Don't vote - It only encourages them!
Då jag avstod från min röst i valet 2006 samt i Europaparlamentsvalet 2009 så sitter ingen nu sittande politiker på någon politisk nivå (från kommun till EU) på mitt mandat. Således har ingen nu sittande politisk makthavare min sanktion eller välsignelse. Detta känns väldigt skönt och jag kommer att avstå från min röst även i detta val. Det finns många skäl för detta ställningstagande och jag kommer att gå in på några av dem här.
En viktig observation är att skillnaderna mellan de två politiska blocken är mycket små vilket innebär att vilket parti man än skulle rösta på så stödjer man ungefär samma politik. Det finns ett stort ideologiskt paket – en överideologi – som tas för givet av samtliga partier (samt media) och som aldrig ens tas upp för diskussion. I detta ideologiska paket ingår bland annat en omfattande omfördelningspolitik, kulturpolitik, arbetsmarknadspolitik, miljöpolitik, familjepolitik, utbildningspolitik, sexualpolitik, hälsopolitik, infrastrukturpolitik, jämställdhetspolitik, säkerhetspolitik, etc. etc. I den mån det finns några skillnader mellan riksdagspartierna överhuvudtaget på dessa områden så är det endast en gradfråga. Det förekommer överhuvudtaget ingen fundamental kritik av den här överideologin.
Alla partier från höger till vänster är t.ex. överens om att vi bör ha en omfattande statlig inblandning i ekonomin, kulturen, utbildningsväsendet, familjen och privatlivet. Alla är de överens om att vi bör ha en skattefinansierad välfärd med höga skatter och begränsad valfrihet, alla är de överens om att vi bör ha ett skattefinansierat utbildningssystem med politisk kontroll, alla är de överens om att statliga subventioner bör gå till kulturinstitutioner, storföretag, andra länders regeringar och en stor mängd andra saker, alla är de överens om att invandringen bör vara begränsad, att vi bör ha en restriktiv drogpolitik samt att vissa sexuella aktiviteter mellan samtyckande vuxna människor (t.ex. prostitution) aktivt bör motarbetas med politiska medel. Listan skulle kunna göras hur lång som helst, jag skrapar bara på ytan här.
Den vardagliga politiska debatten handlar i bästa fall bara om hur höga skatterna skall vara, hur mycket olika saker skall subventioneras, hur pass begränsad valfriheten och invandringen bör vara, hur restriktiv drogpolitiken bör vara, etc. Politikerna är alltså i allt väsentligt överens om att vad vi gör med våra egna pengar, vad vi gör med och stoppar i våra egna kroppar, vad vi får lära våra egna barn, vem som får bo och jobba i landet, etc. är politiska och inte privata angelägenheter. En röst på något av riksdagspartierna är en röst på den här överideologin. För oss som inte vill stödja den här överideologin finns det helt enkelt ingenting att rösta på.
Alla partier är numera också positiva till EU (för att inte tala om FN) så det finns ingenting att rösta på om man är kritisk till mer överstatlighet och ytterligare centralisering av makt till byråkraterna i Bryssel (eller Strasbourg beroende på var de håller till för tillfället). I samband med valet till Europaparlamentet 2009 så skrev jag såhär.
Svenska politiker, framförallt de som kallar sig liberaler har länge haft en alltför naiv och okritisk inställning till EU. De tycker att EU är superbra! Att EU skapar demokrati, fred och fri rörlighet i Europa och hela världen. Om det är någonting fel med EU överhuvudtaget så är det den där förhatliga jordbrukspolitiken och kanske flyttcirkusen till Strasbourg. I övrigt är EU på väg i ungefär rätt riktning.
Samma personer anser idag att EU-samarbetet bör fördjupas ytterligare och alla medlemsländer bör acceptera Lissabonfördraget och införa Euron. Vissa av dem menar också att EU på sikt bör utvecklas till en federal stat med beskattningsrätt, gemensam utrikespolitik och kanske till och med ha en egen president! Man bör känna sig lika mycket som Europé som t.ex. Svensk eller Skåning. Dessa personer ber oss nu om förnyat förtroende. De anser såklart att man bör rösta i Europaparlamentsvalet (och helst bör man rösta på Folkpartiet eller något annat EU-positivt parti). Man bör rösta delvis för att visa sitt stöd för EU-projektet och den riktning i vilket det är på väg och delvis för att försöka påverka inifrån och rätta till de ”småfel” som de menar att EU har.
Jag skrev också att
Agendan för EU-samarbetets framtid tycks redan ligga fast på förhand. [...] Den europeiska demokratin har blivit en skendemokrati vars syfte är att skänka legitimitet till en redan utstakad väg samt krav från olika särintressen. Det borde oroa oss alla oavsett ideologisk hemvist.
