Oscar Swartz menar att musiker och andra som skapar måste anpassa sig efter det nya läget. ”Det nya läget” i sammanhanget är att de inte kan räkna med att kunna tjäna pengar på att sälja sin musik; varken ny eller gammal musik. Swarts skriver att
”Kulturentreprenörerna måste anpassa sig. En del kommer inte att klara sig i den nya miljön. Andra tillkommer. Den som försöker producera och sälja endast digitala exemplar kommer att försvinna.”
”De måste hitta andra sätt att dra in stålarna. Musikgrupper får kanske sprida musiken gratis och dra in pengar på konserter och specialpaket till riktiga fans. Och ja T-shirts! Samt framförandeavgifter i radio.”
Min fråga till honom är om detta gäller oavsett hur ”den nya miljön” uppkommer. Om den nya miljön uppkommer via människors fria val på en fri marknad utan inslag av stöld och bedrägeri så håller jag fullständigt med honom. Men om ”den nya miljön” är ett resultat av piratverksamhet så bör vi inte hålla med. Hur man kan ignorera skillnaden är för mig ofattbart. Om artister måste dela ut sin musik gratis för att ingen är intresserad av att betala för den på en fri marknad så är det en sak, men om artister tvingas dela ut sin musik gratis och sälja T-shirts för att folk annars kommer att ta för sig av musiken i alla fall utan att betala är en helt annan sak.
Om jag förlorar mina kunder på grund av att en konkurrent börjar erbjuda lika bra produkter till ett bättre pris, eller bättre produkter till samma pris så kan jag inte klaga. Sådan är den fria marknaden, entreprenörer som inte lyckas sälja sina varor eller tjänster måste slå igen eller ändra sig. Men om jag förlorar mina kunder på grund av bedrägeri, stöld eller liknande så har jag helt klart rätt att klaga. Att i det senare fallet komma och säga att jag måste anpassa mig efter ”det nya läget” är ”to add insult to injury” som det heter.
Att försöka släta över skillnaden mellan dessa väsenskilda fall och kalla den som står upp för sin intellektuella äganderätt för teknikfientlig, bakåtsträvande och elitistisk är bara retorik. Swarts är en duktig retoriker (vilket från en filosofs perspektiv betyder någon som har förmågan att övertyga många människor med dåliga argument). Bra retorik är inte det samma som bra argument.
Att vara för intellektuell äganderätt och därmed mot olovlig nedladdning av musik och film har ingenting med teknikfientlighet att göra. Vad är kopplingen? Är det ett försök att likställa motståndet mot den intellektuella äganderättens underminering med folk som ville via lagstiftning försvåra vävstolens framfart för att bevara textilarbetarnas jobb? Eller med dem som ville försvåra bilens framfart för att bevara häst & vagn? Sådana jämförelser (om det nu är det man syftar på med ”teknikfientlighet”) hör inte hemma i en seriös debatt.
Att vara mot olovlig nedladdning av musik och film är inte mer teknikfientligt än att vägra skjuta någon med ett nytt högteknologiskt vapen. All teknisk utveckling är bra, men inte all typ av använding av all teknik är bra.
Swarts har rätt i att saker förändras hela tiden, och att entreprenörer ständigt måste anpassa sig efter konsumenternas efterfrågan. Men detta gäller såklart bara när ”det nya läget” uppstått på ett sätt som inte kränker folks rättigheter.
Hur kan man inte se skillnaden?
Oscar Swartz sade
Felet du gör är att du tar uttrycket ”resultatet av piratverksamhet” som givet. Du tar upphovsrätten som ett grundtillstånd. Det är den inte. Intellektuell ”egendom” kan inte försvaras i naturen. När du väl har sjungit en sång på ett torg offentligt är den ute. Vem som helst med musiköra kan återuppföra den. Och du kan inte göra något åt detta egentligen såvida du inte försöker bränna sönder hjärnorna på folk. Mozart ”snodde” Miserere från Vatikanen, se min krönika i Computer Sweden.
Upphovsrätten ger dig då en rätt att använda våld när någon framför en sång du komponerat någonstans på jorden under hela din livstid och 70 år efter din död. ”Pirateri” finns endast i relation till denna högst artificiella konstruktion. Eftersom det är just den konstruktionen som är under debatt ägnar du dig åt en tautologi: Du tar det som skall bevisas för givet. Det är konstruktionen som skall anpassas. Och företagen får lära sig leva med den anpassningen: Där exemplarförsäljning är död.
Jag kan hänvisa till annat jag skrivit som kanske ger litet klarhet i tänket, exempelvis detta där Horace Engdahl får på nöten så det räcker.
nöten sade
Du likställer kopiering av digitala kopior med stöld.
Skivindustrin idag försöker sälja digitala kopior på sina verk. Och anser att varje olovligt nedladdad fil är förlorad inkomst. Detta blir i förlängningen helt absurt. Se frammåt i tiden några år, när vi får hårddiskar på flera Terabyte, och vi kan få plats med all världens musik på en extern hårddisk.
Säg att vi får plats med 1 miljon låtar på denna hårddisk. Hur mycket har skivindustrin förlorat på det?
Om vi kopierar alla låtarna till grannen. Har skivindustrins förluster dubblerats då?
Vad händer om vi kopierar hårddiskens innehåll till hela Sveriges befolkning? Eller hela världens befolkning? Hur mycket har skivbolagen förlorat då?
oxymorons sade
Oscar, tack för sitt snabba svar! Jag har följt den här debatten ett tag och jag har läst ditt angrepp på Horace Engdahl förut (mer om det nedan). Låt mig först ta ett annat exempel. Jämför dessa båda fall:
(1) Artisten X spelar in en skiva och försöker sälja exemplar digitalt via nätet. Detta misslyckas totalt för att ingen vill ha X’s dåliga musik. Ingen laddar heller hem X’s musik olovligt. X tvingas sluta spela in musik och blir brevbärare.
(2) Artisten Y spelar in en skiva och försöker sälja exemplar digitalt via nätet. Detta misslyckas totalt, inte för att ingen gillar Y’s musik utan för att alla laddar hem den utan att betala. Y tvingas sluta spela in musik och blir brevbärare.
Enligt ditt resonemang förtjänar Y samma omdöme som X. Båda måste enligt dig anpassa sig efter det nya. Men detta kan inte vara rätt. X misslyckades på en fri marknad för att hans musik inte var attraktiv för konsumenten, Y misslyckades på grund av helt andra skäl; att folk inte villa betala för sig.
Finns det verkligen ingen moralisk skillnad mellan dessa fall?
Det stämmer att jag tillhör dem ser intellektuell äganderätt som vilken äganderätt som helst. Jag anser att varje person äger ”frukterna av sitt eget arbete” oavsett om det är kroppsligt eller intellektuellt arbete. Det är ingen större skillnad på att skapa en staty och skriva ett musikstycke. Jag har den negativa rättigheten att sälja det jag skapar till andra. (Jag har givetvis inte den positiva rättigheten att få min musik såld, det skulle innebära att alla har en plikt att köpa den vilket vore absurt.)
Ditt exempel med att sjunga en sång på ett torg är komplext. Ett torg är (oftast) en offentlig plats, de som befinner sig där hör din sång vare sig de vill eller inte. Du har ingen positiv rätt att få betalt för att du sjunger där, ingen har bett dig om det. Att ladda upp någons musik på nätet är däremot en aktiv handling, ladda hem den likaså.
Det är också stor skillnad mellan att höra någon framföra en låt och att ladda upp en inspelning av en låt. Många sådana komplexiteter anser jag skall avgöras av överenskommelser mellan säljare och köpare. Om jag som artist vill att min musik skall kunna laddas hem gratis så är det inget problem. Men om jag inte vill det så skall detta respekteras.
Ditt argument (i Horace posten) att man inte kan äga musik för att det är en oändlig resurs funkar inte. Fisken må vara oändlig men bara på grund av en unik talangen som Jesus (om vi låtsar att Bibeln talat sanning) hade. Den talangen är inte alls oändlig utan just unik. Skulle Jesus kränka några rättigheter om han tog betalt för fisken? Nej, för utan Jesus unika talang skulle de inte ha någon fisk. Jesus skadar därför ingen genom att ta betalt för fisken. Skulle Jesus rättigheter kränkas om folk skulle ta hans fisk utan att betala? Ja, för att de som tar hans fisk utnyttjar hans unika talang på ett sätt som han inte godkänner.
oxymorons sade
Nöten, jag ser inte hur utvidgat hårddiskutrymme är relevant för det (o)moraliska i olovlig upp/nedladdning.
Och det stämmer faktiskt att jag likställer kopiering av musik (dock inte kopiering för privat bruk) med stöld. Jag argumenterar för denna impopulära ståndpunkt här:
http://fritzson.wordpress.com/2008/11/13/vad-ar-problemet-med-fildelning-egentligen/
och här:
http://oxymorons.squarespace.com/journal/2008/9/18/myter-om-nedladdning-del-1a-materiellticke-materiellt.html
och här:
http://oxymorons.squarespace.com/journal/2008/9/18/myter-om-nedladdning-del-1b-skaparen-forlorar-inget.html
Även kommentarerna till dessa poster är intressanta.
nöten sade
Större hårddiskar har ingen betydelse, det har du helt rätt i. Men det tydliggör en problematik på ett tydligt sätt.
Jag har läst igenom länkarna, den första var intressantast. Men jag tycker ändå att något missas. Antag att du har rätt att kopiering är att likställa med stöld (alternativt ”olovligt förfogande”). Oavsett vad det är man stjäl, låten eller rättigheten till att lyssna på låten, eller vad det än må vara.
Det innebär att det man stjäl har ett värde. (Varför annars göra sig allt besvär?)
Det innebär i sin tur att genom att kopiera en fil till min hårddisk skapar ett värde ur ‘tomma luften’. Ett värde som en exempelvis en artist kan kräva ersättning för.
Att dra detta till sin spets, med terabyte-diskar hos alla internet-användare, så kan man alltså skapa, ur ‘tomma luften’, ett värde på alla människors samlade musik-arkiv, som till och med överstiger det samlade värdet av alla pengar som finns i världen.
