Fritzsons Frizon

Debatten om upphovsrättens vara eller icke-vara, dess moraliska grunder, etc. har verkligen blossat upp igen under den senaste veckan. Vilket är himla kul!

HAX skriver läsvärt (som vanligt) och refererar till min debatt med Rasmus Fleischer; [1] [2] [3] [4]. HAX är en av få som fattat att det inte finns någon nödvändig konflikt mellan att vara för upphovsrätt och att värna om personlig integritet och frihet på nätet (och utanför nätet). Han skriver:

Jag förväntar mig rent av att den som, på ideologiska grunder, delar min uppfattning om upphovsrätten också har ett engagemang för rättssäkerhet, yttrandefrihet och fri ekonomi utan speciallagstiftning för olika särintressen.

Exakt! Kunde inte sagt det bättre själv.

Även Oscar Swartz refererar till mig och en tidigare debatt mellan honom och mig i kommentarerna här och här. Swartz argumenterar (i rak motsats till vad jag gör) för att upphovsrätten är omoralisk! Argumentet är följande (jag citerar från en kommentar av Swartz på den här bloggen men andemeningen är exakt den samma som i hans senaste bloggpost):

Det är omoraliskt att sätta sig på kammaren och jobba i ett år med ett “verk” som man släpper “rakt ut i luften” (dvs det är en immateriella produkter) för att sedan begå våld mot fredliga människor när verket sprids för vinden. Det moraliska handlingssättet är att hålla tyst om man inte tål att ens ord återupprepas. Det moraliska handlingssättet är att aldrig släppa verket i så fall, inte att springa runt och slåss.

Jag håller med om att det skulle vara fullständigt omoraliskt att begå våld mot fredliga människor när de använder och sprider någonting som upphovsmannen har ”släppt rakt ut i luften”. Huvudfrågan här är dock hur vi skall tolka ”släppa” och Swartz problematiserar inte alls detta begrepp. Jag gör en stark uppdelning mellan att ”släppa” någonting och att göra det tillgängligt mot betalning. Swartz framför inget argument mot den här uppdelningen som framstår som ganska tydlig och klar. Att erbjuda sin musik, film eller vad det nu kan vara mot betalning och att ge bort den till vem som helst är två väldigt olika saker. Många band delar ut sin musik gratis över nätet vilket förståss är jättebra. De artister som däremot väljer att inte göra detta utan att istället sälja sin musik bör enligt min uppfattning få lov att göra detta och bli respekterade för det. Men oavsett vad man tycker om det så bör man åtminstone hålla med om att det handlar om två olika saker. Att hävda att det är samma sak är inte rimligt.

Jag håller helt med om att om man som upphovsman väl gjort klart att det man skapat skall vara tillgängligt för alla och får spridas hur som helst så finns det ingen väg tillbaka. När man väl givit bort någonting så är har man ingen rätt att ångra sig. Men att erbjuda sin musik, film eller vad det kan tänkas vara mot betalning på en marknad kan inte tolkas som att ”släppa det rakt ut i luften”.

En liknelse: i somras var jag med min pappa någonstans mellan Malmö och Skanör och köpte grönsaker på en helt obemannad gårdsbutik direkt hos en odlare. Man tog vad man ville ha, vägde det själv, sen lämnade man pengar i en burk. Odlaren hade gjort sina grönsaker tillgängliga mot betalning. Skulle detta tolkas som att odlaren ”släppt dem rakt ut i luften”? Självklart inte! Det är ungefär samma en artist gör när han eller hon försöker sälja sin musik på fysiska CD eller via nedladdning. Precis som hos grönsaksodlaren kan man välja om man vill köpa eller inte, men att tolka det som att det är gåvor bara för att det inte går att bli påkommen är inte rätt.

Den klassiska invändningen är att detta inte är en bra analogi för att grönsaksodlaren blir av med någonting medan upphovsmannen till musik eller film inte blir av med någonting för att musiken finns fortfarande kvar även hos denne hur många som än laddar ner den. Jag har kritiserat detta argument många gånger. När du tar grönsaker utan att betala så kränker du grönsaksodlarens bestämmanderätt över dem, och när du går bakom ryggen på upphovsmannen så gör du ungefär samma sak. Är det detta Swartz menar är fredligt beteende? Det är visserligen inte fysiskt våld, men det är det inte att ta grönsaker heller. Detta kanske inte är den bästa analogin men jag tror att den säger någonting viktigt i alla fall.