Det är även den här gången kandidater som vill driva ”ett smalare men vassare EU” eller ”ett EU som gör hälften så mycket dubbelt så bra”. Men det finns inga som helst tecken på att EU kommer att gå i den riktningen. Trenden är den rakt motsatta – EU gör ständigt mer och mer, sämre och sämre, och blir allt bredare och trubbigare. Det är en illusion att utifrån dagens utgångspunkt tro att EU:s befogenheter skulle kunna begränsas.
Idealet och verkligheten har helt enkelt hamnat så långt ifrån varandra att idealet inte längre framstår som trovärdigt.
Byggandet av en Europeisk stat är nu i full gång och det hörs väldigt lite om detta från svenska politiker och media. Man får anta att de antingen är medlöpare eller aktivt stödjer denna utveckling. Att detta kan ske närmast obemärkt är minst sagt märkligt och skrämmande. Frågorna om EU:s framtid är också högst relevanta i riksdagsvalet men det är tyst om detta i valrörelsen.
Alla partier har också svepts med i hysterin kring den globala uppvärmningen och alla är de överens om att den bör bekämpas och det med politiska, kollektivistiska maktmedel vilket kommer att innebära höjda skatter och ytterligare ökad politisk styrning av vår privata konsumtion. Jag har tidigare skrivit om detta här där jag framför en mer individualistisk syn på klimatproblematiken.
Ideologiskt har samtliga riksdagspartier socialdemokratiska, socialliberala och socialkonservativa element i olika blandningar. Åtminstone de flesta av dem är också i mer eller mindre grad radikalfeministiska samt miljörörelseinriktade. Detta gäller i högsta grad även uppstickarpartierna Feministiskt initiativ och Sverigedemokraterna. Feministiskt initiativ är ett socialistiskt och radikalfeministiskt parti och Sverigedemokraterna är i grunden ett socialdemokratiskt parti med starka kulturkonservativa och framförallt främlingsfientliga inslag och dessa partier är naturligtvis inte något alternativ för mig som liberal. Piratpartiet har profilerat sig i vissa frågor som jag tycker är mycket viktiga (integritetsfrågorna) och det skulle på sätt och vis vara roligt om de kom in i riksdagen. Men eftersom de på många områden inte har någon egen politik och kan tänka sig att samarbeta med vem som helst för att driva igenom sina hjärtefrågor så är en röst på Piratpartiet en röst på den överideologi som jag beskrev ovan. Dessutom delar jag inte alls deras tillåtande attityd till den olovliga fildelningen eller deras svaga argumentation mot upphovsrätten. Liberala partiet är ett nytt och intressant (men väldigt litet) klassiskt liberalt parti som skulle kunna vara ett alternativ men jag tror i grunden inte på att ett liberalt parti kan rulla tillbaka staten från insidan. Makt korrumperar och även en liberalt sinnad politiker kommer oundvikligen att fastna i det politiska spelet och tvingas kompromissa bort sina filosofiska övertygelser. Att tro att en röst på något av dessa uppstickarpartier skulle förändra någonting i grunden är väldigt naivt, men däremot kan kanske Piratpartiet och Liberala partiet eventuellt spela en roll i kunskapsspridning och attitydförändring på sikt?
Jag föredrar visserligen att den nu sittande regeringen får sitta kvar framför att den rödgröna oppositionen med socialdemokraterna i spetsen tar över, men jag vill absolut inte ge den borgerliga Alliansen en metaforisk ryggdunk och signalera att ”det här har ni gjort bra, fortsätt så!” Avskaffandet av kår- och nationsobligatoriet samt uppmjukandet av apoteksmonopolet är visserligen positiva förändringar, men det är endast ett skrapande på ytan. Att stödja ett dåligt alternativ framför ett ännu sämre alternativ innebär fortfarande att man stödjer någonting dåligt. Jag råkar t.ex. också föredra protestantismen framför katolicismen, men det betyder väl inte att jag bör gå med i Svenska kyrkan (igen)? Jag tror ju inte på den kristna läran i någon version eller någon religiös lära överhuvudtaget för den delen och jag tror heller inte på några gudar på samma sätt tror jag inte på den överideologi som jag vill göra gällande.
Strategin att personvals-rösta in de mest liberala kandidaterna i de etablerade partierna fick ett rejält bakslag i samband med antagandet av FRA-lagen där partipiskorna ven och endast en enda Allians-ledamot röstade mot. Denna strategi var naiv till att börja med. Alliansen har sedan fortsatt att urholka rättssäkerheten och den personliga integriteten (och det är mycket svårt att tro att oppositionen hade gjort annorlunda om de hade varit i majoritet). För den som är intresserad av att följa debatten i dessa frågor så kan jag varmt rekommendera att följa HAX utmärkta blogg.