För att använda din egna frisör-liknelse. Att alla människor som klipper sig själva innebär en förlust för frisöerna. Och att då frisörerna ska kunna kräva ersättning av alla människor som inte klipper sig hos frisörer.
Frisyren i sig själv är inte värd en krona. Likaså anser jag värdet på en digital kopia, en fil, inte är värd en krona. Som jag skrev på i min blog-post: Något annat vore att installera en sedelpress i samtliga världens datorer.
oxymorons sade
Nöten, skjuter du inte dig själv i foten med det här argumentet? Enligt ditt resonemang så urholkar olovlig kopiering musikens och filmens värde och det blir därmed omöjligt att försörja sig på att sälja musik och film? Det vore som att alla hade egen sedelpress.
Men oavsett så håller inte ditt resonemang. Det vilar på att du fastslår värdet på filerna till ett visst pris. En marknadsekonomi funkar inte så. Värdet varierar med tillgång och efterfrågan.
Jag tror du siktar fel med att man skapar värde ur tomma intet. Det är artisten som skapar någonting som (eventuellt) har ett värde för dig som konsument. Det artisten vill sälja till dig är rätten att lyssna på musiken inte filen som sådan. Du ignorar skillnaden mellan kopiering av filer och användarrättigheter. Att jag köper en skiva via nedladdning eller CD ger mig rätt att använda detta material som jag vill under vissa begränsningar. Att jag sen gör en miljon kopior av filerna för eget bruk är inte samma sak som att jag sprider innehållet vidare till andra personer som inte har köpt användarrättigheter till materialet.
Jag skapar därför ingenting av värde genom att bara kopiera filerna. Men jag inkränktar på artistens (negativa) rättighet att sälja sin musik genom att sprida musiken vidare till andra som inte betalt artisten för att få lyssna på musiken ifråga.
Kanske kan detta göra det tydligare:
http://fritzson.wordpress.com/2008/11/14/upphovsratt-star-inte-i-motsats-till-aganderatt/
Collden sade
oxymoron, jag tror poängen är att i dagens teknikklimat är det ungefär samma sak att göra sitt verk digitalt tillgänligt (dvs genom att spela in det på en CD eller en dator som man inte strikt håller för sig själv) som att sjunga ut det på torget. Det fanns en tid då konst i digital form var någorlunda möjlig att kontrollera då de var bundna till fysiska objekt, men idag med Internet är, eller kommer det snart vara, lika orimligt att söka kontrollera flödet av digital information som det alltid har varit att kontrollera spridningen av tankar.
Gör man som artist idag valet att sprida sin konst i ett digitalt format kan man inte längre förvänta sig bibehålla kontrollen över enskilda kopior.
nöten sade
Du har helt rätt i att kopiering (olovlig som lovlig) urholkar musikens och filmens värde, som digitala kopior. Och ja, jag tror därmed att det blir omöjligt att försörja sig på att sälja musik och film, som digitala kopior.
”Men oavsett så håller inte ditt resonemang. Det vilar på att du fastslår värdet på filerna till ett visst pris. En marknadsekonomi funkar inte så. Värdet varierar med tillgång och efterfrågan.”
Tillgången på Bohemian Rhapsody (som låt eller användarrätt) är obegränsad när de säljs som digitala kopior. De kan Aldrig ta slut. Det är inte som med en CD-skiva där man gör 5000 exemplar; när de är sålda, så är de slut.
oxymorons sade
Jag vill förstå det såhär: det du köper när du köper en fysiskt CD-skiva (förutom en bit plast och papper som är en skitsak i sammanhanget) är en rättighet att använda materialet på vissa sätt, förslagsvis lyssna/titta och kanske göra kopior för eget bruk.
Det du köper när du köper ett album via en betal-nedladdningssite är exakt samma sak (förutom plasten och pappret). Ingen skillnad här.
Båda dessa saker är uttryck för artistens rättighet att bestämma vem som skall ta del av materialet som han/hon skapat och på vilket sätt. Det finns endast två sätt att respektera denna rättighet; (1) ta del av musiken på de sätt som artisten godkänner och enligt det pris som artisten vill ha (vilket kan vara 0kr), eller (2) inte ta del av den.
När du laddar hem musiken utan att betala så kränker du artistens rättigheter. När du gör kopior av musik som du köpt en gång för eget bruk så kränker du rimligtvis inte artistens rättigheter. Åtminstone så kränker du dem inte en miljon gånger om du gör en miljon kopior av filerna. Det är fel att fokusera på filerna. Det är artistens rättigheter som är det intressanta.
Som jag svarade Oscar ovan, det är missvisande att säga att tillgången är obegränsad. Det finns bara en Bohemian Rhapsody och den låten var ett uttryck för Freddie Mercurys unika talang. Varför skulle han inte få ta betalt för sin talang på de sätt som han vill? Och varför skulle han inte få ge bort den rättigheten till sina efterlevande?
Innan Freddie skapade låten så fanns det inte alls. Om det inte vore för honom, hans talang och arbete så skulle ingen kunna njuta av den överhuvudtaget. Freddie skadar ingen genom att ta betalt för att folk skall få lyssna. Därför kränker Freddie knappast några rättigheter om han tar betalt för att lyssna på låten. Däremot kränks Freddies (eller den som han givit rättigheten) rättigheter när folk laddar hem låten utan att betala. De som gör det utnyttjar hans unika talang på ett sätt som han inte godkände.
Dessutom är Bohemian Rhapsody begränsad på ett annat sätt. Det kostar att bevara den. Nyligen kom A Night At The Opera ut på DVD-Audio i 5.1. ljud. Det kostade nog en hel del att re-mastra och re-mixa skivan i 5.1. Denna process hade varit helt omöjlig om det inte hade gått att tjäna pengar på det. Vi kan inte veta hur många sådana bevarings och förbättringsprojekt som inte bli utförda nu tack vare olovlig nedladdning.
Oscar Swartz sade
Sången på torget är bara ett exempel som skall klargöra. Annat exempel: Du formger en stol och ställer ut den i din trädgård. Eller på en restaurang. Någon ser den och tycker: Fin stol! Och går hem och använder sin egen fysiska egendom (ett parti bräder) till att bygga en kopia. Har du rätt att slå kopieraren i huvet för att han berövade dig möjlighet att sälja en sådan stol till dig? Designern kan ha lagt ned en himla massa tid på sin originalstol. Jag har svårt att se hur man filiosofiskt kan motivera en rätt till ”frukten av sitt arbete” som endast kan upprätthållas genom att man begår våld mot andra. John Locke har problem när man försöker föra in hans resonemang på immateriella ting helt enkelt.
Däremot är ju jag för upphovsrätt, en reformerad upphovsrätt. Men man skall vara på det klara med att det inte bygger på några rättigheter för kreatörer egentligen (den franska traditionen) utan endast är en pragmatisk korrigering av ett ”marknadsmisslyckande” (produkter där marginalkostnaden är noll och det inte finns något pris som balanserar utbud och efterfrågan annat än noll men där man åndå anser att samhället har behov av de där produkterna och vill uppmuntra skapandet) i en mer amerikansk tradition. Som Milton Friedman säger ”you can’t get copytight rights.
oxymorons sade
Collden, jag håller inte med om att det är samma sak att sjunga en egenskriven låt inför folk som inte bett om det (och sen klaga om de framför den igen), som att sälja sin inspelade musik över nätet.
På torget kan du inte undvika att höra den. När du laddar hem någonting eller laddar upp någonting på nätet så gör du däremot en aktiv handling, ett aktivt val. Du kan faktiskt undvika att ladda hem, du kan undvika att ladda upp. De flesta människor vet dessutom skillnaden mellan att ladda hem utan att betala och att köpa musik och film. Alla vet att båda möjligheterna finns. Många avstår från att ladda hem olovligt, andra gör det men känner en viss skuld över det. Jag hävdar bestämt att det är en stor skillnad.
nöten sade
Du missar poängen helt. Det är fullständigt ointressant om det är låten, eller rättigheten att lyssna på låten som man köper.
Det spelar ingen roll, om man kopierar 1 fil olovligen och en artist kräver dig på pengar så är det fortfarande ett värde som artisten anser man ‘förfogat sig olovligen’. Och det är Det eventuella värdet hela debatten handlar om, eftersom det är det värdet som artisterna vill ha. Värdet av en användarrätt, värdet av låt, värdet av en fil. Det är precis samma sak.
Skillnaden mellan en CD-skiva, och en digital kopia, är att den digitala kopian kan skapas i oändligt antal exemplar. Och vad sker då med värdet av denna digitala kopia enligt marknadsekonomins regler?
oxymorons sade
Oscar skriver: ”Du formger en stol och ställer ut den i din trädgård. Eller på en restaurang. Någon ser den och tycker: Fin stol! Och går hem och använder sin egen fysiska egendom (ett parti bräder) till att bygga en kopia. Har du rätt att slå kopieraren i huvet för att han berövade dig möjlighet att sälja en sådan stol till dig?”
Jag skulle säga nej i det här fallet. Men om jag var känd designer och mina stolar var eftertraktade och den här andra personen skulle börja sälja exakt likadana stolar i mitt namn så skulle jag helt klart ha rätt att ”slå kopieraren i huvudet”.
Nu jämför vi två extrema fall där det i ena fallet är uppenbart att jag inte har rätt att ingripa medan jag i det andra uppenbart har den rätten (tycker jag iaf). Någonstans mellan dessa båda extremer finns nog sanningen i frågan. Jag vet inte exakt var, men detta bevisar inte att hela idén med intellektuell äganderätt är felaktig eller obegriplig.
Dessutom kommer det att finnas ett stort utrymme för förhandlingar mellan parterna i sådana konflikter. Rättigheter svarar inte på allt, individer och företag måste komma överens om en lösning i varje enskilt fall då konflikt uppstår. Här är det ingen skillnad mellan intellektuell och ”vanlig” äganderätt.
Kanske kan den som vill tillverka och sälja ”min” stol köpa den rättigheten av mig för en billig peng (eller en dyr peng).
