Fritzsons Frizon

Ingen svensk kan ha missat att det är val om ett par veckor. Jag har tidigare skrivit om varför jag tänker avstå från min röst. Här kommer en liten amatöranalys av det politiska läget. Jag har dock inte någon ambition att den här bloggen skall bli en i mängden av politiska bloggar och efter valet kommer det att vara tillbaka till det normala igen.

Jag har suttit och räknat lite på Sveriges politiska historia och dominansen av det socialdemokratiska partiet är mycket slående. I mer än 70 av de senaste 100 åren (från 1906 till 2006) har vi haft socialdemokrater i regeringen. I 65 av de senaste 75 åren (från 1931 till 2006) har vi haft socialdemokratisk regering. I mer än 40 av de senaste 50 åren (från 1956 till 2006) har vi haft socialdemokratisk regering och i mer än 20 av de senaste 25 åren (från 1981 till 2006) har vi haft socialdemokratisk regering. Den längsta sammanhängande perioden med socialdemokratiskt styre varade i 40 år (från 1936 till 1976)! I alla regeringar socialdemokraterna någonsin ingått i har de innehaft statsministerposten med ett enda undantag från 1917 till 1920. Sedan andra världskriget har alla regeringar socialdemokraterna ingått varit helt och hållet socialdemokratiska med ett enda undantag på 50-talet då de hade en koalition med bondeförbundet (nuvarande centerpartiet). Kontrollera gärna dessa siffror. Jag har använt mig av den här listan för min uträkning.

Vilket parti som helst som har kunnat ta makten för given under så här lång tid kommer att uppvisa den här typen av maktarrogans, speciellt i ett desperat läge givet en historiskt svag opinion.

I skrivande stund har vi en icke-socialdemokratisk regering för första gången sedan början av 90-talet. Om den senaste tidens opinionsmätningar stämmer så ser den sittande regeringen dessutom ut att få sitta kvar. Senast en sittande icke-socialdemokratisk regering vann valet var på 70-talet. För att hitta en icke-socialdemokratisk regering som fick sitta mer än sex sammanhängande år så måste vi gå tillbaka till tiden före första världskriget! Den socialdemokratiska dominansen är långt ifrån bruten även om alliansen skulle få egen majoritet i det nära förestående valet. Detta är extra tydligt givet att de nya moderaterna i mångt och mycket tvingades adoptera socialdemokraternas politik för att vinna förra valet och i stort sett alla partier tävlar om att vara det nya arbetarpartiet eller åtminstone att ligga närmast den politiska ”mitten”.

Om den senaste tidens opinionsmätningar stämmer så finns det två ”ytterlighetspartier” i riksdagen efter valet: vänsterpartiet och sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna har ingen chans att få tillgång till regeringsmakten men vänsterpartiet har en historisk chans att få ministerposter för första gången i Sveriges historia. En röst på S eller Mp är således en röst för kommunister i regeringen! Vi kan inte utesluta att vi får Lars Ohly som utrikesminister vid en rödgrön valseger. Sverigedemokraterna tycks drömma om ett Sverige som det såg ut under den 40-åriga socialdemokratiska eran och vänsterpartisterna drömmer om en värld som den såg ut innan Berlinmurens fall (och miljöpartisterna drömmer kanske om tiden innan industrialiseringen?). Alliansen är det enda alternativet som kan hålla både vänsterpartiet och sverigedemokraterna borta från den politiska makten. Om alliansen får egen majoritet så får vi en stabil mittenregering utan varken kommunism eller kulturreaktionär främlingsfientlighet. Det är dock ganska svårt att se några djupa skillnader mellan sverigedemokraterna och de övriga partierna. Jag efterlyser en seriös studie om detta.