Fråga vilken politiker som helst om vad som är huvudskillnaden mellan deras politik och de övrigas och du får som svar en grov floskel alternativt den politikerns eget (läs: partiets) lösningsförslag på en specifik detaljfråga som inte har någon betydelse i det stora hela. Om du sedan frågar dem om det är viktigt att rösta så kommer de alla att säga att det är jätteviktigt (även detta en del av överideologin). Detta är naturligtvis för att det handlar om deras primära källa till (påstådd) politisk legitimitet som hela deras makt (samt uppehälle) vilar på. Politikerna är beroende av röster för sin (påstådda) legitimitet. Vid lågt valdeltagande minskar denna (påstådda) legitimitet vilket uppenbarligen oroar politikerna väldigt mycket då det i samband med varje valrörelse satsas stora summor (skatte)pengar på att få folk att gå och rösta. Om du inte känner att politikerna är på väg åt rätt håll så bör du inte ge dem ytterligare vatten på kvarnen.
Vissa hävdar att den som inte röstar inte har rätt att klaga på de beslut som fattas. Detta är ett mycket dåligt argument och motsatsen är betydligt rimligare. ”Om du inte vill spela enligt våra regler så kan du inte klaga när vi kör över dig sen” låter mer som ett hot än som ett argument. Den som aktivt deltar i politiken accepterar dess grundläggande spelregler och underkastar sig de beslut som resulterar. Det är därför mer rimligt att påstå att det är endast de som inte deltagit som har rätt att klaga!
En annan vanlig invändning är den att avstå från att rösta är att avstå från inflytande. Detta är på sätt och vis korrekt och eftersom jag anser att jag inte bör ha inflytande över andra människors privatliv så bör jag också avstå från detta. Jag anser att om man vill förändra samhället så måste man börja med sig själv. Genom att avstå från att delta i politiken så avsäger du dig din makt över andra människor vilket en liberal bör se som en god handling. Jag håller med John Stuart Mill när han säger att
The only part of the conduct of anyone, for which he is amenable to society, is that which concerns others. In the part which merely concerns himself, his independence is, of right, absolute. Over himself, over his own body and mind, the individual is sovereign.
Tyvärr är det politiska systemet beskaffat så att även de som inte deltar i politiken är juridiskt bundna av dess beslut vilket Mill var väl medveten om. Detta är ett grundläggande problem med demokratin och jag har tidigare efterlyst mer liberal demokratikritik samt här.
Men vi skall inte glömma att det finns många fler och långt mer effektiva sätt att påverka politiken på än att rösta och engagera sig i partipolitik. Om någon fundamental politisk förändring i liberal riktning skall komma till stånd så krävs det att folks attityder förändras i grunden. Här är det bara kunskapsspridning och opinionsbildning som räknas och det kan man (bäst?) åstadkomma utanför partipolitiken. Det här blogginlägget är ett försök. Dessutom skulle jag säga att även det att avstå från sin röst är ett sätt att utöva inflytande. Åtminstone är det en legitim och fredlig protest mot de som söker makt över andra människor och mot det politiska system som tillåter och uppmanar till detta.
För den som vill läsa mer om principiellt avståndstagande från röstning i politiska val så kan jag rekommendera en liten skrift som heter Dissenting Electorate – Those who refuse to vote and the legitimacy of their opposition av Carl Watner och Wendy McElroy som innehåller korta texter från tänkare och debattörer från 1800-talet fram till idag. Här är en annan text av Wendy McElroy på samma tema. Jag avslutar med ett citat från henne.
Non-voting has a rich and long history through which the dissenting electorate has expressed everything from religious convictions to political cynicism. That history has been conspicuously ignored. If people truly believe voting is important, they should use their mouths to do more than insult non-voters and utter election slogans. They should discuss and debate the issue with those who disagree.
Morgan sade
Tack för en mycket läsvärd artikel, Fritz. Du har snabbt seglat upp som en av mina absoluta favoritbloggare.
Jag skriver under på det du skriver från första ordet till sista. Men, fastän jag ser det stora principiella och praktiska problemet med den överideologi som genomsyrar vårt samhälle, så råkar jag vara mycket förtjust i många av dess effekter. Till exempel är jag mycket förtjust i en gemensamt finansierad sjukvård, socialförsäkringarna, infrastrukturen, mm. Jag skulle dock gärna se att människor fick möjlighet att frivilligt ansluta sig till sådana trygghetssystem, och att den som önskade stå utanför fick möjlighet att göra det.
Det du har beskrivit är bara hur du INTE vill ha det. Nu skulle jag vilja läsa din beskrivning av din egen utopi – och helst en version där du inte förutsätter att människors psykologiska konstitution är annorlunda än den är idag, exempelvis avseende förmågan att tänka och agera altruistiskt och inte bara se till sitt eget och den närmsta familjens bästa, samt förmågan att överblicka konsekvenser på lång sikt och inrätta sitt handlande därefter.