(Detta exempel liknar dock mer att spela in en väldigt lik cover-version av en låt än att kopiera mp3-filer. Eller?)
Jag känner till Friedmans och Hayeks åsikter i den här frågan och jag håller inte med dem. Det finns libertarianer och frimarknadsvänner på båda sidor i den här debatten.
Kolla in den här (och även om jag håller med om det som sägs i posten så är kommentarerna intressantare än själva posten i detta sammanhanget):
http://hayekinstitutet.blogspot.com/2008/01/libertarianism-i-teori-och-praktik.html
oxymorons sade
Nöten, teorin som jag föreslår (som jag definitvit inte gör anspråk på skulle vara min egen) gör en åtskillnad mellan användarrättigheter (av vilka det kan finnas många) och låten (av vilken det bara finns en). Du får gärna komma med invändningar mot den här teorin men du kan inte bara säga att användarrättigheter och låten är samma sak. Teorin stipulerar att det är olika saker.
Jämför med en biograf. Filmen som visas är inte samma sak som det du köper när du betalar din biljett. Du köper en rätt att titta på filmen. Filmen i bestämnd form visar att det är EN sak. Biljetterna dvs. användarrättigheterna som jag kallar det är många. De är olika saker.
Jag håller med dig om att om det trycks upp en enorm mängd biljetter och delas ut gratis till alla som vill ha och om biografen var tillräckligt stor för alla som ville titta så skulle värdet av biljetten dvs. användarrättigheten vara noll.
Som du själv säger så skulle detta leda till att man inte kan tjäna pengar på att sälja biobiljetter. Och således skulle man inte kunna tjäna pengar på att göra biofilmer. Den motsvarande situationen för musik är enligt dig den nuvarande? Och du tycker det är bra?
Men användarrättigheterna KAN begränsas och min ståndpunkt är att de rätteligen kan begränsas av artisten som skapat filmen eller musiken ifråga.
Vad är det för vidare poäng jag helt missar?
Oscar Swartz sade
Men den där som skriver på Hayekinstitutet borde förklara den moraliska rätten i stället för att bara hävda att den är från gud given eftersom den krockar mot en annan del av naturrätten: Rätten att inte bli slagen i huvudet.
Om man är fredlig och bara bygger en kopia av en stol har jag ju svårt att se vad det är i naturrätten som ger den förste stolsbyggaren omralisk rätt att faktiskt begå våld mot den andra. Vad är det som plötsligt gör att icke-våldsprincipen får stå tillbaks? Vad gäller fysisk egendom måste ju i princip våld tillgripas för att lägga beslag på den. Icke så när det gäller kopiering.
(i min förra kommentar skull det ha stått ”stol till honom”, inte ”stol till dig”, och ”copyright rights”, inte ”copytight rights”)
Oscar Swartz sade
Och vad gäller Hayekinstitutets artikel igen så tycker jag de missar en sak i kritiken. Åtminstone jag hävdar alltså att man INTE kan hitta ett naturrättsligt argument för immaterialrätten. Men jag tror att den behövs i viss mån. Så vill man ha någon immaterialrätt alls så TVINGAS man att acceptera ett utilitaristiskt argument. Om man helt tar avstånd från utilitaristiska argument kan vi hälsa goodbye till hela upphovsrätten. Det är alltså inte så att de som hänvisar till Friedman har missuppfattat den utilitarism som ligger bakom.
nöten sade
Jag har inga direkta synpunkter om det är ”bra” eller ”dåligt” att verkligheten ser ut på sättet idag.
Jag menar bara att det är alldeles för kostsamt (på flera sätt) att förbjuda spridning av filer med musik eller film på, framför allt eftersom värdet på dessa är 0. Eller åtminstone väldigt väldigt nära 0.
Jag anser att artister får ta betalt för den verksamhet de sysslar med som har ett värde. Tex konserter. Människor vill se och betala sina favorit-artister framföra sin musik. Där finns ett värde. Det finns inget oändligt utbud.
Och sålänge det inte byggs några oändligt stora biografer med gratis-biljetter så kommer troligtvis människor också vara villiga att betala för att få se nya bra filmer i bra kvalitet och i sköna stolar, istället för att vänta 1 år på att se den i soffan hemma. Inte heller där finns oändligt utbud.
Angående användarrätter eller inte, så spelar det ingen roll i praktiken då du inte kan få det ena utan det andra. Det är Värdet av summan av den kopierade filen som artisterna vill ha. Dvs eventuell användarrätt + låten man kan lyssna på.
Din teori om detta kan mycket väl stämma, jag har inga direkta synpunkter på den som sådan, den låter mycket vettig. Men den har ingen betydelse för det eventuella värdet av det som finns på filen (som man införskaffat lovligt, eller olivligt).
Collden sade
Flumvarning…
Den handling som motsvarar att ladda hem/tanka upp (dvs skapa en kopia) är dock att aktivt framföra vad man har hört på torget. I vilket fall som helst är det ju artisten som väljer att göra sitt verk tillgängligt, i det offentliga rummet respektive det digitala informationsflödet.
Sen tror jag faktiskt att människor har en rätt vag uppfattning av låtar som något som kan ”ägas”, det är något som måste dras från ens befintliga erfarenhet av företeelsen att omvandla musik till plastbitar. Man känner rent instinktivt att man gör fel när man hör någon annans musik och senare framställa det som sin egen skapelse, och man känner att man gör fel när man försöker snatta en CD.
Dessa känslor kommer dock av två helt skilda intuitiva begrepp om dels upphovsrätt av idéer, dels äganderätt av fysiska objekt. Uppfattningen om information som något som kan ägas har ju historiskt bara uppkommit då informationen har kunnat knytas till något materiellt, begreppet intellektuell äganderätt bara fått genomslag då det mest utbredda sättet att sprida information har varit i form av fysiska objekt.
Jag tror det är rätt lönlöst att försöka hålla liv i idén med intellektuell äganderätt av digitala kopior. Det kommer tappa sin intuitiva slagkraft i takt med att det tappar sin anknytning till fysiska objekt, vilket man väl rätt lätt kan se i det enorma genomslag som fildelningen faktiskt har fått, en hel generation som växer upp utan någon som helst uppfattning om att det de gör skulle vara stöld?
oxymorons sade
”… den där som skriver på Hayekinstitutet borde förklara den moraliska rätten i stället för att bara hävda att den är från gud given…”
Jag håller med och jag pressade honom på just den punkten i min kommentar. Men jag tror precis som honom att det finns en rättighet till intellektuell egendom som bör förklaras på samma sätt som den ”vanliga” äganderätten. Rättare sagt: den är en del av äganderätten.
Jag förkastar liksom den killen utilitarismen och utilitaristiska argument. Upphovsrätten kan bara rättfärdigas genom att vi kan visa att den bygger på en ”naturlig” rättighet till intellektuell egendom. Och jag tror att detta kan göras. Hur vi skall förklara naturliga rättigheter överhuvudtaget är en annan fråga.
”… eftersom den krockar mot en annan del av naturrätten: Rätten att inte bli slagen i huvudet.”
Jag håller inte med om att de krockar. Vilket jag försökte visa i min kommentar till Falkvinges påstående att upphovsrätten står i konflikt med äganderätten: http://fritzson.wordpress.com/2008/11/14/upphovsratt-star-inte-i-motsats-till-aganderatt/
Rätten att inte bli slagen i huvudet gäller bara om du är oskyldig. Att använda någonting på ett sätt som den som skapat det inte godkänner gör dig ”skyldig”. Att göra något åt detta strider inte mot liberala rättigheter, tvärtom det är ett uttryck för de samma.
oxymorons sade
”Jag tror det är rätt lönlöst att försöka hålla liv i idén med intellektuell äganderätt av digitala kopior. Det kommer tappa sin intuitiva slagkraft i takt med att det tappar sin anknytning till fysiska objekt, vilket man väl rätt lätt kan se i det enorma genomslag som fildelningen faktiskt har fått, en hel generation som växer upp utan någon som helst uppfattning om att det de gör skulle vara stöld?”
Ja, det är just på grund av detta som idén med intellektuell äganderätt är viktigare och mer relevant än någonsin! Vår vardag kommer mer och mer att vara just digital och den ”fysiska” äganderätten kommer att få mindre och mindre betydelse. Den intellektuella äganderätten har länge hanterats som en fotnot i liberal teori. Det kan vi inte göra längre.
Collden sade
”Ja, det är just på grund av detta som idén med intellektuell äganderätt är viktigare och mer relevant än någonsin! Vår vardag kommer mer och mer att vara just digital och den “fysiska” äganderätten kommer att få mindre och mindre betydelse. Den intellektuella äganderätten har länge hanterats som en fotnot i liberal teori. Det kan vi inte göra längre.”
Varför? Vad är så akut? Antalet brott mot den intellektuella äganderätten har ökat astronomiskt de senaste åren pga fildelning, har nöjesindustrin gått back som helhet under samma period, är det svårare att göra konst idag? Har antalet påkostade högkvalitativa TV-serier minskat, görs det färre bra filmer, är spelbranschen på väg att dö? Skrivs det mindre? Ser du några som helst tecken på någon nära förestående kulturell undergång?
Digitaliseringen är på god väg att bli en fullkomlig teknologisk förlängning av var ursprungliga tendens till fritt tankeutbyte via direktkommunikation. Att söka pressa in detta digitala informationsflöde i ett system av intellektuell äganderätt är ungefär lika praktiskt orimligt och tvärt emot den mänskliga naturen som att försöka ge äganderätt på och reglera enskilda tankar.
(Givet att vi begränsar oss till den ickekommersiella privata konsumtionen av konst och underhållning.)
