2010 in review

The stats helper monkeys at WordPress.com mulled over how this blog did in 2010, and here’s a high level summary of its overall blog health:

Healthy blog!

The Blog-Health-o-Meter™ reads Wow.

Crunchy numbers

Featured image

A Boeing 747-400 passenger jet can hold 416 passengers. This blog was viewed about 6,500 times in 2010. That’s about 16 full 747s.

 

In 2010, there were 39 new posts, growing the total archive of this blog to 124 posts. There were 11 pictures uploaded, taking up a total of 12mb. That’s about a picture per month.

The busiest day of the year was September 18th with 316 views. The most popular post that day was Legitima skäl för att stanna hemma på söndag.

Where did they come from?

The top referring sites in 2010 were facebook.com, henrikalexandersson.blogspot.com, nyheter.blogg.lu.se, lundagard.se, and Google Reader.

Some visitors came searching, mostly for anton fritz fritzon, fritz-anton fritzson, majoritetens tyranni, fritzons frizon, and fritz anton fritzson.

Attractions in 2010

These are the posts and pages that got the most views in 2010.

1

Legitima skäl för att stanna hemma på söndag September 2010
20 comments

2

Intellektuell äganderätt: ett dilemma för libertarianen January 2009
33 comments

3

Om Fritzson October 2008
10 comments

4

Pest eller kolera? Inget av det tack! August 2010
22 comments

5

Liberalism eller demokrati? – en bortglömd konflikt April 2009
6 comments

Kommentarer (2)

Är civilkurage något att lagstifta om?

Imorgon, torsdag den 7 oktober 2010 kommer Olle Abrahamsson, utredare på Justitiedepartementet till vårt Hörge seminarium i praktisk filosofi och talar om huruvida civilkurage är något att lagstifta om.

Jag tänkte dela upp föreläsningen i tre delar. Först tar jag upp den rättsfilosofiska bakgrunden till att Sverige är ett av de få länder i Europa som saknar regler om civilkurageplikt. Sedan behandlar jag frågan om det från moralfilosofiska utgångspunkter är befogat att införa sådana regler. Och slutligen vad det finns för juridiska argument för och emot en lagreglering av frågan. Fast det sistnämnda gör jag mer kortfattat eftersom detta trots allt är ett filosofiseminarium.

Detta är en mycket intressant fråga. Seminariet är öppet och pågår som vanligt mellan 13:15 och 15:00 i sal 318 i Kungshuset i Lund.

Kommentera

Liberaler är de enda trovärdiga kritikerna av Sverigedemokraterna

Just nu verkar det pågå ett ordkrig mellan alla som ogillar Sverigedemokraterna om vem som egentligen ogillar dem mest. Alla gör sina egna analyser om hur detta parti kunde komma in i riksdagen. Men oavsett så är det svårt att förneka att de trots allt har blivit invalda där på goda demokratiska grunder. Jag vill här lyfta tre fundamentala ståndpunkter som de etablerade partierna (och hela det så kallade politiska ”etablissemanget” i övrigt) faktiskt har gemensamt med Sverigedemokraterna men där en liberal har en radikalt annorlunda uppfattning. Med ”liberal” här menar jag inte folkpartisten och dennes urvattnade demokratiska liberalism eller socialliberalism utan snarare liberalismens ursprungliga kärna. Dessa tre saker är synen på invandring, kultur och demokrati.

Föreställningen att det finns en avgrundsdjup skillnad mellan Sverigedemokraterna och de övriga sju riksdagspartierna (och i förlängningen mellan Sverigedemokraternas väljare å ena sidan och alla andra å andra sidan) är i bästa fall en kraftig överdrift. Sverigedemokraterna är i grunden ett traditionellt socialdemokratiskt parti med kulturreaktionära och nationalistiska drag. Det finns en skillnad i retorik och attityd men alla partier vill ha en begränsad invandring, alla partier anser att nationalstatens gränser bör begränsa folks rätt att bo, leva och arbeta var de vill, alla partier vill ha en integrationspolitik (Sverigedemokraterna vill visserligen inte ha integration utan assimilering, men det är bara olika namn på samma sak), alla partier vill ha en kulturpolitik där statens maktapparat används för att aktivt främja eller hindrar vissa kulturyttringar och alla partier anser att majoriteten har rätt att styra över minoriteten i en lång rad avseenden i kraft av att de är fler eller har lyckats attrahera fler anhängare. Liberaler står i stark kontrast till allt detta. Liberaler är för fri invandring och mot all form av politisk styrning och kontroll av kulturen samt att majoritetens makt över minoriteten bör vara kraftigt begränsad i den individuella frihetens namn.