Se det som en kastad handske
Tack igen för trevlig läsning.
//Morgan
oxymorons sade
Tack Morgan! Jag är skeptisk till alla utopier just av den anledning som du nämner. Utopier utgår inte bara från att människan är på ett visst specificerat sätt utan också att hon bör vara på ett visst sätt. Vad som är kännetecknande för liberalismen är som jag ser det att man utgår från hur människan faktiskt är och inte ifrån hur hon bör vara. Man tar folks faktiska preferenser som givna och ser samhället som ett ramverk där var och en kan sträva efter sin egen lycka i frivilligt samarbete med andra. Friheten för en individ kan naturligtvis inte vara större än vad andras lika frihet tillåter. Hur ett sådant samhälle skulle se ut mer exakt är omöjligt att säga på förhand eftersom det beror på folks preferenser och individuella strävanden och förmågor, etc.
Jag anser inte att det är politikerns eller den politiska filosofens uppgift att måla upp en precis bild av det perfekta samhället. Bara att fundera kring de yttersta gränserna inom vilka folk själva får forma sina “perfekta” sub-samhällen efter bästa förmåga.
Man kan kanske hävda att detta också är en utopi, men det är isf en väldigt tunn utopi som lämnar maximalt utrymme för individen att fylla den med innehåll.
wadenius sade
-”Jag skulle dock gärna se att människor fick möjlighet att frivilligt ansluta sig till sådana trygghetssystem, och att den som önskade stå utanför fick möjlighet att göra det.”
Det skulle INTE jag vilja se. Är det något vi lärt oss så är det att det är dem som redan har det svårt, som inte hade klarat av att finansiera sin vård själv, som skulle vara de första att sluta betala till ett sådant trygghetssystem och därav stå utan trygghet. Det är inte de med mest pengar som köper på avbetalning, tar sms-lån och är underförsäkrade. Tvärtom.
Visst hade man varit en idé trogen: liberalismen- om man vurmade för denna typ av “valfrihet”, men att hålla sig trogen till en princip är inte att vara förnuftig. Att vara förnuftig är när man förstår att man måste rucka på sina principer ibland.
Som Morgan säger: vad hade sådana principer faktiskt resulterat i? Anta att alla droger blir lagliga (varför ska staten bestämma vad du får stoppa i din kropp?) och att sjukvård finansieras via försäkringar (varför skall staten bestämma om du vill köpa denna försäkring eller ej?) – tror du då att samma människor som blir grova narkomaner kommer att ha haft insikten att köpa en sjukförsäkring innan? Om inte, vad komme det faktiskt resultatet av denna princip bli?
Valfrihet är bara önskvärt så länge det leder till något som är önskvärt för den som har valet.
//Eric
oxymorons sade
Hej Eric! Du säger att “Är det något vi lärt oss så är det att det är dem som redan har det svårt, som inte hade klarat av att finansiera sin vård själv, som skulle vara de första att sluta betala till ett sådant trygghetssystem och därav stå utan trygghet”
Det är inte så det brukar låta. Vanligtvis hävdas det väl att det är de som har råd som skulle söka sig till alternativa, privata vårdinstitutioner och på så sätt urholka den gamla, tidigare offentliga vården där endast de som inte har råd med de nya privata alternativen dröjer kvar? Jag tror inte det här är riktigt sant heller iofs.
Jag tror du har en överdriven och ogrundad rädsla för privat vård. Vårdtjänster är precis som andra tjänster – konkurrens gynnar lägre priser, kvalitet, effektivitet och valfrihet. Ett statligt sanktionerat monopol däremot håller vårdgivaren under armen och patienten har ingen möjlighet att “rösta med fötterna” och gå till en konkurrent om han eller hon inte får den vård hon vill ha. Detta borgar inte för kvalitet och effektivitet då det inte ger någon motivation till vårdgivaren att ständigt förbättra vården för att behålla patienten. De kan missköta sig och låta köerna växa utan nämnvärd konsekvens.
Jag är också övertygad om att alla skulle ha råd med en sjukförsäkring i ett helt privat vårdsystem. Här får man räkna med att de pengar vi nu betalar i skatt skulle vara kvar i våra privata plånböcker + konkurrensen skulle hålla priserna nere.
“…men att hålla sig trogen till en princip är inte att vara förnuftig. Att vara förnuftig är när man förstår att man måste rucka på sina principer ibland.”
Hmm. Är inte detta också en princip? Kan du tänka dig att rucka på den?
Ralf sade
Jag kan hålla med om att man bör avstå från att rösta om man tycker att det inte finns något rimligt alternativ. Och om jag vore svensk medborgare skulle jag väl också befinna mig i den situationen, fast av helt olika anledningar än du, Fritz-Anton.