Oscar Swartz sade
Ja men då har vi kokat ner det till den punkt där våra axiom skiljer sig och det är ju bra. Du anser i princip att man (för all oändlighet förutsätter jag) har rätt att gå runt och slå folk som framför en melodi som du komponerat (och som med kännedom om människan givetvis bygger på en oändlig massa intryck från andra melodier med en gnutta kreativitet tillagd) eftersom du rent axiomatiskt anser att allt man gör tillhör en själv. En sån värld vore sannolikt omöjlig att leva i om du tolkar det strikt och dessutom skulle den vara utfattig. Tillväxt och välstånd och utveckling bygger på att idéer och kultur och innovationer sprids och används och remixas. Om någon hade ensamrätt till hjulet med medföljande monopolprissättning skulle vi ha en annan värld än dagens. Och jag anser att icke-våld är mer axiomatiskt och får egentligen bara användas som respons på våld. Kopiering är inte våld.
Dessutom innebär ju immaterialrätten en plötslig tillkommande begränsning på folks fysiska resurser. Plötsligt får de inte bygga en viss stol av sin brädhög även om de mycket väl kan. Man kan se den som ett intrång i förfoganderätten över sin egen fysiska egendom och sin kropp. Det måste motiveras.
S R Larson sade
En mycket intressant debatt, speciellt fran den principiella aspekten. Jag ska aterkomma till den pa min blog sa snart tid finnes.
oxymorons sade
Oscar, vi kanske har lite olika utgångspunkter men jag tror inte vi är så långt ifrån varandra trots allt. Jag tror nämligen inte att det jag säger har så extrema konsekvenser som du ger intryck av här. Jag håller såklart med om att ”tillväxt och välstånd och utveckling bygger på att idéer och kultur och innovationer sprids och används och remixas” som du säger. Men tillväxt och välstånd bygger också på att äganderätten respekteras. Du implicerar att det finns en konflikt mellan intellektuell äganderätt och att innovationer sprids. Det är inte alls uppenbart att det finns en konflikt.
Intar du en utilitaristisk ståndpunkt även när det gäller den ”vanliga” äganderätten? Det innebär i praktiken att individens rättigheter är underställda den totala nyttan eller lyckan i universum. Det är en mycket svag grund för rättigheter.
Du säger att ”immaterialrätten [innebär] en plötslig tillkommande begränsning på folks fysiska resurser. Plötsligt får de inte bygga en viss stol av sin brädhög även om de mycket väl kan. Man kan se den som ett intrång i förfoganderätten över sin egen fysiska egendom och sin kropp.”
Varför plötslig? Och varför är detta så problematiskt ur ett liberalt perspektiv? Det är helt okontroversiellt bland liberaler att andra personers rättigheter sätter upp gränser för vad du får göra med din fysiska egendom. Du får t.ex. inte använda din brädhög till att korsfästa din oskyldige granne. Någon annans INTELLEKTUELLA äganderätt kan också sätta vissa gränser för vad du får göra med din brädhög. Men om det bara handlar om att bygga en stol till dig själv så tycker jag (som jag skrev ovan) precis som du att det inte är något problem.
Ditt exempel med hjulet är svårare. Uppfinningar är inte riktigt samma sak som musikstycken eller filmer. Jag gillar ett resonemang av Jan C. Lester som i sin bok ”Escape From Leviathan” säger ungefär såhär. Om A är den första som kom på en viss idé/uppfinning men att det samtidigt finns goda skäl att tro att B (och ev. C, D, F etc.) SKULLE ha kommit på samma sak fast lite senare så bör vi säga att A kan ha ensamrätt till uppfinningen endast under tiden mellan det att han kom på den och det att de andra (uppskattningsvis) skulle ha kommit på den.
Själva ”uppskattningen” av när B (och ev. C, D, F etc.) skulle ha kommit på uppfinningen bör ske av en oberoende tredje part som A och B (och ev. C, D, F etc.) är överens om. En domstol eller ett privat patentbolag.
Detta resonemang gillade jag! Men jag har mycket svårt att tänka mig det när det gäller musik och film. Det är helt enkelt inte rimligt att säga att någon annan hade kunnat skriva Bohemian Rhapsody om inte Freddie Mercury hade gjort det, inte ens efter många århundraden. Så om upphovsrätten till musik baseras på en naturlig rättighet som jag föreslår så kan den i princip vara obegränsad i tid, samt gå i arv eller säljas eller ges bort.
MEN det är ju också så att bara för att man har en rättighet så behöver man inte genomdriva den. Kanske för att man helt enkelt inte vill det eller för att det är för kostsamt. Jag tycker inte att skattebetalarna skall stå för den notan. Och du får absolut inte genomdriva dina rättigheter på ett sätt som kränker oskyldigas integritet och frihet.
Därför jag tror som sagt inte att vi hamnar så långt ifrån varandra i praktiken som det låter.
oxymorons sade
”… har nöjesindustrin gått back som helhet under samma period, är det svårare att göra konst idag? Har antalet påkostade högkvalitativa TV-serier minskat, görs det färre bra filmer, är spelbranschen på väg att dö? Skrivs det mindre?”
Alla dessa frågor är irrelevanta. Du kan inte jämföra med någon tidigare period. Du måste jämföra med hur det SKULLE vara nu om äganderätten respekterades fullständigt. Och det senare är omöjligt att besvara utan ett stort mått av spekulation. Dessutom är det oerhört komplext, givetvis har fildelningens utbredning haft både positiva och negativa effekter. Men vilka effekter skall vi fokusera på? Och vilka är positiva och vilka är negativa? Och för vem då? Detta kan bara mätas i termer av vad folk är villiga att betala för.
Collden sade
”Alla dessa frågor är irrelevanta. Du kan inte jämföra med någon tidigare period. Du måste jämföra med hur det SKULLE vara nu om äganderätten respekterades fullständigt. Och det senare är omöjligt att besvara utan ett stort mått av spekulation. Dessutom är det oerhört komplext, givetvis har fildelningens utbredning haft både positiva och negativa effekter. Men vilka effekter skall vi fokusera på? Och vilka är positiva och vilka är negativa? Och för vem då? Detta kan bara mätas i termer av vad folk är villiga att betala för.”
I vilket annat sammanhang som helst skulle det dock vara extremt långsökt att hävda en viss företeelses negativa inverkan när statistiken ger motsatt korrelation – att nöjesindustrin har gått bättre i takt med att fildelningen skjutit i höjden. Om vi nu ska spekulera, på vilket sätt tror du att avsaknaden av fildelning skulle ha kunnat göra någon avsevärd skillnad?
Jag tror det är rimligt att anta att folk inte jobbar mindre pga fildelningen – de skulle fortfarande ha begränsat med kapital att spendera inom olika marknader. Hade fildelningens uteblivande då resulterat i att de spenderat avsevärt högre andel av sin inkomst på CD-skivor, hade ju nödvändigtvis andra sektorer blivit lidande, som t ex datorer, hembiosystem, lagringsbara media, mp3-spelare, konsoll-spel. Varenda typ av kultur som inte kan fildelas – teater,livekonserter, IMAX-bio, opera, klubbspelningar (kort sagt alla typer av ”Real Life”-kultur), hade fått en mindre bit av kakan.
Kort sagt, hur skulle fildelningen kunna göra annat än skifta konsumtionen bort från det som kan fildelas, till det som inte kan fildelas och de nya marknadsnicher som öppnas upp av fildelningen? (rent ekonomiskt dvs, att den har gett alla enormt mycket större tillgång till kultur är ju givet)
oxymorons sade
Collden, du missar en extermt viktigt sak. ”Nöjesindustrin” och ”kulturen” som du menar har gått frammåt är inte enhetliga fenomen. Exakt VILKEN kultur har gått frammåt på beskostnad av vilken annan kultur? Vilken del av ”nöjesindustrin” hade fått lägga ner och vilken del av den som inte finns idag hade funnits? Dessa frågor kan vi inte svara på annat än att det hade sett annorlunda ut.
Att säga att ”kulturen” blomstrar må vara sant i någon vag mening, men exakt vilken typ av film och musik som aldrig blivit gjord kan vi inte veta. Det är därför missvisande att bara jämföra vad vi har med vad vi hade innan, vi måste jämföra vad vi har med vad vi skulle haft.
De processer som Oscar Swartz talar sig varm för, att entreprenörerna måste anpassa sig till det nya, att de som inte ger konsumenterna vad de vill ha måste tänka om eller dö ut, de funkar inte under utbredd spridning bakom ryggen på de som skapar. ”Fel” kultur kanske överlever och ”fel” dör ut – vi vet inte. De som är bättre på att sälja t-shirts och konsertbiljetter kanske överlever (och jublar kanske över fildeningen), medan de som annars hade kunnat sälja (digitalt eller fysiskt) sin musik kanske dog ut i förtid. Swarts tycker det är rätt och bra för att de inte kan anpassa sig, men som jag sa i den ursprungliga posten så är detta misvisande och ”adds inslut to injury”. De (kanske) inte dör ut på grund av att de inte ger konsumenterna det de vill ha utan på grund av omfattande olovlig fildelning.
Därför är det också fel att fråga om det är bättre eller sämre tack vare fildelningen. Det är bättre för VISSA, kanske sämre för andra.
Collden sade
Varför ens dra in denna alternativa verklighet i diskussionen när vi dels tydligen inte kan säga någonting om den, dels vet att den är totalt orimlig?
Men självklart kommer förutsättningarna för hur man kan tjäna på sin konst att förändras med den teknologiska och samhälleliga utvecklingen, varför är detta ett problem? Faktumet är ju fortfarande att intellektuell äganderätt är en artificiell konstruktion, föranledd av mycket specifika förutsättningar i teknikhistorien, inte den centrala grundläggande förutsättningen för kreativt skapande som alla system på något sätt måste leta sig tillbaka till. Konstnärer har generellt inte försörjt sig på att stycka upp sin konst i digitala kopior och sälja till allmänheten. Varför utgå ifrån att det vore negativt om den teknologiska utvecklingen återigen, efter en kort parentes i konsthistorien, skulle göra att den går ur modet?
Vände inte skivbranschen i sin tur upp och ned på en hel del av konstnärernas förutsättningar när den kom, tvingade den inte mer eller mindre alla som ville försörja sig med musik in i en mörk studio där de tappade all kontakt med sina beundrare, och gjorde alla typer av levande musik mindre gångbar att försörja sig på? Varför hade den revolutionen mer existensberättigande än den nuvarande?
