Fritzsons Frizon

Piraten Christian Engström skriver: 

Fildelning har funnits i massiv skala åtminstone sedan Napster öppnade 1999. Vi har tio års erfarenhet av hur storskalig fildelning påverkar artisternas möjligheter att tjäna pengar. Och med facit i hand kan vi konstatera att det inte har lett till att människor spenderar mindre pengar på kultur. Tvärtom, faktiskt.

Det finns många tveksamheter och frågetecken här. 

För det första, jämfört med vad spenderar vi inte mindre pengar på kultur? Jo det visar sig att det Engström syftar på är att vi inte spenderar mindre pengar på kultur idag jämfört med tidigare år. Detta är visserligen intressant i sig, men på vilket sätt är det relevant? Den relevanta jämförelsen är inte med tidigare år utan med hur det skulle vara nu i avsaknad av olovlig fildelning. Och när det gäller den här senare jämförelsen så sitter vi knappast med ”facit i hand”.

Hur mycket har hänt på grund av fildelningens utbredning? Hur mycket har hänt trots fildelningens utbredning? Och vad skulle hänt annars? 

För det andra, om vi skall kunna värdera vilka effekter som fildelnings utbredning har haft så måste vi först veta vilka effekter vi skall fokusera på. Och vi måste välja vilka effekter som skall anses positiva och vilka som skall anses negativa. Och framförallt för vem då. Vi kan inte ta för givet att den totala mängden produktion och konsumtion av ”kultur” är de enda relevanta faktorerna. Vi kan inte ens utgå från att dessa finns med bland de relevanta faktorerna! (mer om detta på slutet).

För det tredje, Engström skriver ‘artisterna‘ och ’kultur’ i bestämd form. Vilka artister avses exakt? Och vilken kultur? Det finns många artister och många typer av kultur. Att bara peka på att upplevelseindustrin (också i bestämd form) ”blomstrar” döljer massor av relevant information. Upplevelseindustrin och “kulturen” är knappast enhetliga fenomen.

Vad vi inte kan veta är exakt vilken kultur som har gått framåt på bekostnad av vilken annan kultur. Vad vi inte kan veta är exakt vilken del av “upplevelseindustrin” som hade fått lägga ner och vilken del av den som inte finns idag men som hade funnits. Dessa frågor kan vi inte svara på annat än att det hade sett annorlunda ut. Att säga att “kulturen” blomstrar må vara sant i någon vag mening, men exakt vilken typ av film och musik som aldrig blivit gjord kan vi inte veta. Det är därför missvisande att bara jämföra vad vi har med vad vi hade innan, vi måste jämföra vad vi har med vad vi skulle haft.

De processer som Oscar Swartz talar sig varm för (och som är allmängods bland oss som förespråkar fria marknader), att entreprenörerna måste anpassa sig till det nya läget; att de som inte ger konsumenterna vad de vill ha måste tänka om eller dö ut, de funkar inte under utbredd spridning bakom ryggen på dem som skapar. “Fel” kultur kanske överlever och “fel” dör ut – vi vet inte. De som är bättre på att sälja t-shirts och konsertbiljetter kanske överlever (och jublar kanske över fildelningens utbredning), medan de som annars hade kunnat sälja sin musik kanske dog ut i förtid.

Swarts tycker detta är rätt och bra för att de inte kan anpassa sig, men som jag sa i den här posten så är detta missvisande och “adds insult to injury”. De som dör ut (kanske) inte dör ut på grund av att de inte ger konsumenterna det de vill ha utan på grund av omfattande olovlig fildelning.

Avslutningsvis, det råder en utilitaristisk och kollektivistisk anda över hela den här debatten. Det enda man tittar på är statistik om ”kulturens” och nöjesindustrins tillväxt. Man glömmer ofta det viktiga perspektivet att den som skapar något har rätt till det han eller hon skapat och således kan välja att sälja detta om hon så önskar. Individens rättigheter gör före eventuella utilitaristiska vinster! (Därmed inte sagt att respekt för folks rättigheter inte har goda konsekvenser). 