Det är nämligen tyvärr inte så att alla partier i Sverige är positiva till EU. Ironiskt nog är det framför allt de två stora partierna från den politiska vänstern som jag i alla andra länder skulle sympatisera med mest, men som i Sverige har en väldigt bisarr nationalistisk inställning.
Jag kan ochså hålla med om att radikalliberalism är en rätt attraktiv ide pga av dess inre samstämmighet. Men jag har aldrig sett ett koncept för realiseringen av denna ideologin som skyddar de svagaste i befolkningen från fattigdom och ekonomisk exploatering.
oxymorons sade
Ralf, du säger ”Men jag har aldrig sett ett koncept för realiseringen av denna ideologin som skyddar de svagaste i befolkningen från fattigdom och ekonomisk exploatering”
Har du någonsin sett en stat som skyddar de svagaste i befolkningen från fattigdom och ekonomisk exploatering? Det har inte jag. Den kanske utger sig för att göra det, men…
Sen är fattigdom ett problematiskt begrepp. Menar du relativ eller absolut fattigdom? Det stämmer naturligtvis att det i ett liberalt samhälle inte finns någonting som skyddar folk från ekonomisk ojämlikhet. När folk har total frihet att använda sina förmågor till vad de vill (inom ramen för andras rättigheter såklart) och behålla frukterna av sitt arbete så kommer ekonomiska ojämlikheter oundvikligen att uppstå. Men ingen har en rättighet till ekonomisk jämlikhet.
När det gäller absolut fattigdom så är jag övertygad om att det inte skulle existera i ett helt fritt samhälle. Frihet tenderar att generera välstånd.
Jag skulle vidare säga att statens enda källa till resurser, dvs. beskattning, är just systematisk ekonomisk exploatering. Att de skulle skydda oss mot detta genom att göra det själva låter inte trovärdigt i mina öron.
oxymorons sade
Och det här med EU och nationalism är intressant. Jag ser mig själv som globalist och jag anser att gränser mellan stater är moraliskt godtyckliga. Jag är för fri handel och fri migration på ett globalt plan. Skulle detta betyda att jag borde gilla EU? Jag trodde faktiskt det en gång i tiden, men jag har senare insett att jag var grundlurad.
Jag gillar naturligtvis de s.k. fyra friheterna, fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och personer mellan medlemsländerna, men att tro att man behöver en massiv politisk byråkrati i Bryssel för att folk skall kunna handla med varandra är ett enormt misstag. Dessutom är EU:s jordbrukspolitik ett av de största hindren mot global frihandel som drabbar både oss och framför allt U-länder.
Folk dör varje dag vid EU:s yttre gränser när de försöker ta sig in i EU! Men folk fortsätter att hävda att EU är bra för den fria rörligheten!? Alla är jämlika med vissa är mer jämlika än andra! Jag kan ta många andra exempel. EU är knappast något frihetsprojekt.
Visst är det så att nationalister i regel är emot EU men det är falskt och väldigt orättvist att kalla alla EU-motståndare för nationalister. Man skulle t.o.m. kunna hävda att vissa EU-vänner har blivit “europanationalister” då de vill bygga en Europeiskt federal stat med USA som förebild. Detta skrämmer mig precis lika mycket som svensk nationalism.
”Vi kan inte rösta på våra vanliga partier i årets riksdagsval” « Fritzsons Frizon sade
[...] och Berglund uppmanar istället till att rösta på Piratpartiet. Jag har tidigare argumenterat för att helt avstå från att rösta bl.a. med argumentet att skillnaderna mellan blocken är obetydliga i väldigt många fundamentala [...]
Carl Jakobsson sade
Jag håller med dig i mycket du skriver men det här
“Den som aktivt deltar i politiken accepterar dess grundläggande spelregler och underkastar sig de beslut som resulterar.”
Här kanske du har en definition av “aktivt deltagande” som innebär att man är i en beslutande position och bestämmer över människor. Men tas aktivt deltagande som folk inom LP gör – kampanja, demonstrera, dela ut flygblad och valsedla – eller vad ett potentiellt LP i riksdagen skulle gjort – röstat ja till liberalisering – så ser jag inte hur detta skulle medföra att man för sig själv godkänner statens regler.
Se det som att en kidnappare tagit dig till fånga. Efter att ha studerat denne ett bra tag märker du att kidnapparen har ganska förutbestämd etikett, vilken du lär dig och sedan utnyttjar för att göra det bättre för dig under hans fångenskap och ökar dina chanser att fly från honom. Att använda vissa regler (de kidnapparen/staten satt upp) för att få tillbaka lite av din frihet gör inte att du blir skyldig att hålla med om dessa regler på något principiellt plan. Varför skulle du?
oxymorons sade
Hej Carl! Att kampanja, demonstrera och sprida liberala budskap på olika sätt är naturligtvis rätt och bra på alla vis. Men att söka politisk makt för sig själv genom att ställa upp i val anser jag vara problematiskt för ett liberalt parti. I grova drag: politik går ut på att styra andra människors liv medan liberalism går ut på att detta inte bör göras. ”Liberal politik” är för mig en oxymoron. Ett liberalt parti kommer alltid att behöva kompromissa med sina principer, inte bara på grund av att de förmodligen alltid skulle vara i minoritet utan på grund av politikens själva natur. Jag är lite skeptisk till själva idén att försöka brotta makten ur händerna på staten genom att själv joina den.
