmodligen att den inte direkt berör speciellt många och folk verkar vara mest intresserade av hur många kronor och ören de kommer få över (inte en oviktig fråga naturligtvis). Men sanningen är att grundläggande frihetsfrågor berör oss alla. Läs även denna mycket klargörande bloggpost på ämnet samt den här artikeln i Expressen där det bl.a. står att läsa att

… det handlar inte bara om de 100 hemskolebarnen utan är ett budskap till oss föräldrar att vi inte är betrodda att bedöma vad som är bra för våra barn.

[...]

Det är svårt att förstå hur samhället har kunnat få en så negativ syn på föräldrar. Skulle föräldrar vara så opålitliga att samhället frenetiskt måste skydda barn från föräldrar? Vi vet väl alla att de allra flesta föräldrar gör allt för sina barn och mycket väl känner sina barns behov.

Detta är ytterligare en anledning till att en liberal inte kan stödja Alliansen med gott samvete. Hemundervisningsbloggen skriver

Konstigt nog fanns ändå en majoritet i riksdagen som av olika anledningar inte ville att skollagen skulle gå igenom i sin helhet. Hur kunde den ändå gå igenom? ”Ja, sådan är demokratin”, säger en kristdemokratisk riksdagsledamot till mig, en av de dussintal ledamöter på allianssidan som inte velat se en inskränkning av möjligheten till hemundervisning, eller ”fullgörande av skolplikten på annat sätt” som det heter i lagtexten. Vad ledamoten menade med utsagan ”sådan är demokratin” var: regeringsmandatet, partipiskan och olika byråkratiska beslutsturer. Det fanns ingen möjlighet att bara rösta nej till till paragrafen om hemundervisning, och ett nej till hela skollagen hade betytt regeringskris. På så vis kunde en mänsklig rättighet ”försvinna i rynkningen” under tisdagens votering.

Hoppsan, som det kan gå! Men sådan är demokratin!