Jag är såklart medveten om att piraterna förnekar detta sistnämnda men då borde de argumentera för detta istället för att appellera till missvisande och irrelevant statistik.

Oscar Swartz menar att musiker och andra som skapar måste anpassa sig efter det nya läget. ”Det nya läget” i sammanhanget är att de inte kan räkna med att kunna tjäna pengar på att sälja sin musik; varken ny eller gammal musik. Swarts skriver att

”Kulturentreprenörerna måste anpassa sig. En del kommer inte att klara sig i den nya miljön. Andra tillkommer. Den som försöker producera och sälja endast digitala exemplar kommer att försvinna.”

”De måste hitta andra sätt att dra in stålarna. Musikgrupper får kanske sprida musiken gratis och dra in pengar på konserter och specialpaket till riktiga fans. Och ja T-shirts! Samt framförandeavgifter i radio.”

Min fråga till honom är om detta gäller oavsett hur ”den nya miljön” uppkommer. Om den nya miljön uppkommer via människors fria val på en fri marknad utan inslag av stöld och bedrägeri så håller jag fullständigt med honom. Men om ”den nya miljön” är ett resultat av piratverksamhet så bör vi inte hålla med. Hur man kan ignorera skillnaden är för mig ofattbart. Om artister måste dela ut sin musik gratis för att ingen är intresserad av att betala för den på en fri marknad så är det en sak, men om artister tvingas dela ut sin musik gratis och sälja T-shirts för att folk annars kommer att ta för sig av musiken i alla fall utan att betala är en helt annan sak. 

Om jag förlorar mina kunder på grund av att en konkurrent börjar erbjuda lika bra produkter till ett bättre pris, eller bättre produkter till samma pris så kan jag inte klaga. Sådan är den fria marknaden, entreprenörer som inte lyckas sälja sina varor eller tjänster måste slå igen eller ändra sig. Men om jag förlorar mina kunder på grund av bedrägeri, stöld eller liknande så har jag helt klart rätt att klaga. Att i det senare fallet komma och säga att jag måste anpassa mig efter ”det nya läget” är ”to add insult to injury” som det heter.

Att försöka släta över skillnaden mellan dessa väsenskilda fall och kalla den som står upp för sin intellektuella äganderätt för teknikfientlig, bakåtsträvande och elitistisk är bara retorik. Swarts är en duktig retoriker (vilket från en filosofs perspektiv betyder någon som har förmågan att övertyga många människor med dåliga argument). Bra retorik är inte det samma som bra argument.

Att vara för intellektuell äganderätt och därmed mot olovlig nedladdning av musik och film har ingenting med teknikfientlighet att göra. Vad är kopplingen? Är det ett försök att likställa motståndet mot den intellektuella äganderättens underminering med folk som ville via lagstiftning försvåra vävstolens framfart för att bevara textilarbetarnas jobb? Eller med dem som ville försvåra bilens framfart för att bevara häst & vagn? Sådana jämförelser (om det nu är det man syftar på med ”teknikfientlighet”) hör inte hemma i en seriös debatt. 

Att vara mot olovlig nedladdning av musik och film är inte mer teknikfientligt än att vägra skjuta någon med ett nytt högteknologiskt vapen.  All teknisk utveckling är bra, men inte all typ av använding av all teknik är bra.

Swarts har rätt i att saker förändras hela tiden, och att entreprenörer ständigt måste anpassa sig efter konsumenternas efterfrågan. Men detta gäller såklart bara när ”det nya läget” uppstått på ett sätt som inte kränker folks rättigheter.

Hur kan man inte se skillnaden?

Det verkar som att debatten om fildelning/nedladdning har blossat upp igen. Nu när det är en het fråga så vill jag passa på att göra reklam för min serie Myter om nedladdning som jag skrev för ett tag sedan på min andra blogg Oxymorons.