Sen känns det rätt långsökt att fildelningen i förlängningen skulle påverka vilka människors konst som blir lönsam. Det absolut viktigaste faktorn är och kommer alltid vara popularitet och uppskattning, gör du bra musik som folk vill höra och som väcker uppmärksamhet kommer du ha bättre förutsättningar att försörja dig på den än en medioker artist, oavsett om du råkar vara sämre på t-shirt-försäljning.
Om nu mot förmodan fildelning nu skulle premiera en viss typ av personlighet som föredrar att aktivt framföra sin musik bland människor, framför de som bara vill sitta hemma framför datorn och knåpa ihop låtar, eller kanske snickra ihop en framgångsrik singel med vilken han dra sig tillbaka och leva på copyright-intäkterna de kommande 50 åren. Igen, varför är det nödvändigtvis något negativt? Från där jag står ser det ut som om du argumenterar mot fildelningen utifrån totalt godtyckliga värderingar av kulturen.
m00ns Hellre upplyst än nedsläckt sade
Att musiker och andra som skapar måste anpassa sig efter det nya läget. “Det nya läget” i sammanhanget är att de inte kan räkna med att kunna tjäna pengar på att sälja sin musik <–gäller det inte allt och alla?
Väldigt dåligt med is försäljare nuförtiden tex.
Därför är det också fel att fråga om det är bättre eller sämre tack vare fildelningen. Det är bättre för VISSA, kanske sämre för andra. <– Kan tro du gillar fildelning ”kanske” iom att det inte går att veta vilka som fått så tillbaks pga upp housade arister med miljard kontrakt.
Slutledning: evolutionen sker vare sig jag hade skrivit det här el inte =o)
Den största marknads skillnaden är att istället för att storföretag som sony väljer vilka som ska bli populära kommer den makten flyttas ner till lyssnarna.
Kul att se att trots att du står på ”andra” sidan så verkar folk ha bemött dig med respekt.
mvh
m00ns
Med facit i hand? « Fritzson sade
[...] tycker detta är rätt och bra för att de inte kan anpassa sig, men som jag sa i den här posten så är detta missvisande och “adds insult to injury”. De som dör ut (kanske) inte dör ut [...]
oxymorons sade
Collden och m00ns (och andra), jag tyckte det var på sin plats att ge det här sista ämnet en egen post. Sagt och gjort.
oxymorons sade
Och m00ns, jag håller verkligen med om din observation att den här kommentarstråden har varit förvånansvärt saklig. Oscar Swarts kan vara resonlig och saklig och intressant (när han skippar retoriken).
m00ns Hellre upplyst än nedsläckt sade
Klart nån ska påpeka saken från den andra sidan.
Om inte bara för att….
För kan mycket väl finnas nåt värt att tänka på som man med säkerhet missar i ett gäng som vill åt samma håll.
Etablerade artister som får media utymme tycks ha läst samma lapp.
Samma klagovisa och samma argument men det låter inte ens som det är deras tankar. Och bemöta någon med en övertygelse i mot satt riktning än deras klarar dem inte…. tyvärr.
mvh
gammal bekant sade
Jag är ledsen om jag nu kommer med en invändning som redan kommit upp men jag orkar ärligt talat inte läsa riktigt alla kommentarerna, har skummat det mesta dock. Det är tydligt var folk står.
Fritz, du ser det inte som problematiskt ur ett frihetsperspektiv att det finns massa abstrakta rättigheter till kontroll över vissa mönster, som man till på köpet kan köpslå med och dela ut som man behagar? (otydlig syftning men jag kan gott stå för båda tolkningarna)
Det känns som ett steg bort från tydliga intuitiva ”naturliga” rättigheter, visst benämnda ”inalienable” ibland.
Och ägande är till för att kontrollera begränsade fysiska resurser, det är inte tillämpligt på idér. Vår inlärning fungerar genom upprepning. Det är det mest naturliga för oss och vi gör det hela tiden. Upprepar, repeterar, kopierar. Vad är det du äger tänker du dig, när du äger ”en låt”? Om jag hör dig sjunga nånting och sen sjunger detsamma så spelar jag upp en inpräntning i mitt nervsystem. Var tänker du dig att dina rättigheter kommer in och stoppar mig? Om jag är bra på det, vad hindrar då mig från att ta betalt för att framföra min tolkning? Att du kom på låten först. Du bestämmer inte över mig bara för att du sjungit en låt jag gillade.
Vi var väldigt överens om många saker en gång i tiden, jag ser inte hur du kan stå för principen att du kontrollerar hur jag uttrycker mitt varande oavsett om du varit där och påverkat det. Gränsdragningen in i att du ska bestämma när och var jag får trycka in inspelningsknappen på min mp3-spelare är minst sagt diffus. Överhuvudtaget kan jag inte begripa hur man som konsekvent propagent för ett negativt frihetsbegrepp kan nå den ståndpunkten.
Jag tror fortfarande stenhårt på självbestämmande men har bytt åsikt om hurvida det är lätt översatt i enkla stenhårda regler. Vi bor trots allt jävligt trångt. Kompromisser är nödvändiga.
Ha det bra, kul att debattera igen
oxymorons sade
Einar, du sätter mig på prov. Igen. Det är ingen slump att jag främst ägnar mig åt att försöka krossa andras argument snarare än att föra fram mina egna.
Den här debatten är extra intressant just för att den skär rakt igenom traditionella ideologiska uppdelningar. Det är till stor del ”mina egna” som jag argumenterar mot här. En annan sak som gör det intressant är att frågan är superkomplex och ändå är folk på båda sidor tokdogmatiska och tvärsäkra på sina respektive ståndpunkter. Varför?
Hur kan jag hamna i min ståndpunkt? Jag utgår från den liberala grundtanken att vi äger oss själva och därmed ”frukterna av vårt eget arbete” som det heter. Detta gäller rimligtvis oavsett om det är fysiskt arbete eller intellektuellt arbete. Om jag skapar någonting så har jag rätt att bestämma över hur det används och av vem och på vilka sätt.
Detta ger mig rimligtvis rätten att sälja det jag skapat, ge bort det, hyra ut det, etc. Varför gäller inte detta musik och film och litteratur? Och varför gäller det inte på nätet?
På vilket sätt inskränker jag din frihet genom att du inte får lov att använda någonting som jag skapat utan mitt godkännande? Om jag inte hade existerat så hade du inte kunnat använda det (för då hade det inte funnits). Alltså är du inte mer ofri under denna begränsning än du annars skulle varit i min totala frånvaro.
För att kunna säga att jag inskränker din frihet genom att inte tillåta dig att använda någonting som jag skapat så måste du hävda att du har en positiv rättighet till frukterna av mitt arbete. Detta förbjuds av den liberala grundtanken. Så detta är i grova drag hur jag hamnade här.
Vad är det man äger när man äger en låt? Jag vet inte riktigt, en struktur av toner? Kan man äga det? Det är iaf någonting som du investerat ditt arbete, din talang och din tid i. Varför skall jag inte enligt en liberal få sälja detta?
Men låt oss istället prata om en inspelning av en låt eller en hel skiva. Här är det ännu tydligare att det är någonting du investerat ditt arbete i. Tid, pengar, talang, etc. På vilka liberala grunder kan vi säga att detta inte är någonting som kan säljas? Och säljas under vilkor och priser som skaparen bestämmer över?
Jag säger inte att detta är oproblematiskt. Men bara för att någonting är problematiskt betyder inte att det bör förkastas. Om minsta oklarhet i en teori skulle leda till att den förkastades så skulle vi behöva förkasta (nästan) allting direkt.
gammal bekant sade
Min invändning är främst att du tänker för abstrakt. Jag tycker du blandar ihop positiva och negativa rättigheter. Att du skulle ha rätt till allt du skapat tycker jag liknar en positiv rättighet. Dina negativa rättigheter handlar om vad jag inte får göra mot dig, inte att du kan kräva att jag inte framför en låt bara för att du kom på den. Ser du inte att konsekensen blir ofrihet?
Om jag sitter hemma i soffan så tycker du att en del av mina handlingar är ”moraliskt felaktiga” trots att de inte påverkar dig, utom att i en idealiserad fantasivärld så kunde du tjänat pengar om du bara kunnat utöva mer makt och kontroll över mig.
Du har hamnat fel här Fritz. Man har ingen rätt _till_ sitt arbete, man har en rätt att _inte_ få det taget ifrån sig. Att jag sjunger en sång du kommit på tar ingenting ifrån dig hur mycket du än slet med få ihop orden.
Carl Jakobsson sade
”För att kunna säga att jag inskränker din frihet genom att inte tillåta dig att använda någonting som jag skapat så måste du hävda att du har en positiv rättighet till frukterna av mitt arbete. Detta förbjuds av den liberala grundtanken. Så detta är i grova drag hur jag hamnade här.”
Eller att det inte finns rättigheter alls för immateriella saker. Verk och andra idéer kan helt enkelt inte ägas, och då finns det inte, såvitt jag kan se, någon grund för att tala om ”rätten till frukterna av ens arbete”.
Man skulle förstås kunna klassificera det som att när du skapar något så skapas automatiskt rättigheter till alla över hela jorden till dessa verk. Om det visar sig vara omöjligt att immateriella rättigheter inte existerar alls, skulle det här vara ett argument för din sak, då det innebär positiva rättigheter för alla som inte skapar något. (Och det skulle vara fula rättigheter, då man har olika rättigheter beroende på när man föds – för 100 år sedan hade man rätt till Chopins verk, men inte Freddy Mercurys.)
oxymorons sade
Einar, du säger att jag ”blandar ihop positiva och negativa rättigheter. Att du skulle ha rätt till allt du skapat tycker jag liknar en positiv rättighet.” Men jag tror inte att jag blandar ihop positiva och negativa rättigheter. Rättigheten till det man skapat är negativ. Varför? Jo för att den enbart medför negativa skyldigheter för andra. Det enda du behöver göra för att respektera min rättighet till ett visst immateriellt verk är att inte använda det. Det kräver ingen som helst positiv handling från din sida.