Jag ser ett egenvärde både i att bryta den socialdemokratiska maktdominansen och att hålla vänsterpartister och sverigedemokrater utanför makten. Men man bör inte förblindas av sitt ogillande av de sämre politiska alternativen. Alliansen förtjänar definitivt inte något stöd från en liberal. Deras svek i de viktiga integritetsfrågorna är oförlåtligt och de har genom detta drivit många väljare och sympatisörer över till piratpartiet (dock inte tillräckligt många för att de skall ha en chans att komma in i riksdagen som det ser ut nu). Personligen kan jag inte tänka mig att stödja ett parti vars företrädare aktivt uppmanar till och trivialiserar spridande av andras arbeten bakom ryggen på upphovsmannen. Trots detta tycker jag att piratpartiet är långt ifrån det sämsta valet. Man kan dock starkt ifrågasätta deras trovärdighet i integritetsfrågorna. Det finns helt klart enskilda piratpartister som värnar om integriteten på goda liberala principer men när det gäller det stora flertalet så kan man undra om deras främsta motivation inte snarare är att värna om den ohämmade fildelningen. Vem kan man egentligen lita på i integritetsfrågorna? Inte alliansen, inte de rödgröna och troligtvis inte heller piraterna. Bara namnet gör det lite svårt att ta dem på allvar (‎”Ordet pirat kommer av det latinska ordet pirata, som härstammar från det grekiska ordet piera som betyder: “försöka”, “angripa” från roten preil, som betyder “fara” (Wikipedia)).

Mycket av vår lagstiftning både på integritetsområdet och på andra områden kommer idag från EU. Detta samarbetsprojekt mellan stater som skulle ge oss fred och fri rörlighet i hela Europa och i förlängningen i hela världen. Trots detta är det otroligt tyst om EU i valrörelsen. Det beror säkert delvis på att det inte längre tycks finnas några djupa meningsskiljaktigheter mellan riksdagspartierna när det gäller synen på EU och delvis på medias dåliga bevakning av EU-maskineriet. I samband med europaparlamentsvalet förra året så konstaterade jag att det inte fanns någonting en EU-kritisk liberal kunde rösta på. De liberala rösterna var starkt EU-positiva och de EU-kritiska rösterna var inte speciellt liberala. Många med mig avstod från att rösta i det valet i protest mot EU:s politiska utveckling och jag kommer som sagt att avstå även nu i riksdagsvalet av liknande skäl. EU håller i rask takt på att utvecklas till en regelrätt stat och det är ofattbart att det är så tyst om detta i den svenska inhemska debatten.

Liberala partiet kvarstår som alternativ. Jag är dock skeptisk till själva idén att söka politisk makt på liberala grunder. Att försöka brotta makten ur händerna på staten genom att själv ansluta sig till den låter problematiskt i mina öron. Det demokratiska systemet är inte i sig politiskt neutralt och jag tror inte det lämpar sig för att göra staten mindre och kraftigt begränsa dess befogenheter. Tvärtom, tycks det gynna dem som vill göra staten större och vi har sett att politiken inmutar område efter område efter område. Ett liberalt parti skulle tvingas stödja många dåliga förslag givet att de är mindre dåliga än alternativen.

En annan överhängande risk är när ett liberalt parti skulle komma in i politiska församlingar så måste de börja kompromissa med socialdemokrater och konservativa och deras anhängare kommer snart att undra var liberalismen egentligen blev av. Om man vill ”neutralisera” liberalismen så tycks det vara ett säkert kort att stoppa in den i ett parlament. Folkpartiet gör ett alldeles utmärkt jobb med att dra liberalismen i smutsen, jag ställer mig tveksam till att ett ”äkta” liberalt parti verkligen skulle kunna göra mycket annorlunda givet det politiska systemet och den mänskliga naturen. Makt korrumperar och absolut makt korrumperar absolut (vem var det som sa det?) och liberala politiker är knappast immuna mot detta. Politik är farligt.

Jag tycker nog dessutom att det ligger någonting i idén att genom att aktivt söka politisk makt och sätta dig i ett parlament så visar du att du stödjer det ramverk inom vilket besluten fattas. Och genom att rösta i val så legitimerar du hela processen. Om du anser att valet handlar om frågor som inte enligt dig är politiska angelägenheter överhuvudtaget så bör du kanske inte delta alls? Men jag är inte alls säker på detta och det är en intressant fråga för vidare debatt av en mer filosofisk karaktär.

En sak är klar. Givet det politiska läget så är det väldigt lite som motiverar till att gå man ur huse och visa sitt aktiva stöd för någon politiker. Att stanna hemma på valdagen är det som känns bäst för mitt liberala samvete. Carl Jakobsson prövar ett annat grepp och säljer sin röst till högstbjudande! Se hans underhållande “valfilm” här.

Här är en annan bra analys av det politiska läget.