Det demokratiska systemet är inte i sig politiskt neutralt och jag tror inte det lämpar sig för att göra staten mindre och kraftigt begränsa dess befogenheter. Tvärtom, systemet tycks gynna dem som vill göra staten större och vi har sett att politiken inmutar område efter område efter område.
Jag tror heller inte att de är så enkelt som att bara sitta i parlamentet och rösta ja till liberaliseringar. Det kommer alltid att stå mellan ett icke-liberalt förslag och ett mindre icke-liberalt förslag och ett liberalt parti skulle ofta tvingas stödja det mindre icke-liberala förslaget även om det i sig är ganska dåligt. Är det att det fanns ett ännu sämre alternativ en bra ursäkt?
Jag betvivlar inte att LP har liberal kompass nu, men vad händer om de någon gång skulle komma in i politiska församlingar? Då måste de börja kompromissa med socialdemokrater och konservativa och du och jag kommer till slut att undra var liberalismen egentligen blev av. Om man vill ”neutralisera” liberalismen så tycks det vara ett säkert kort att stoppa in den i ett parlament. Folkpartiet gör ett alldeles utmärkt jobb med att dra liberalismen i smutsen, kan ett “äkta” liberalt parti verkligen göra mycket annorlunda givet det politiska systemet och den mänskliga naturen? Makt korrumperar, etc.
Åtminstone skulle en liberal parlamentsledamot ta emot lön finansierad av skattemedel samt andra privilegier. Är det en bra ursäkt att ”om inte jag hade gjort det så hade någon annan gjort det istället”? (Som doktorand vid universitetet är jag själv finansierad av skattemedel, vilket känns sådär. När jag rättat tentor så ägnar jag mig dessutom åt myndighetsutövning!).
Jag tycker nog att det ligger någonting i idén att genom att aktivt söka politisk makt och sätta dig i ett parlament så visar du att du stödjer det ramverk inom vilket besluten fattas. Och genom att rösta i val så legitimerar du hela processen. Om du anser att valet handlar om frågor som inte enligt dig är politiska angelägenheter överhuvudtaget så bör du inte delta. Men jag är inte alls säker på detta.
Ditt exempel är intressant. Hur skulle du reagera om kidnapparen i ditt exempel lät dig och sina 10 övriga kidnappningsoffer rösta om vem av er som skulle bli skjuten?
Carl Jakobsson sade
Det är förvisso sant att de flesta politiska beslut kommer att vara ett val mellan två icke-liberala lösningar där den ena (på ett plan) är bättre än det andra. Även om jag tror att mitt argument skulle fungera ifall en ledamot endast röstar i det ytterst få fall när det bara finns solklara liberala förslag att rösta på (hans egna motioner exempelvis), så försvarar jag gärna den som röstar för det mindre dåliga förslaget. Ponera följande:
Två jättar vill råna och misshandla dig. Men de tävlar sinsemellan om vem som skall få göra det. Liten som du är kan du tyvärr inte komma undan dem, men du kan kasta en sten mot den ena, som är mycket hårdare och grymmare, så denne blir distraherad och du blir rånad av den andra, som inte är lika fullt så grym och ondskefull. När det gäller dig själv, var är problemet? Vad för ursäkt behöver du när du skyddar dig från förtryck? Jag kan se att det finns ett principiellt problem ifall den ena jätten vill slå dig 7 ggr och ta 50% inkomst och den andra vill slå dig 9 ggr och ta 49% inkomst, då kan det ena alternativet inte sägas vara mindre icke-liberalt än det andra. Men annars borde det finnas rum för den liberala politikern (liberala doktorander är det nog som är en oxymoron =P) att agera i det parlamentiska systemet.
Vad gäller att ta emot statens pengar finns det en enkel lösning: ge det till de som blivit av med sina skattepengar. Jag vill inte framstå som orealistisk; jag säger inte att det här är troligt kommer ske. Makt korrumperar, definitivt. Vad jag argumenterar emot är din principiella fördömelse av liberal politik – vilket är ett praktiskt koncept, vad annars kalla de som genomfört stora liberaliseringar genom tiderna? (Är det så att du vill göra om ordet “politik” så att det bara associeras med barbari och förtryck, och därför inte sätter det fina ordet liberal i samma mening förutom som dess motsats, kan jag förstå dig, men undra om det är praktiskt möjligt.)