Rättigheten att aktivt få sina negativa rättigheter skyddade och försvarade av andra är däremot en positiv rättighet. Men någon sådan rättighet försvarar jag inte.
När du kräver att du har rätt till det du skapat så kräver du en negativ rättighet till detta. Det innebär bara en negativ skyldighet för alla andra att avstå från att använda det. Det krävs ingen aktiv handling från min sida för att respektera din rättighet.
Däremot, när jag kräver att jag har rätt att använda det som du har skapat så kräver jag en positiv rättighet. Det skapar en positiv skyldighet för dig att förse mig med detta.
Sen är det ju också så att, som jag skrev i mitt svar till Oscar ovan, att bara för att man har en rättighet så behöver man inte genomdriva den. Kanske för att man helt enkelt inte vill det eller för att det är för kostsamt. Jag tycker inte att skattebetalarna skall stå för den notan (för det vore en positiv skyldighet å deras sida). Och du får absolut inte genomdriva dina rättigheter på ett sätt som kränker oskyldigas integritet och frihet.
Så nej, jag ser inte att intellektuell äganderätt leder till ofrihet.
oxymorons sade
Carl, självklart är det öppet fortfarande att totalt förkasta idén att det finns rättigheter för immateriella saker. Om verk och andra idéer helt enkelt inte kan ägas så finns det som du själv observerar ingen grund alls för att tala om “rätten till frukterna av ens arbete”.
Men är du verkligen beredd att göra detta?? Det skulle innebära att alla former av patent och upphovsrätt (även i dess svagaste tolkningar) helt skulle sakna moralisk grund. Bör vi verkligen avskaffa alla former av patent och upphovsrätt?
Ett alternativ skulle vara att säga att dessa saker endast har en utilitaristisk grund. Men utilitarismen är mycket svår att förena med libertarianism. Och skulle även då den ”vanliga” äganderätten och alla andra rättigheter endast ha en utilitaristisk grund? Detta är en väldigt svag grund för rättigheter. Eller skulle du vilja ha en blandteori där vi har robusta rättigheter till materiella ting men endast utilitaristiska ”rättigheter” till immateriella verk? Blandteorier funkar sällan, hur hanterar du konflikter mellan dessa två element?
Andreas Ekström » Blog Archive » Det börjar hända grejer! sade
[...] Fritz-Anton Fritzson tar verkligen försvaret av upphovsrätten till en ny och högre nivå – högre än vad till exempel jag själv klarar. Läs honom, och läs framför allt den suveräna diskussionen i kommentarerna, där flera debattörer tvingas ta sina tankar ett varv till. Jag önskar att debatten alltid hade sett ut så. Det gör den inte, som ni vet. (Jag är vid det här laget van vid att kallas lite vad som helst eftersom jag menar att en stark och reformerad upphovsrätt är en självklar del av vårt samhälle.) [...]
Conny W sade
Jag måste bara säga att Fritzons inlägg var det bästa jag läst i frågan på bra länge. Lyssnade på Oscar när han besökte mitt jobb igår och jag blir så trött. Jag kan ärligt hålla med om det mesta han sa på den timmen han föreläste, men han undvek samtidigt skickligt alla fallgropar och använde liknelser som i och för sig var roande men inte speciellt upplysande för själva grundproblemet. Det blir snarare som rökridåer i diskussionen. Fritzon formulerar sig väldigt bra när han skriver tex så här:
”Om artister måste dela ut sin musik gratis för att ingen är intresserad av att betala för den på en fri marknad så är det en sak, men om artister tvingas dela ut sin musik gratis och sälja T-shirts för att folk annars kommer att ta för sig av musiken i alla fall utan att betala är en helt annan sak.”
Sen kan man såklart diskutera tjänster som Spotify, om huruvida upphovsrätten behöver omskrivas för att bättre passa dagens samhälle eller huruvida man ska få jaga fildelare med batong eller inte. Det är helt ok. Men jag blir så trött på att läsa alla dessa ovidkommande argument.
Kalle E sade
Bara för att göra ytterligare en av tusen jämförelser:
Under börjat av 90-talet, samtidigt som privatpersoner började äga datorer som kommunicerade med varandra, hade Svenska Postverket monopol på utdelning av brev i Sverige.
Helt plötsligt såg detta postverk hur efterfrågan på deras tjänster halverades. Och halverades. Och halverades. I slutet på 90-talet försvann postkontor efter postkontor. Personal avskedades på löpande band. Gigantiska ekonomiska flöden upplöstes på mindre än 10 år.
Tänk en tanke med mig: Tänk om svenska staten hade agerat precis som musikindustrin vill agera idag. Tänk om man hade infört ett epost-frimärke à 5 kr.
Tänk om det idag var olagligt att skicka epost i Sverige utan att betala 5 kr för filöverföringen. Tänk om svenska staten lät postverket logga ipadresser som kopplar till gmail, hotmail och alla andra.
Tänk om. Och sedan vill jag att du svarar på frågan:
Tror du att svenskarna skulle kommunicerat MER eller MINDRE med varandra, om det varit såhär.
oxymorons sade
Kalle E, jag undrar om du överhuvudtaget har läst den ursprungliga bloggposten? Du har i alla fall inte förstått poängen.
Om ditt exempel skall ha någon relevans för den här debatten så skulle det vara om posten fick lägga ner på grund av att folk förfalskade frimärken.
Robert Wictorzon sade
@oxymorons: ”Om ditt exempel skall ha någon relevans för den här debatten så skulle det vara om posten fick lägga ner på grund av att folk förfalskade frimärken.”
En bättre liknelse vore att folk började dela ut breven själva istället för att förlita sig på skivbol.. eh, Posten.
Du kan idag bränna och skicka hur många kopior av CD-skivor/DVD-filmer du vill till vem du vill utan att vare sig Posten eller berörda skivbolag kan göra något åt det. Å andra sidan så kostar det dig en massa pengar. Det gör det inte om du istället skickar skivan/filmen som en fil via e-mail eller annan digital kanal. Är det detta som är problemet? Att vi inte längre förlorar pengar på att dela med oss?
oxymorons sade
Kom igen! Jag tror du själv kan se hur irrelevant ditt exempel är. Att folk själva skulle dela ut SINA EGNA brev kan givetvis inte jämföras med att folk delar ut andras musik och film. Jag tycker det är helt fantastiskt att det är så mycket enklare och billigare att dela med sig av saker till andra tack vare Internet. Det är ju inte alls detta som debatten handlar om.
Robert Wictorzon sade
Du blandar ihop innehåll med kanal. Vad är det som säger att de EGNA BREVEN inte innehåller piratkopierade skivor eller filmer?
Jag ställer frågan igen: är det att kopieringen nu är kostnadsfri som är problemet?
gammal bekant sade
Du säger
”Rättigheten till det man skapat är negativ. Varför? Jo för att den enbart medför negativa skyldigheter för andra. Det enda du behöver göra för att respektera min rättighet till ett visst immateriellt verk är att inte använda det. Det kräver ingen som helst positiv handling från din sida.”
Det resonemanget är bisarrt. Det skulle göra det kompatibelt med negativa rättigheter att göra det förbjudet att kritisera Staten. Det kräver ju ingen positiv handling från din sida att inte säga fel sak.
”Rättigheten att aktivt få sina negativa rättigheter skyddade och försvarade av andra är däremot en positiv rättighet. Men någon sådan rättighet försvarar jag inte.”
Vad ska man då ha sina s.k. rättigheter till? Jag fattar inte hur folk kan ha den här tron på paranormala rättigheter utan att motivera dem i nån sorts gudomlighet.
”När du kräver att du har rätt till det du skapat så kräver du en negativ rättighet till detta. Det innebär bara en negativ skyldighet för alla andra att avstå från att använda det. Det krävs ingen aktiv handling från min sida för att respektera din rättighet.”
Se ovan.
”Däremot, när jag kräver att jag har rätt att använda det som du har skapat så kräver jag en positiv rättighet. Det skapar en positiv skyldighet för dig att förse mig med detta.”
Här tittar Farbror Stråh fram igen, ingen hävdar att artister ska vara tvungna att förse oss med musik, bara att de inte ska kunna frihetsberöva oss för att vi lyssnar på den.
”Sen är det ju också så att, som jag skrev i mitt svar till Oscar ovan, att bara för att man har en rättighet så behöver man inte genomdriva den. Kanske för att man helt enkelt inte vill det eller för att det är för kostsamt. Jag tycker inte att skattebetalarna skall stå för den notan (för det vore en positiv skyldighet å deras sida). Och du får absolut inte genomdriva dina rättigheter på ett sätt som kränker oskyldigas integritet och frihet.”
Oavsett vad du avser så hjälper du folk som definitivt avser att genomdriva sina rättigheter på ett sätt som kränker oskyldigas integritet och frihet. Men jag håller väl med om att det är irrelevant i en principiell diskussion.
I övrigt är copyright ett väldigt farligt instrument i händerna på storföretag och stat. De använder det till att gallra på youtube och på bloggar och undertrycka kritik. Och du kan inte bara avfärda det med att du inte tycker att copyright ska användas så. Copyright används så. Teori föder praktik.
http://www.gnu.org/philosophy/hague.html
oxymorons sade
Robert Wictorzon, nej det är inte det att kopiering och utdelning är kostnadsfritt som är problemet. Detta är naturligtvis hur bra som helst och det är ingen som sagt någonting annat. Det är ingen som har några invändningar mot tekniken som gör detta möjligt. Så länge du kopierar och delar ut material som du har rätt att dela ut så är det ingen som har några invändningar mot det. Om du däremot delar ut material som du inte har rätt att dela ut så är det du gör lika fel oavsett om du fildelar eller om du gör massutskick av piratkopierade skivor i fysiska brev.
oxymorons sade
Einar, tack för länken till artikeln. Jag uppmanar alla att läsa den! Här är den igen: http://www.gnu.org/philosophy/hague.html Det är verkligen en skrämmande utveckling! Men det mesta kan vara farligt i händerna på storföretag och stat. Det ger oss extra goda skäl att förespråka robusta individuella rättigheter!