Rasmus Fleischer - copyriot.se - replikerar mitt ”försvarstal” för upphovsrätten som var en del av Sydsvenskans upphovsrättsspeciel idag. Min replik till Fleischers ”attacktal” från samma temanummer skrevs innan jag läste hans. Läs, fundera, kommentera!

Idag publicerades den slutgiltiga versionen av Sydsvenskans upphovsrättsspecial där jag skriver ett ”försvarstal” för upphovsrätten. Försvarstalet publicerades sida vid sida med ett ”attacktal” mot den samma av Rasmus Fleischer. Som utlovat kommer här lite kommentarer till detta så att det (återigen) kan bli en levande debatt.

Fleischer börjar med att klaga på att ”upphovsrätten” i debatten används i bestämd form, vilket som han påpekar ofta blir en ursäkt för att slippa prata om vad man vill på varje enskild punkt. Jag kan inte annat än att helt hålla med om detta och anledningen till att jag själv använde mig av den bestämda formen i artikeln var helt enkelt utrymmesbrist. Precis som Fleischer skriver så är det ganska poänglöst att argumentera för eller mot ”hela det upphovsrättsliga komplexet”. Det är inte heller detta jag försöker göra utan jag försvarar upphovsrätt som idé, jag hävdar att någon form av upphovsrätt är legitim och viktig. Exakt hur den bör utformas måste vägledas av den grundläggande principen att den som skapar någonting har en speciell rättighet till detta. Upphovsrätt är endast en bra sak i den mån den faktiskt speglar och skyddar den här underliggande moraliska rättigheten.

Sedan kommer något som jag bemötte redan i försvarstalet samt flera gånger tidigare här på bloggen. Fleischer tar upp gränsdragningsproblematiken. Han frågar sig:

… hur många gäster man får bjuda hem till videokvällen innan man behöver ansöka om biograflicens? Hur nära vän man måste vara med någon för att få ge bort en hemmabränd bland-cd?

Såhär skrev jag i försvarstalet:

Så var går gränserna? Det finns inget enkelt svar – men av detta följer knappast att allt är tillåtet. Det kan vara svårt att avgöra om någonting är en lögn eller inte. Av detta följer inte att principen det är fel att ljuga bör förkastas. Ett gränsdragningsproblem undergräver inte ensamt en moralisk princip.

Fleischer fortsätter med en intressant poäng. Han säger att den här typen frågor inte kan ”hänvisas till det sunda förnuftets domäner, alltså till ‘predigital’ erfarenhet.” Och vidare att detta skulle utgöra ”ett pedagogiskt dilemma för alla de som vill inprägla upphovsrättsmedvetande i en yngre generation.” Jag håller inte med om detta. Den moraliska principen som jag försvarar, att den som skapar något också har vissa rättigheter till skapelsen som inte andra har är precis som alla andra grundläggande mänskliga rättigheter just ”predigital”. Det är respekt för den här principen, som en del av respekten för andra människor generellt, som är vad vi bör ”inprägla” i yngre generationer. Att vi är långt ifrån detta idag, betyder inte automatiskt att det inte stämmer. Stora mängder människor kan ha fel i moraliska frågor, de tror jag de flesta håller med om när man tittar tillbaka i historien (slaveri, häxförföljelser, etc. etc.). 

Fleischer går nu vidare till att klaga över den så kallade kassettavgiften. Han påpekar att ”varje gång vi köper ett paket tomma cd – även om vi ska bränna semesterbilder på dem” så måste vi betala för nedladdningen. Jag håller fullständigt med om att denna avgift är oacceptabel. Men detta har ingenting med upphovsrätt som idé att göra.

Nu kommer vi till ett riktigt märkligt argument. Fleischer skriver:

Upphovsrätten är fundamentalt enögd, eftersom den bara värnar sådant som kan kopieras. Konsten som process, i nuet, behöver heller inte dess skydd, eftersom det inte kan kopieras. Kulturens liveaspekter blir systematiskt nedvärderade … Därför är nog dags att åter uppvärdera det flyktigt mellanmänskliga och det hopplöst analoga. Just detta har skett på musikområdet, där levande musik åter blivit ekonomiskt central.

Jag vet inte om jag fattat detta rätt men Fleischer verkar mena att upphovsrätt är dåligt för att den bara värnar om sådant som den är till för att värna om? Hur kan det vara en kritik av den samma? Och vidare, om ”konsten som process, i nuet” inte behöver dess skydd, hur kan det då vara ett skäl mot upphovsrätten? Det är mycket som inte behöver upphovsrättens skydd, men detta säger knappast någonting om de områden där den faktiskt behövs. Och att man skulle nedvärdera en sak genom att skydda en annan är svårt att förstå - de som försvarar upphovsrätten gör inte detta på bekostnad av livemusiken eller någonting annat. Upphovsrätt är inte oförenligt med livemusik på något sätt som jag kan se. Jag anser att livemusik också skall skyddas, t.ex. genom att hindra folk från att planka in på konserter. Men detta har ingenting med upphovsrätt att göra.