Myterna jag angriper där är följande (klicka för att komma till mytkrossningen):

MYT (1a): När man plockar med sig en CD- eller DVD-skiva från en butik utan att betala för den så blir säljaren av med någonting materiellt men om man laddar hem och sprider vidare samma CD- eller DVD-skivas innehåll över nätet så skapar man bara en kopia och denna är icke-materiell. Och eftersom det bara är när säljaren blivit av med någonting materiellt som vi kan tala om stöld så finns det en moralisk skillnad mellan de två fallen.

MYT (1b): När man plockar med sig en CD- eller DVD-skiva från en butik utan att betala för den så blir säljaren av med någonting men om man laddar hem och sprider vidare samma CD- eller DVD-skivas innehåll över nätet så skapar man bara en kopia och alltså har säljaren inte blivit av med någonting alls. Och det är bara när säljaren blivit av med någonting som vi kan tala om stöld.

MYT 2: Många som laddar hem musik och film utan att betala för det skulle ha avstått helt från denna musik och film om det var så att det inte gick att ladda hem den utan att betala för den. Således går skaparen inte miste om några potentiella inkomster på grund av nedladdningen och därför skadar det inte skaparen på något sätt att ladda hem och sprida dennes material om man ändå inte tänkt betala för sig.

MYT 3: Nedladdning och spridning av material är inte moraliskt fel för att spridningen av materialet är bra för artisten (och för konsumenten).

MYT 4: Om man köpt mycket skivor tidigare och/eller planerar att köpa mycket skivor senare så är det ok att ladda hem lite musik utan att betala för sig för att man i övrigt har sponsrat musikindustrin så mycket.

MYT 5: Artisternas motivation är ”konstnärlig” och har ingenting att göra med att tjäna pengar. En riktig artist lever för sin musik och därför skadas eller förminskas inte deras motivation att skapa av att deras musik laddas hem via nätet utan att folk betalar för den.

Myt 6: Ad hominem argumenten:

MYT 6a: Det är teknikfientligt och bakåtsträvande att vara emot nedladdning.

MYT 6b: Att tycka att nedladdning är fel är att vara för integritetskränkande filtrering och övervakning av Internet (samt en rad andra dumma grejer).

MYT 6c: Det är bara rika skivbolagsdirektörer som tycker att nedladdning är fel.

MYT 7: Att ladda hem utan att betala är inte mer fel än att tjuvlyssna utanför en konsert eller att lyssna på en gatumusiker utan att slänga en slant.

MYT 8: Många artister vill att deras musik skall laddas ner utan betalning och spridas fritt på nätet.

Till allt detta kan jag nu lägga:

MYT 9: Upphovsrätten står i konflikt med äganderätten

Glöm inte att också läsa kommentarerna till dessa mytkrossningsförsök.

Ett argument som sprider sig som en farsot och bara måste kritiseras. Argumentet går ut på följande. Om jag köper en stol i en butik så får jag lov och göra vad jag vill med den stolen, förslagsvis sitta på den, eller erbjuda mina vänner att sitta på den, men jag kan även använda den som brasved om jag så vill det - det är ju min stol. Detta är vad det innebär att jag äger stolen. Detta tas för givet i debatten.

Detta jämförs nu med ett exempel där jag köper t.ex. en DVD- eller CD-skiva. Nu finns det helt plötsligt en massa saker som jag inte får lov att göra med det jag köpt. Jag får inte lägga ut det på nätet, jag får inte visa upp det på en biografduk i mitt kvarter där jag bor, jag får (i vissa fall) inte alterera materialet, etc.

Detta är tänkt att visa att i det senare fallet, där någon har upphovsrätt över det jag köpt så kan jag inte sägas äga produkten medan i det första fallet där jag får lov att göra vad jag vill med det jag köpt så gäller ”normal”, ”vanlig” äganderätt.