Men att jag skulle hjälpa ”folk som definitivt avser att genomdriva sina rättigheter på ett sätt som kränker oskyldigas integritet och frihet” är som du själv erkänner ”irrelevant i en principiell diskussion” och siktar dessutom helt fel. Den som vill kränka oskyldigas integritet och frihet hittar ju knappast något försvar för det hos mig. Om någon så totalt skulle misstolka mina argument så är det inte mitt fel.
Och är verkligen den rationella reaktionen på att någonting (kan) missbrukas att avskaffa det?
Vidare, jag håller inte med om att jag argumenterar mot Farbror Stråh. Att säga att jag har en rättighet till det du skapar är att säga att du har en skyldighet att förse mig med det. Men om du menar att det inte finns några rättigheter överhuvudtaget på området så är det en annan sak, då finns det ju inga skyldigheter heller.
Angående rättigheters ”paranormala”eller ”gudomliga” status så kan det här svaret vara relevant:
http://fritzson.wordpress.com/2008/11/14/upphovsratt-star-inte-i-motsats-till-aganderatt/#comment-108
Du säger vidare att: ”Det resonemanget är bisarrt. Det skulle göra det kompatibelt med negativa rättigheter att göra det förbjudet att kritisera Staten. Det kräver ju ingen positiv handling från din sida att inte säga fel sak.”
Men det bisarra i sammanhanget skulle vara att hävda att staten har en rättighet att inte bli kritiserad. OM staten hade en sådan rättighet så skulle du respektera den genom att inte säga ”fel” sak. Givet det absurda antagandet att staten har en rättighet att inte bli kritiserad så är det fullt rimligt att säga att den begränsning som det innebär för dig är rättfärdigad. Men antagandet är så totalt fel som det kan bli.
Robert Wictorzon sade
@oxymorons: ”Om du däremot delar ut material som du inte har rätt att dela ut så är det du gör lika fel oavsett om du fildelar eller om du gör massutskick av piratkopierade skivor i fysiska brev.”
Skillnaden är väl möjligen att med motsvarande IPRED för snigelposten så skulle skivbolag etc. få rätt att snoka upp misstänkta brev, läsa adressen och gå hem till personen ifråga med meddelandet att ”Vi tror att du skickar kopierade CD-skivor. Ge oss pengar, annars blir det åtal.” Så är det ju inte i dagsläget. Misstänker BMG att nån skickar kopior av Peter LeMarc(s skivor) så får de gå till polisen, men då bör det antagligen röra sig om avsevärda mängder piratkopior som är avsedda att säljas.
Det IPRED öppnar upp för är nån sorts kollektiv bestraffning. Det enskilda brottet är löjligt, men eftersom många begår det så anser sig ”kreatörerna” ha rätt att tillgodoräkna sig summan av allas brottsliga beteende för att beivra den enskilde.
oxymorons sade
För att vara extra tydlig, jag har aldrig argumenterat för IPRED. Jag delar din skepsis mot IPRED. Men det är inte det vi diskuterar här. Det vi diskuterar här är i första hand det som den ursprunliga posten handlar om dvs. det olämpliga eller felaktiga i att säga att artisterna måste anpassa sig efter ”det nya” som om det nya vore ett resultat av folks val på en fri marknad som Oscar Swarts hävdar. Samt i andra hand det moraliskt rätta eller felaktiga i nedladdning och skaparens rättigheter till det han eller hon har skapat.
IPRED är en helt annan fråga.
Robert Wictorzon sade
Jag kan hålla med om att IPRED är en helt annan fråga, däremot så är kopplingen till om artisterna måste anpassa sig väldigt tydlig. För man kan inte bara säga att ”det är inte artisternas fel att deras verk fildelas, de måste ha fortsatt rätt att själva få bestämma hur och var deras verk sprids” utan att se de problem det skulle innebära att i praktiken, m.h.a IPRED, ge dem den rätten.
Som Oscar skrev: upphovsrätten [är inte] ett grundtillstånd. Det är en konstruktion som har och kommer att förändras under tid beroende på tekniska eller andra skiften. Vissa värden, exempelvis rättssäkerhet och personlig integritet, är viktigare att upprätthålla än upphovsrätten.
Och varför ska just skapare av musik och film ha större rätt till sina verk än exempelvis möbelmakare? Köper jag en stol är det mig fritt att såga itu den, byta tyg på sitsen, måla om den och sälja vidare ”mitt verk” på eBay. Gör jag detsamma med en låt jag har köpt så gör jag mig skyldig till upphovsrättsintrång.
Spectraz sade
Var är argumenten för att vi som lyssnar på musik ska/kan anpassa oss? Vi håller alla på att anpassa oss till ny teknologi och nya verktyg, men huruvida vi som läser, lyssnar, skriver och tycker ska anpassa våra vanor och sätt att ‘ge tillbaka’ eller inte har tappats bort i argumentationen mellan olika motpoler. Diskussionen kommer aldrig riktigt vidare från debatten om hur vi tycker att branschen, skapare och politiker ska agera och förändra sig. Vår förändring och förhållande till samhället handlar inte enbart om de teknologier och verktyg vi använder oss av.
oxymorons sade
Här är ett länktips främst riktat till Carl J. och Einar (och andra som är intresserade av den grundläggande moraliska debatten om intellektuell äganderätt):
http://www.ccsindia.org/ccsindia/interns2002/24.pdf
Det som författarna kallar ”The Rothbardian solution” är det samma som jag försökt säga (i mina kommentarer dvs. Detta är helt skiljt från den ursprungliga bloggposten).
christoffer sade
Ett litet principietl inlägg.
oxymorons skrev
“Rättigheten till det man skapat är negativ. Varför? Jo för att den enbart medför negativa skyldigheter för andra. Det enda du behöver göra för att respektera min rättighet till ett visst immateriellt verk är att inte använda det. Det kräver ingen som helst positiv handling från din sida.”
Detta stämmer inte. För genom ägandet av denna förvägrar du alla andra att använda ngt som är i närheten av detta. Det är välkänt att folk skapar saker oberoende av varandra. Men till skillnad från fysiska ting där hur många personer som helt kan bygga liknande stolar utan att inkräkra på varandras äganderätt. så är musik tex en begränsad mängd.
en oändlig upphovsrätt innebär att varje skapat musikstycke minskar den ”fria” delen av mängden. till slut skulle vi inte kunna ha några musiker alls.
vi ser redan detta problemet i verkligheten.
Dessutom så förvägrar du som ägare mig från att utnyttja min erfarenhet om jag förvägras använda de jag lärt mig genom att tex höra en av dina sånger.
Jag förvägras att utnyttja en del av min potential som mänska trots att det inte skadar ngn annan. (Och där är den andra poängen, du blir inte fattigare av att jag sjunger din sång, du förvägras inte att sjunga din sång av att jag sjunger den. Detta är skillnaden mellan fysiskt ägande och konceptet upphovsrätt. och det är därför som upphovsrätt måste följa andra regler än fysiska ting.)
/C
oxymorons sade
Tack Christoffer, intressant inlägg!
Du säger att ”genom ägandet av denna [ett visst immateriellt verk] förvägrar du alla andra att använda ngt som är i närheten av detta. Det är välkänt att folk skapar saker oberoende av varandra.”
”I närheten av” tolkar jag som att jag inte får publicera en bok eller en låt som är mycket lik men inte exakt lik något som du skapat tidigare? Detta är väldigt intressant fråga och jag har inget annan svar på det än att det måste bli en förhandlingsfråga i varje enskilt fall. Fler förslag någon? Att allt bör bli fritt fram tycks lite väl radikalt som en lösning på detta problem, don’t you think?
Du säger vidare att ”en oändlig upphovsrätt innebär att varje skapat musikstycke minskar den “fria” delen av mängden. till slut skulle vi inte kunna ha några musiker alls. Vi ser redan detta problemet i verkligheten.”
Att vi redan ser detta problem i verkligheten håller jag verkligen inte med om. Att det görs så mycket musik idag som liknar gammal musik har ingenting att göra med detta utan bara vanlig fantasilöshet.
Däremot håller jag med dig om att den faktiska mängden möjliga låtar minskar. Men so what? Berövade Freddie Mercury dig och alla framtida personer på möjligheten att skriva Bohemian Rhapsody? Ja i en mening, men gjorde han därmed någonting moraliskt fel eller problematiskt? Nej, inte alls skulle jag säga. Freddie kränkte ingens rättigheter genom att skriva Bohemian Rhapsody.
När någon börjar bruka ett stycke land som tidigare inte brukades så minskar mängden icke-brukad mark och lämnar därför en mindre mängd kvar för andra att börja bruka. Men detta betyder inte att det är moraliskt fel eller problematiskt att ta ett tidigare oägt stycke land i besittning. Den som kommer dit först kränker inte någons rättigheter, men den som kommer dit senare och tar marken ifrån den förste gör det.
Till sist säger du att ”Dessutom så förvägrar du som ägare mig från att utnyttja min erfarenhet om jag förvägras använda de jag lärt mig genom att t.ex. höra en av dina sånger.” Lägg av! Ingen här har påstått någonting sådant. Det kan finnas svåra gränsdragningsproblem här, men att gränsen skulle dras så att man inte skall få lära sig saker av andras verk är verkligen inte rimligt.
Henrik Hoffström sade
Men hur hantera fallen då ett verk blir en byggsten i ett annat verk. Exempelvis de filmer föräldrar lagt upp föreställande deras barn dansandes till musik. Musiken är ju upphovsrättsskyddad vilket gjort att div upphovsrättsorganisationer tvingat youtube att plocka bort den typen av klipp.
För diskussionens skull kan vi anta att musiken var Bohemian Rhapsody. (det spelar ingen roll vilket exempel vi väljer)
Här tycker jag mig se ett klart exempel av hur upphovsrätten försvårar skapandet av nya verk. Det handlar här inte om att man inte kan skapa en ny Bohemian Rhapsody. Det handlar om att alla verk Bohemian Rhapsody råkar bli en del av betraktas som ett intrång i upphovsrätten.