Vad gäller LP, så verkar det bara finnas ärkeliberaler på deras forum. Men, det kan ju förändras…Det skulle ju vara bättre med en helt ny organisation som siktar på långsiktig frihet och inte har dessa incitamentsproblem som partier har (sikta på att vinna val, bl.a.).
Du tycker fortfarande att man godkänner staten och dess demokrati genom att rösta i det, men du har inte besvarat det exempel jag tog upp – visar man sig där godkänna kidnapparens etikett, när man använder den för att minska ens förtryck?
“Hur skulle du reagera om kidnapparen i ditt exempel lät dig och sina 10 övriga kidnappningsoffer rösta om vem av er som skulle bli skjuten?”
Som alltid, när det gäller hypotetiska exempel, skulle jag strunta i eventuella regler du vill ha satt upp för frågan, sedan när dessa väl är klargjorda (och jag inte får fuska genom att använda mina magiska kung fu-krafter för att besegra kidnapparen eller på annat sätt fly från frågan), skulle jag vara tvungen att säga att jag inte har någon aning om vad jag skulle göra. I det läget skulle jag nog se till mitt eget bästa.
Politik är farligt! « Fritzsons Frizon sade
[...] Politik Ingen svensk kan ha missat att det är val om ett par veckor. Jag har tidigare skrivit om varför jag tänker avstå från min röst. Här kommer en liten amatöranalys av det politiska läget. Jag har dock inte någon ambition att [...]
Björn Odlund sade
Jag kan visserligen förstå att man inte vill ge eller verka ge signalen av att ge legitimitet till partier man verkligen inte håller med och att det är en rättighet att inte rösta om man inte finner några rimliga alternativ.
Problemet är dock vad en soffliggare signalerar till politiker, det är knappast entydigt. Det kan tolkas som lathet, glömska, okunskap, protest och på många fler sätt. Så när du väljer att inte rösta kan din uteblivna röst komma att klumpas ihop med alla de som inte röstade för att de inte orkade masa sig iväg till vallokalen.
I det avseendet är blankrösten en bit tydligare, någon som vill visa att dom faktiskt vill rösta, men känner att dom inte kan. Ett annat kanske ännu tydligare är att skriva dit något typ “proteströstare” eller liknande. Självklart blir en sådan handling kraftigare om fler gör så med samma beteckning. Det skulle väl kanske där ett parti som KLP skulle kunna komma in, inte (främst) som ett parti som har några förställningar om att ta mandat och förändra världen. Eller så skapar man en betäckning som inte alls har några ambitioner att ställa upp med kandidater för att ännu tydligare visa på att det är en protest.
oxymorons sade
Björn, folk avstår från att rösta av massor av olika anledningar. Men folk röstar på ett visst parti av massor av olika anledningar också. Vissa röstar av ideologisk övertygelse, andra för att de tror att en viss politik gynnar dem själva ekonomiskt, andra för att de ogillar de andra alternativen, andra stödröstar på ett parti som de egentligen inte gillar men som de inte vill se hamna under 4% spärren, vissa röstar av rent missnöje (t.ex. på sverigedemokraterna), andra röstar av ren vana eller tradition och åter andra för att de tror att de har en plikt att rösta eller för att de känner sig tvingade av samhällets negativa attityder till “soffliggare”. Detta gäller lika mycket för de som inte röstar alls och även de som röstar blankt.
Sen har jag faktiskt stor respekt för de som avstår från att rösta av andra anledningar än de jag har. Vissa kanske avstår för att de inte anser att de är tillräckligt insatta i politiken, vilket jag tycker är rätt bra i sådana fall! Åtminstone är det väl mycket bättre att man avstår helt än att man röstar på ett visst parti av ren vana och tradition utan att ha satt sig in i politiken överhuvudtaget? Man har väl ingen plikt att sätta sig in i politiken om man inte vill eller är intresserad? Det är väl också bättre att man stannar hemma än att man röstar på ett “missnöjesparti”? Andra kanske avstår för att de anser att de helt enkelt har bättre saker för sig som att jobba, umgås med sina barn, syssla med sin hobby, etc. och vad är det för fel med det? Man skall inte behöva bli hånad för att man prioriterar annorlunda eller har andra intressen!
Jag avstår som sagt från min röst av principiella skäl och i protest mot överförmyndarstaten, övervakningsstaten, välfärdsstaten, krigsföringsstaten och majoritarismen m.m. men jag har faktiskt inga stora problem med att “klumpas ihop med alla de som inte röstade för att de inte orkade masa sig iväg till vallokalen”.
Lathet är naturligtvis ingen dygd och är inget jag uppmanar till, men visst har man en rättighet att avstå från att rösta även av ren lathet!?
Björn Odlund sade
En annan fråga; var går gränsen mellan en “överideologi” och rena självklarheter?