Fel! Fel! Fel! Du får inte lov att göra vad du vill med en stol du köpt i en möbelbutik. Du får inte slå den i huvudet på en förbipasserande, du får inte kasta in den på grannens tomt, etc. Liberaler skulle vilja säga att du får göra precis vad du vill med stolen så länge du inte skadar någon annan. Eller mer formellt: du får använda stolen precis som du vill inom ramen för andras rättigheter.

Precis samma sak gäller för DVD- och CD-skivan. Du får göra vad du vill med den inom ramen för andras rättigheter. Att du inte får göra vissa saker med det du äger står inte i motsats till äganderätten! Tvärtom, det affirmerar andras äganderätt. Att kasta in din stol på grannens tomt kränker grannens äganderätt. Att använda grannens gräsklippare utan att fråga om lov kränker grannens äganderätt, etc. Din äganderätt kränks knappast av dessa begränsningar!

Låt mig ta ett exempel som jag använde mig av i min förra bloggpost:

Nu över till skivaffären. Vad är det du köper exakt när du går in och köper ett exemplar av A Night At The Opera (för övrigt en av de bästa rockplattorna i världshistorien)? Köper du då Bohemian Rhapsody (som är med på plattan)? Mitt svar är att i bokstavlig mening – nej!

Vad du köper är följande:

1. En bit plast
2. En bit papper
3. En rättighet att lyssna på Bohemian Rhapsody (och de andra underbara låtarna)

Enligt den här teorin så äger du inte Bohemian Rhapsody utan endast en rättighet att [använda den under vissa begränsningar]. Varför inte säga att du äger den? Begrunda detta argument. Vi antar att du äger Bohemian Rhapsody efter att du köpt skivan. Direkt efter dig kommer Ulla-Bella in i skivbutiken och köper A Night At The Opera. Utanför hamnar du och Ulla-Bella i en diskussion. Du hävdar att du äger Bohemian Rhapsody och hon hävdar att hon äger Bohemian Rhapsody. Båda kan inte äga den. Min teori – att ingen av er äger den, men att ni båda har rätt att gå hem och [använda den under vissa begränsningar] - blir rimlig. (Det är visserligen fortfarande öppet att ingen alls äger den, eller att alla i hela världen äger den tillsammans, eller att du och Ulla-Bella äger den tillsammans, men jag ignorerar dessa möjligheter här).

Jag föreslår nu att vi förstår allt ägande på detta vis. Att jag äger en gräsklippare bör förstås som att jag har en rättighet att använda gräsklipparen som jag vill, förslagsvis till att klippa gräs med. Men om jag vill använda den till annat så kan jag göra det. Dock får jag inte – enligt sunda liberala principer [som äganderätten] – använda den till att klippa i sönder grannens blomsterrabatter med. Dvs. jag får inte använda min rättighet att använda föremålet till att kränka någon annans rättigheter. 

Disanalogin mellan stolen och CD-skivan försvinner. Att äga någonting betyder att man får använda det som man vill under vissa begränsningar. Att Freddie Mercury äger Bohemian Rhapsody står inte i konflikt med att du äger A Night At The Opera på CD. Tvärtom, när du går in i en butik och köper A Night At The Opera så utövar Freddie Mercury sin rättighet att sälja ”frukten av sitt arbete” (som det heter på liberal-språk). Den rättigheten står inte i konflikt med din rättighet (att från och med ditt köp) använda dvs. lyssna på Bohemian Rhapsody när du vill under vissa begränsningar.

Vilka begränsningar? Att du äger skivan innebär rimligtvis inte att du får spela den mitt i natten på högsta volym i ett hyreshus. Att du äger skivan innebär rimligtvis inte att du får kasta ut den från balkongen på 12:e våningen där det finns risk att den träffar någon i skallen. Att du äger skivan innebär rimligtvis inte att du får kopiera upp den och sälja kopior. 

Allt detta är begränsningar som du måste respektera. Dessa begränsningar är grundade i respekt för äganderätten - de är inte inskränkningar av den samma!