Vi kan inte ha en helt ohämmad demokrati, det är de allra flesta överens om. Det måste finnas ett grundläggande skydd för individen – det måste finnas gränser för vad majoriteten (genom staten) får lov att göra mot den enskilda människan. Enligt alla former av liberalism är detta skydd för individen centralt och enligt den klassiska liberalismen (eller libertarianismen) är detta skydd så långtgående att det reser frågan om vad staten överhuvudtaget kan göra mot individens vilja om inte detta tydligt kan motiveras utifrån en princip om allas lika frihet från tvång och allas rätt till sina egna liv och ”frukterna av sitt eget arbete”. En ohämmad demokrati i meningen ett långtgående majoritetsstyre står i direkt motsättning till grundläggande liberala principer om individens fri- och rättigheter.

Sverigedemokraterna har blivit invalda i riksdagen av ”folket” på goda demokratiska grunder. Den mest populära ”lösningen” verkar nu vara att byta ut eller förändra folket – folket har ju inte ”rätt” åsikter! Men analysen måste gå djupare än så. En liberal bör istället hävda att det är någonting grundläggande fel på det politiska system genom vilket de med flest anhängare kan tvinga sina uppfattningar på alla oss andra. Det är detta som gör Sverigedemokraterna farliga. Deras uppfattningar om kultur (i vid meningen) är egentligen ganska harmlösa givet att de inte kan tvinga dem på någon annan – men det är just det de kan givet det majoritaristiska politiska systemet!

Sverigedemokraterna varnar för Islam. De är rädda för att en ”islamisering” av samhället skall hota den ”svenska” kulturen. Denna rädsla är inte obegriplig eller ens helt grundlös givet att den riktas mot den lilla grupp extrema muslimer som har politiska anspråk. Samma politiska anspråk som Sverigedemokraterna själva har. Det är en kamp om vem det är som skall styra och ställa och ges möjligheten att tvinga sina uppfattningar på alla oss andra. Liberalen tar inte bara avstånd från deras respektive ståndpunkter utan även från själva grundpremissen för konflikten. Ingen skall styra och ställa över andra i de avseenden som borde vara strikt privata. Religion och patriotism är ganska harmlösa företeelser så länge de hålls privat. Det är när de blandas med politik som det blir farligt. Det är då vi får fundamentalism och nationalism vilka är liberalismens raka motsatser.

Det är inget fel på att vilja bevara ”svensk” kultur eller att vilja främja en viss religiös tro så länge detta sker på en strikt frivillig och icke-politisk basis. Liberalismen har starka kopplingar till (och innefattar) sekularismen som hävdar att religion och politik skall hållas strängt åtskilda. Det innebär att staten och politiken varken skall aktivt främja eller aktivt hindra några som helst kulturyttringar (så länge dessa inte uppenbart skadar någon oskyldig i termer av individens grundläggande rättigheter). Även kultur och politik bör hållas strängt åtskilda på precis samma grunder men när det gäller det senare så står alla de etablerade partierna och det politiska etablissemanget på samma sida som Sverigedemokraterna – alla accepterar de statlig subventionering, styrning och kontroll av kulturen i en rad avseenden. De skiljer sig enbart åt i termer av vilken kultur som skall främjas med skattemedel och i vilket riktning som kulturen skall styras politiskt. Detta lämnar dörren vidöppen för Sverigedemokraterna och liknande rörelser att söka politisk makt och trycka ner just deras specifika kultursyn i halsen på alla oss andra vare sig vi vill eller inte. Återigen, det är liberaler som starkast tar avstånd från detta genom att hävda att kultur och religion är privatsaker som inte ens bör förekomma överhuvudtaget på den politiska dagordningen.

Att religion och kultur bör vara ”privatsaker” skall dock inte tolkas som att det är någonting som enbart skall förekomma i hemmet och inte skall få utövas i det offentliga. Tvärtom, alla skall ha rätt att utöva och främja (eller att inte utöva och främja) den kultur och religion som de känner starkast för och detta skall kunna ske öppet och fritt i enlighet med en stark yttrandefrihet och religionsfrihet. Vad jag menar med att religion och kultur bör vara privatsaker är endast just det att dessa företeelser aldrig skall vara föremål för politisk inblandning. Politiker (oavsett om de är Sverigedemokrater, sossar eller moderater) skall inte styra och ställa över det som enligt goda liberala principer är privat i den här meningen och därmed bör ligga bortom all legitim politisk styrning och kontroll.