Är det en överideologi att jag inte ska få ge folk på käften? Att jag inte får sno grannens bil?
Visst förstår jag att den som inte håller med om något som “alla partier” i Sverige håller med om tycker det är jobbigt, men om alla partier tycker på ett visst sätt kanske det är för att det finns en stor konsensus i samhället om det (make no misstake, jag menar inte att konsensus innebär vettiga åsikter alltid. jag vet att det finns frågor där partierna och folkflertalet i sverige har åsikter som får mig att bara skaka på huvudet).
Partierna har rätt att tycka som de tycker och problemet är imho att vi inser för sällan att även politiken är en sorts marknad. Finns det inte tillräckligt många och bra caféer där vi bor startar någon snart ett nytt café, på samma sätt borde folk om man verkligen inte kan hitta något parti att rösta på fundera på om det inte vore dags för en ny spelare på den politiska marknaden.
oxymorons sade
Du ställer en intressant fråga här, Björn! Jag anser naturligtvis att det finns en enorm skillnad mellan å ena sidan självklarheter som att vi inte bör slå varandra på käften eller sno varandras grejer och å andra sidan den överideologi som jag vill göra gällande. Den förra handlar om grundläggande moraliska principer som jag menar inte har sin giltighet från politiken och det andra handlar om en syn på vilka statens befogenheter bör vara, etc. Gränsen är kanske inte alltid uppenbar dock.
Din liknelse mellan en marknad och demokratin är delvis korrekt och jag tror att jag förstår precis vad du menar. Jag håller också med om detta och jag anser att det som krävs för förändringar i liberal riktning är att försöka ändra folks attityder.
Däremot är liknelsen bara delvis korrekt då den som inte vill gå på kafé är inte tvingad till detta men den som inte deltar i politiken är dock tvingad att ändå rätta sig efter dess beslut eller räkna med någon typ av bestraffning.
Anledningen till att jag inte vill rösta och anledningen till att jag inte vill starta mitt eget parti är densamma. Jag vill inte söka politisk makt för egen del och legitimera ett system som jag i grunden är kritisk till. Se mitt svar till Carl ovan: http://fritzson.wordpress.com/2010/08/29/pest-eller-kolera-inget-av-det-tack/#comment-745
oxymorons sade
Carl, jag håller såklart med dig att det skulle vara helt ok att kasta sten på en jätte som försöker råna dig i syfte att distrahera denne så att du istället blir rånad av en lite mindre aggressiv jätte. Samma sak gäller i ditt exempel med kidnapparens “etikett”. Du har väl all rätt att manipulera en kidnappare för ditt eget bästa. Men frågan är om dessa exempel verkligen är analoga med röstning i en demokrati?
Tänk istället på exempel där röstning ingår. Kanske om du och två jättar skall rösta om vem som skall bli kvällsmat.
Carl Jakobsson sade
Jag utgick från att kastandet av en sten, när det gällde jättarna, är analogt med röstning, men det stämmer inte riktigt. För att kasta en sten påverkar troligtvis jätten, medan en röst inte gör det. För att vara helt korrekt skulle liknelsen vara att “stirra argt på” eller “kasta dammkorn” om flera hundra också gör det vilket gemensamt kan påverka jätten. Men jag ser att situationen är en bra jämförelse med röstning i dess viktiga delar.
Jag tror inte att det är något bra att diskutera ett annat fall av röstning eftersom det är just deltagande av röstning som du menar gör att man godkänner resultatet. Det är därför jag använder en liknelse till röstning.
Ännu ett steg bort från den fria skolan! « Fritzsons Frizon sade
[...] Hoppsan, som det kan gå! Men sådan är demokratin! [...]
”Valets väsentligaste uppgift är att medborgaren skall uppleva känslan av att äga ett inflytande” « Fritzsons Frizon sade
[...] mig till den här gruppen. Jag har tidigare motiverat mitt beslut att avstå från min röst här, här, här och här. De två senare var i samband med Europaparlamentsvalet förra året där [...]
Hur röstar liberalt sinnade personer egentligen? « Fritzsons Frizon sade
[...] Mp, Carl Jackobsson säljer sin röst till högstbjudande och jag är nog inte ensam med att helt avstå från min röst. Att liberalt sinnade personer kommer till så olika slutsatser tror jag till stor del beror på [...]
Ingen kan vara helt nöjd med det här valresultatet « Fritzsons Frizon sade
[...] kanske till Miljöpartiet. Andra stannade hemma på valdagen. Personligen ångrar jag inte att jag avstod från min röst bland annat av det här skälet samt en rad andra skäl. Det gick dock inte så bra för piraterna [...]
2010 in review « Fritzsons Frizon sade
[...] Pest eller kolera? Inget av det tack! August 2010 22 comments 5 [...]