Avslutningsvis en annan tanke: vad är skillnaden egentligen på en stol och en CD-skiva?

När du köper en stol så köper du:

1. En bit plast, eller trä eller metall (beroende på vad den är gjort av) och;
2. En design, en idé ett mönster

Något är fel med 2. Designen blir inte din egendom efter du köpt stolen… vi försöker igen:

1. En bit plast, eller trä eller metall (beroende på vad den är gjort av) och;
2. En rättighet att under vissa begränsningar använda en design, en idé ett mönster

Detta låter bättre. Och är närmast identiskt med vad det innebär att äga en CD-skiva. Jag får inte kopiera stolen och sälja kopior av den, just eftersom det inte är jag som äger designen av stolen utan bara rättigheten att använda denna design under vissa begränsningar.

(tack till Jenny Maria för inspiration och ilska över detta argument)

Källa: Rick Falkvinge (som aldrig borde ta ordet liberal i sin mun)

Henrik Alexandersson (HAX) är en mycket resonlig och förnuftig person som jag nästan alltid håller med. Även hans senaste bloggpost ”Vad är fildelning? Egentligen?” innehåller en hel del beaktansvärda saker, men också en del tveksamheter.

Han börjar med att säga att det stör honom att ”man debatterar åtgärder och lagstiftning mot något som lagstiftarna aldrig har definierat vad det egentligen är”. En attityd som jag verkligen delar. Alexandersson föreslår ett svar på frågan. Eller rättare sagt (inte en definition av fildelning som han lite slarvigt kallar det utan) ett förslag på vad det är som är problematiskt med fildelning – d.v.s. precis vad debatten behöver.

Förslaget lyder:

(1) ”Fildelning är – i vissa men inte alla fall – att undandra ägaren till ett verk möjligheten att eventuellt tjäna en mindre summa pengar på det samma. Till detta kan man lägga en allmän kränkning av den ideella rätten. Upphovsmannen / ägaren undandras kontroll av vem som brukar verket och till vad.”

Jag vill göra en liten modifiering här som jag inte tror författaren skulle ha något emot. Istället för att slänga in brasklappen ”i vissa men inte alla fall”, så tycker jag att vi bör precisera vad det är som delas? Vi bör skilja på om filerna jag delar är material som jag har rätt att dela eller inte. Om det är filer som jag har rätt att dela med mig av t.ex. texter som jag själv skrivit eller låtar som jag själv skrivit och spelat in så har vi inget moraliskt/juridiskt problem. Vi bör därför säga något i stil med

(1’) Fildelning av material som man inte har rätt till är att undandra ägaren till detta material möjligheten att eventuellt tjäna en mindre summa pengar på det samma. Till detta kan man lägga en allmän kränkning av den ideella rätten. Upphovsmannen / ägaren undandras kontroll av vem som brukar verket och till vad.

Vi kan också notera att (som HAX själv nämnder senare i texten) det kan finnas en moralisk skillnad mellan att ladda ner material som någon annan lagt ut och att själv lägga ut materialet. Kanske är det nedladdning Alexandersson tänker på här? Jag ignorerar detta fortsättningsvis.

Så här långt tror jag att vi är helt överens. Nu kastar han fram hypotesen att fildelning inte är stöld och (till skillnad från många andra bloggare) ger HAX argument för detta.

”De som fildelar stjäl inte. De kopierar. Det är en våldsam skillnad. Att stjäla är att ta ifrån någon annan dennes egendom. Att kopiera är att duplicera utan att lägga beslag på originalet.”

Detta är ett argument som kan ges många tolkningar och jag gör absolut inga anspråk på ge någon uttömmande kritik här. Istället vill jag bara ställa några frågor.

a) hur skall vi förstå ”ta ifrån” och ”lägga beslag på” här?
b) hur skall vi förstå ”egendom” här?
c) hur skall vi förstå distinktionen mellan kopia och original?