Fleischer fortsätter:

Vi drunknar i digitala filer. Bristvaran är tid, inte ”verk” eller ”innehåll”.

Jag skulle säga att bristvaran är den unika talang och det arbete som artisten i fråga lägger ned på ett verk. Du kan kopiera en fil hur många gånger som helst, men verket är inte oändligt för det. Det skapades av en person eller grupp personer, med ändliga resurser, under en viss begränsad tid och med hjälp av en viss speciell talang. Varför skulle dessa personer inte få erbjuda frukterna av detta på en fri marknad och bli respekterade där? Och som jag skrev i artikeln så finns det bara två sätt att respektera en säljare på en fri marknad, antingen betalar men det pris som säljaren begär, eller så avstår man från det som erbjuds. Detta ändras inte bara för att det har blivit enklare att gå bakom ryggen på folk.

Fleischer gör en annan irrelevant (men intressant) iakttagelse. Han säger att det är ”oerhört naivt” att se författares levebröd som en fråga om (ekonomisk) upphovsrätt, ”när kanske det mesta av detta skrivande redan finansieras av stipendier och bidrag.” Som liberal anser jag att alla produkter och tjänster skall finansieras av de som nyttjar dem och inte gemensamt via skatten. Förutom att detta är principiellt fel så leder det dessutom till att makten över vad som produceras och inte, förflyttas från konsumenterna till kulturpolitiker som anser sig veta bättre. Ekonomisk upphovsrätt skyddar den enskilde författaren eller artisten och gör det möjligt att livnära sig på sitt skapande givet att tillräckligt många är beredda att betala för det man skapar. Så fungerar det i stor utsträckning när det gäller många varor och tjänster (trots massor av hemska subventioner, tullavgifter, skatter, osv.) och bör även vara så när det gäller musik, film och litteratur.

Mot slutet av attacktalet finns en vision som faller ganska platt:

Jag tror på en framtid präglad av ännu mer mångfald, och säger därför samtidigt att jag inte
tror på upphovsrätten som princip.

Precis som om upphovsrättens försvarare inte skulle tro på mångfald i framtiden! Jag tror givetvis också på en framtid präglad av ännu mer mångfald, och säger därför samtidigt att jag tror på upphovsrätten som princip.

Som jag skrev tidigare så laddade Sydsvenskan upp en BETA version av sin upphovsrättspecial (där bland annat jag finns med) på The Pirate Bay igår. Den slutgiltiga versionen kommer i morgondagens papperstidning. Men redan idag finns en artikel om själva idén bakom att lägga ut specialen på nätet två dagar före den kommer i tryck. Själv tycker jag att det hela är en himla kul idé. Fildelning är verkligen någonting superbra när alla inblandade upphovsmän är med på det!

Redaktören Andreas Ekström motiverar varför de valt att göra detta. Det viktigaste syftet tycks vara att skapa debatt – och det har det gjort! Se tillexempel kommentarer på Ekströms blogg.

Mitt bidrag till upphovsrättspecialen är som sagt ett ”försvarstal” för upphovsrätten. Rasmus Fleischer skriver ett ”attacktal” mot den samma. Jag kommer att återkomma med lite kommentarer till attacktalet imorgon - samma dag som det kommer i tidningen!

Tidigare poster om upphovsrätt finns här, här och här. Se också debatten i kommentarerna som håller en förvånansvärt hög nivå.

En BETA version av Sydsvenskans upphovsrättspecial där jag finns med, finns nu tillgängligt för nedladdning via The Pirate Bay. Redaktören Andreas Ekström motiverar varför de valt att släppa materialet på det här sättet. Dessa sidor (och något därtill) kommer i papperstidningen på söndag.

Mitt bidrag är ett försvarstal för upphovsrätten. Rasmus Fleisher skriver ett attacktal mot den samma. Jag kommer att återkomma med lite kommentarer till attacktalet inom en snar framtid.

Anledningen till att jag blev inbjuden att skriva är att jag tidigare skrivit en hel del om upphovsrätt och intellektuell äganderätt här på bloggen. Se här, här och här till exempel. Se också debatten i kommentarerna som håller en förvånansvärt hög nivå.