Henrik Hoffström sade
I övrigt så tycker jag att ditt exempel om att den som tar ett tidigare obrukat stycke mark i besittning inte kränker någons rättigheter inte håller.
Jag tycker mig kunna tolka in en premiss i det du skriver som lyder. ”Den som tar något först har rätt till det för tid och evighet”. (Konkret: evig ensam rätt för upphovsmannen att bestämma hur ett verk får användas. Evig ägande rätt till ett stycke nyuppodlad mark. )
Från den premissen visar du sedan att detta fungerar lika bra för immateriella som materiella ting.
Har jag uppfattat din premiss rätt ? I så fall ska jag skriva ett bemötande men jag vill först kontrollera så jag inte bemöter en halmgubbe.
christoffer sade
Ok lite svar:
”Att allt bör bli fritt fram tycks lite väl radikalt som en lösning på detta problem, don’t you think?” Jag har inte påstått att ”allt bör vara fritt” Jag påpekar att det är skillnad på ideer (vilket musik,film mm är) och fysiska ting. Och eftersom det är skillnad på dem så bör lagarna vara olika.
”Att det görs så mycket musik idag som liknar gammal musik har ingenting att göra med detta utan bara vanlig fantasilöshet.”
skmt åsido, det är ett känt problem att verkshöjsdsregler mm gör att det är VÄLDIGT lätt att ”trampa in på annans mark” då det gäller musik. och det finns ett flertal exempel på personer som har förlorat rätten till sina verk pga att de varit för lika andra verk (hur rimmar det med ”behålla frukten av sin möda ?)
så alla 6 miljarder mänskor i världen är fantasilösa ? då kan vi lägga ner denna diskunionen för vi kommer sannolikt att dö ut som ras inom några generationer
”Ja i en mening, men gjorde han därmed någonting moraliskt fel eller problematiskt? Nej, inte alls skulle jag säga. Freddie kränkte ingens rättigheter genom att skriva Bohemian Rhapsody.”
Fredie gjorde inget moraliskt fel, det har jag alldrig påståt (du angriper fel strågubbe
) Men det han gjorde är problematiskt pga nuvarande lagstiftning. eftersom lagens aggerande inskränker alla framtida artisters handlingsutrymme. Det har inte med freddie att göra det har med dåliga lagar att göra.
/C
oxymorons sade
Henrik Hoffström, du öppnar så intressanta frågor att jag känner att de inte kan ges nått bra kort svar. Skriv gärna någonting om hur du ser på de här sakerna så lovar jag att kommentera.
Christoffer, jag tror du vet mycket väl att jag inte menade att alla människor är fantasilösa. Men jag tycker faktiskt att väldigt många musiker idag är fantasilösa och gör musik som i många avseenden liknar gammal musik. Men du antyder att människan redan har kommit på nästan all möjlig musik. Detta påstående är totalt felaktigt, det finns enorma mängder möjliga kombinationer av toner och ljud. Kombinationer som vi inte ens kan föreställa oss idag. Det är faktiskt lite fantasilöst att tro att all möjlig musik redan är gjord.
Att det görs mycket ”härmande” musik idag kan helt enkelt inte förklaras med att möjligheterna börjar bli uttömda.
Sen förstår jag inte riktigt varför du anser det vara viktigt att värna om någons ”rätt” att skriva och publicera en låt som redan är skriven av någon annan? Dvs. en låt som är väldigt lik en redan existerande låt.
Om nu någon har rätt till låtar överhuvudtaget så är det väl mest rimligt att det är de som verkligen har gjort någonting originellt som har rätt till sina skapelser?
christoffer sade
Anta att artist 1 skriver en sång.
Artist två i ett annat land skriver en annan sång som är väldigt lik den första men tre veckor senare. Artist två har aldrig hört artist etts sång. men lik förbaskat så resulterar upphovsrätten av idag i att artist ett får rättigheterna till båda sånger och artist två förvägras ”frukten av sitt arbete”
Sen påstår du att det finns oändliga kombinationer av möjliga låtar. vist finns det det rent matematiskt. men mängden realistiska låtar är begränsad av hir mäniskan uppfattar musik, på samma sätt som mängden möjliga stolar är begränsad av mäniskans fysionomi. Och i båda fallen så är detta utrymmet väldigt mindre än de matematiska möjligheterna (få personer vill tex ha stolar som väger 5000 kilo, eller låtar utan harmonier.)
oxymorons sade
Christoffer, jättebra poäng!
Se den här kommentaren:
http://fritzson.wordpress.com/2008/11/16/hur-kan-man-inte-se-skillnaden/#comment-54
Jag anser att det finns enorma (inte oändliga) möjligheter inom musikens område (som inom de flesta områden). Och detta såklart inom ramen för vad det mänskliga örat kan uppfatta. Vad du menar med ”realistiska” låtar, och ”låtar utan harmonier” är till stor del subjektivt, en fråga om smak. Det finns folk som gillar musik som du skulle uppfatta som rent oljud. Folks smak skiljer sig ganska radikalt åt, både vid samma tidpunkt och genom tiderna.
Att oroa sig för att möjligheterna snart tar slut är totalt grundlöst.
christoffer sade
som motargument till dig så hänvisar jag till kapitel 6 i boken http://www.thepublicdomain.org/ (gratis så det är bara och ladda hem och läsa.) (är det inte praktiskt då man slipper argumetera själv
)
Jag tror nämligen att verkligheten motsäger dig på denna punkten.
/C
oxymorons sade
Christoffer, det verkar vara en intressant bok! Jag skall titta närmare på det sen. Men det vore faktiskt hjälpsamt om du kunde säga någonting mer om exakt vilken punkt som du menar att verkligheten motsäger samt sammanfatta Boyles argument.
Vidare, förklarar Boyle vad sjutton ”the public domain” är för någonting? Jag är mycket skeptisk till att det överhuvudtaget existerar någonting sådant!
christoffer sade
OK i princip hela kapitel 6 visar på att musik i extremt hög grad bygger på tidigare verk (vilket invaliderar teorin om obrukat land) och att vi redan idag tydligt ser att stora mängder musik omöjliggörs av det nuvarande systemet.
(DVS att nuvarande lagstiftning skadar en massa artister.) Samt att vi inte skulle haft den mängd musik vi har idag om det nuvarande systemet funnits tidigare.
Public domain utrycks bra här. http://sv.wikipedia.org/wiki/Public_domain
”Public domain är ett juridiskt begrepp inom amerikansk immaterialrätt (upphovsrättslag och patentlag) som bäst motsvaras av de svenska uttrycken allmän egendom och fri användning. Public domain innebär att ett verk (en text, bild, ljud, film, programvara) ägs av alla, det vill säga i praktiken av ingen, och får fritt användas och förändras av vem som helst för vilket ändamål som helst, utan att användaren ens uppger vem som ursprungligen skapat verket.”
Jag mistänker att boyle inte har förklarat det för att det är så självklart för målgruppen. (Litegrand som att man inte förklarar pythagoras sats i en mattebok för högskolan. de som inte vet vad det är kan enkelt kolla.)
/C
oxymorons sade
Det wikipedia säger bekräftade vad jag trodde. Och jag står fast vid att ”public domain” är ett bogus-begrepp. En politiskt konstruktion som bara kan upprätthållas via politiska medel och som saknar moralisk relevans.
Formuleringen att detta ”ägs av alla, det vill säga i praktiken av ingen” borde få vem som helst att bli konfunderad. Vem är det egentligen som äger ”the public domain”? Är det alla eller ingen som gäller?
Om det är alla, hur sjutton kom det att bli på det sättet och varför skulle det isf vara omöjligt för mig att sälja min del av ”the public domain” till dig? Kort sagt. Enligt mig kan någonting ägas av alla tillsammans endast om det finns en överenskommelse som alla har gått med på. Det finns ingen sådan överenskommelse. Och även om det fanns en sådan så finns det ingenting som skulle hindra mig från att ”gå ur” och sälja min andel av ”the public domain” till någon annan.
Om det är ingen, vad är det som hindrar mig från att ta en bit av ”the public domain” och göra den till min? Givet att det inte tillhör någon annan varför får jag inte göra det?
Einar sade
Skärp dig Fritz. Färgen röd, vem äger den? Alla eller ingen?
Jag e lite sugen på att säja min andel.
Einar sade
Skärp dig Fritz. Färgen röd, vem äger den? Alla eller ingen?
Jag e lite sugen på att sälja min andel.
Robert Andersson sade
Lite senkommet kanske. Jag är inte intresserad av att sälja min andel av färgen röd. Men den som vill kan få köpa en tidsbegränsad licens av mig att få använda min andel, under förutsättning att de inte vidaredistribuerar den på vilket sätt det än må vara.
Två fel gör inte ett rätt! - vad gör vi åt fuldelningen? « Fritzsons Frizon sade
[...] Hur kan man inte se skillnaden? (Jag invänder mot Oscar Swarts som jag menar ignorerar en viktig skillnad. Nämligen den mellan att kräva att den som vill sälja sin musik skall anpassa sig till ett nytt marknadsläge som uppkommit på ett moraliskt acceptablet sätt och att kräva att de skall anpassa sig till ett nytt marknadsläge som uppkommit på ett icke-moraliskt acceptablet sätt) [...]
Sydsvenskans upphovsrättsspecial (BETA) nu online! « Fritzsons Frizon sade
[...] skrivit en hel del om upphovsrätt och intellektuell äganderätt här på bloggen. Se här, här och här till exempel. Se också debatten i kommentarerna som håller en förvånansvärt hög [...]
Tyckt om Sydsvenskans upphovsrättspecial « Fritzsons Frizon sade
[...] poster om upphovsrätt finns här, här och här. Se också debatten i kommentarerna som håller en förvånansvärt hög [...]
The Battle Rages On… « Fritzsons Frizon sade
[...] Swartz refererar till mig och en tidigare debatt mellan honom och mig i kommentarerna här och här. Swartz argumenterar (i rak motsats till vad jag gör) för att upphovsrätten är omoralisk! [...]