Om vi börjar bakifrån med c. Hur många Bohemian Rhapsody finns det? Om svaret är mer än 1, hur skiljer vi orginalet från kopian/kopiorna? Detta kan tyckas onödigt abstrakt, men det är en högst relevant fråga. Här pratar vi inte om plast dvs. LP-, CD- eller DVD- skivor, utan om låten Bohemian Rhaposdy. Den bestämda formen av ordet ’låt’ dvs. låten Bohemian Rhapsody i förra mening ger oss en idé om ett svar. Jag är själv osäker men jag lutar åt att det bara finns en enda Bohemian Rhapsody, inga kopior (förutom covers och re-mixar vilket inte är kopior i strikt mening).

Vem äger då Bohemian Rhapsody? Ingen? Alla? Freddie Mercury? Freddies efterlevande? Alla som har en legitim kopia av A Night At the Opera? Alla som råkar ha den på sin hårddisk?

Jag skall tillåta mig själv att vara lite dogmatisk här och anta att ursprungligen så ägde Freddie Mercury (och Brian May som är medförfattare till låten) Bohemian Rhapsody och att detta har att göra med att det var just de som skapade låten. En libertarian som HAX borde hålla med om detta (eftersom libertarianer hävdar att människor äger sig själva och därmed produkterna av sitt eget arbete) samt att om Freddie äger låten så har han också rätt att sälja den eller ge bort den etc. Mer om det senare.
   
Nu över till skivaffären. Vad är det du köper exakt när du går in och köper ett exemplar av A Night At The Opera (för övrigt en av de bästa rockplattorna i världshistorien)? Köper du då Bohemian Rhapsody (som är med på plattan)? Mitt svar är att i bokstavlig mening – nej!

Vad du köper är följande:

1. En bit plast
2. En bit papper
3. En rättighet att lyssna på Bohemian Rhapsody (och de andra underbara låtarna)

Enligt den här teorin så äger du inte Bohemian Rhapsody utan endast en rättighet att lyssna på den. Varför inte säga att du äger den? Begrunda detta argument. Vi antar att du äger Bohemian Rhapsody efter att du köpt skivan. Direkt efter dig kommer Ulla-Bella in i skivbutiken och köper A Night At The Opera. Utanför hamnar du och Ulla-Bella i en diskussion. Du hävdar att du äger Bohemian Rhapsody och hon hävdar att hon äger Bohemian Rhapsody. Båda kan inte äga den. Min teori – att ingen av er äger den, men att ni båda har rätt att gå hem och lyssna på den – blir rimlig. (Det är visserligen fortfarande öppet att ingen alls äger den, eller att alla i hela världen äger den tillsammans, eller att du och Ulla-Bella äger den tillsammans, men jag ignorerar dessa möjligheter här).

Jag föreslår nu att vi förstår allt ägande på detta vis. Att jag äger en gräsklippare bör förstås som att jag har en rättighet att använda gräsklipparen som jag vill, förslagsvis till att klippa gräs med. Men om jag vill använda den till annat så kan jag göra det. Dock får jag inte – enligt sunda liberala principer som HAX delar – använda den till att klippa i sönder grannens blomsterrabatter med. Dvs. jag får inte använda min rättighet att använda föremålet till att kränka någon annans rättigheter. 

Nu har vi åtminstone en grov förståelse av c (kopia/original distinktionen) och b (vad ägande är). Vad skall vi säga om a, dvs. hur skall vi förstå ”ta ifrån” och ”lägga beslag på” här?

Låt mig först repetera. Argumentet är alltså att olovlig fildelning inte är stöld eftersom (med HAX ord) ”kopiering inte berövar ägaren originalet”. Som vi har sett så ”berövas” inte ägaren ”originalet” när någon köper en skiva i en skivaffär heller så isf skulle argumentet leda till att snatteri av skivan i en butik inte skulle vara stöld heller!? I den mening man kan tala om ”original” dvs. låten i sig själv och ”kopia” dvs. en rättighet att lyssna på låten, så blir inte ägaren dvs. Freddie Mercury av med låten när du och Ulla-Bella köper varsin skiva i en skivaffär. Tvärtom är detta ett uttryck för Freddies rättighet att bestämma över vem som skall få ”förfoga över” hans låt – det är precis vad det betyder att det är hans låt.

Det du och Ulla-Bella köper är inte låten i sig utan en rättighet att lyssna på den.

Funkar detta argument? Jag är inte helt säker. Men jag har inte lyckats hitta något fel på det själv ännu. 

HAX framför nu ett mycket intressant förslag. Efter att ha (enligt mig något förhastat) fastslagit att olovlig fildelning inte är stöld undrar han vad man skall se det som istället och säger

”Skulle man kunna tala om något slags olovligt förfogande?”

Huvudet på spiken! Enligt min förståelse av egendom ovan så är stöld = ”något slags olovligt förfogande”. Det är precis vad stöld innebär! När jag använder grannens gräsklippare utan att fråga om lov så ”förfogar jag olovligt” över grannes gräsklippare. Jag kränker grannens rättighet att bestämma över hur gräsklipparen skall användas. 

När jag laddar hem Bohemian Rhapsody utan att betala så ”förfogar jag olovligt” på precis samma sätt. Jag berövar inte Freddie Mercury på låten Bohemian Rhapsody, han blir inte av med låten – lika lite som när jag köper skivan i en butik. Men det jag berövar honom via olovlig nedladdning är rättigheten att bestämma över vem som skall få ”förfoga” över låten dvs. lyssna på låten. Precis på samma sätt som jag berövar grannen rätten att bestämma över vem som skall förfoga över hans gräsklippare när jag använder den utan att fråga om lov.

Att det ena fallet involverar något materiellt och det andra inte är ingen grund till att göra en åtskillnad. Att förflytta ett materiellt föremål (tex. en gräsklippare) från en punkt till en annan är inte moraliskt problematiskt i sig självt på något sätt. Det är bara om det involverar en rättighetskränkning som det blir problematiskt. Och rättighetskränkningen har vi i båda fallen.
  
HAX drar dock en annan slutsats av det hela:

”Hur jag än vänder och vrider på det hela, så hamnar jag i att fildelning rimligen är en mindre kränkning av någon annans rättigheter än till exempel snatteri.”

Jag säger det motsatta. Hur jag än vrider och vänder på det hela så hamnar jag i att de är ett och det samma.

Avslutningsvis. Det riktiga slutsatsen som jag tror att HAX vill komma till är dock en helt annan (som inte alls följer av det han sagt här, men som han har helt andra – mycket goda – skäl för).

”Däremot – och detta är viktigt – är kränkningen så liten att den inte bör kunna motivera drakoniska lagar och motåtgärder. Brottets begränsade allvar gör att det helt klart är övervåld med tvångsåtgärder för att utreda det. (Att i smyg samla in uppgifter om Internetanvändares identitet, utan deras samtycke, det måste nog betraktas som tvångsmedel.)”

Detta är att sikta helt fel. Libertarianer som HAX har helt andra vapen att tillgå mot drakoniska lagar och diverse tvångsåtgärder. Det finns inget som helst behov av att förringa brottets dignitet för att ha goda skäl att motsätta sig sådana ”åtgärder” – dessa saker är problematiska i sig själva, av andra skäl. Framförallt för att de drabbar en massa oskyldiga människor. Brottets dignitet är helt irrelevant för åtgärder som kränker oskyldigas rättigheter.

Ta pedofilibrott till exempel. Jakten på pedofiler skulle kunna användas (och används ofta) som (svep)skäl till just drakoniska lagar och tvångsåtgärder. Libertarianer – som är emot sådana åtgärder av oberoende skäl – bör inte svara med att försöka förringa pedofilibrott. Utan genom att ge oberoende argument – grundade i liberala principer – mot just sådana åtgärder. När det gäller den senare strategin så har HAX för övrigt själv ett mycket gott track-record.