Grundläggande liberala principer desarmerar fundamentalismen, nationalismen och kulturfascismen och reducerar dessa politiska riktningar till de relativt oskyldiga (men ack så viktiga för de flesta av oss) fenomenen religion, patriotism och ett fritt utövande av en viss kultur av eget val. Det finns ingen motsättning mellan att vara liberal och att känna samhörighet med en viss religiös trosuppfattning, en viss kultur eller vissa geografiskt anknutna seder och bruk. Man kan till och med vara anarkist och samtidigt känna ”stolthet” över att vara t.ex. lundabo, skåning, svensk och europé. Folkdräkt i all ära eller varför inte burka, så länge det är individens eget val. Motsättningen uppstår först när dessa fenomen antar en politisk dimension som inskränker frivilligheten i denna geografiska, kulturella och/eller religiösa samhörighet.

Det är bl.a. av dessa skäl som liberaler är de enda riktigt trovärdiga kritikerna av Sverigedemokraterna och andra liknande rörelser. Det är bara liberaler som står upp för en helt fri invandring, det är bara liberaler som står upp för en helt fri kultur utan statlig inblandning och ett starkt och långtgående skydd för individens rättigheter gentemot det politiska, gentemot staten och gentemot majoritetens makt över minoriteten. Sverigedemokraterna kommer till ett dukat bord och en bäddad säng, de gör ”bara” anspråk på att göra det som socialdemokrater och moderater m.fl. har gjort i alla år. De vill ”bara” använda de etablerade politiska strukturerna för att införa sina egna idéer på samma sätt som andra partier gör och har gjort länge. Visst finns det viktiga skillnader i det politiska innehållet men det är svårt för de etablerade partierna att på ett trovärdigt sätt förklara varför det är fel av Sverigedemokraterna att vilja använda politiken för att förvekliga sina egna idéer givet att det är precis vad de etablerade partierna alltid har gjort.

Lars Ohly utropade på valnatten att han och hans vänsterparti är så långt ifrån Sverigedemokraterna som man kan komma i svensk politik. Men vänsterpartister och sverigedemokrater har faktiskt en hel del gemensamt. De har båda ett utpräglat vi-och-dom-tänkande, de delar in folk i grupper och klasser istället för att se individen, de har båda ett mörkt förflutet, etc. Från ett liberalt perspektiv är det precis lika illa med gamla ex-kommunister som gamla ex-nazister. Det är två extrema former av socialism.

Anledningen till att Vänsterpartiet anses vara mer rumsrena än Sverigedemokraterna har förmodligen en del att göra med Socialdemokraternas straka dominans genom tiderna och att de ibland har varit direkt beroende av vänstern samt att den svenska skolan har varit otroligt dålig på att informera om kommunismens fasor medan nazismens och fascismens fasor ofta har gjorts önskvärt tydliga.

För att avsluta. Det är inte Sverigedemokraterna eller deras väljare som är det riktiga problemet. Det är snarare det politiska system som tillåter att vissa styr över andra i avseenden som borde vara upp till var och en att bestämma själv som är problemet. Den allmänna acceptansen för idén att den som får flest röster skall ges möjligheten att tvinga sina uppfattningar på alla oss andra är roten till problemet. Endast liberaler har fattat detta.


 

Skyll inte på mig - jag röstade aldrig! (Jag väljer att tolka den här bokstavligt)

Skyll inte på mig - jag röstade aldrig! (Jag väljer att tolka den här bokstavligt)

 

Kommentera

”Leviathan and the Air Pump Redux”

Bild från ett tidigare föredrag

Bild från ett tidigare föredrag


Den 3:e November kommer Dr. Dean Rickles från Sydney University till Lund och Filosofiska föreningen och ger ett föredrag med titlen ”Leviathan and the Air Pump Redux”.

Rickles forskning är i huvudsak fokuserad kring den moderna fysikens filosofi men till intressena hör bl.a. musikologi, ekonomifilosofi och komplexa system.

Tiden är som vanligt 18:15 och föredraget hålls i sal 203 i Kungshuset. I vanlig ordning serveras mat och dryck på den efterföljande eftersitsen.

Varmt Välkomna!

,…

Abstract


The dominance of string theory in the research landscape of quantum gravitational physics (despite any direct experimental evidence favouring it) can, I think, be justified in a variety of ways. In this talk I shall focus on an argument from mathematical fertility, broadly similar to Hilary Putnam’s ‘no miracles argument’ that, I argue, many string theorists in fact espouse in some form or other. String theory has generated many surprising, useful, and well-confirmed mathematical ‘predictions’—here I focus on ‘mirror symmetry’ and the ‘mirror theorem’. These predictions were made on the basis of general physical principles entering into string theory. The success of the mathematical predictions are then seen as evidence for the framework that generated them. I shall attempt to describe and defend this argument, but there are nonetheless some serious objections to be faced. These objections can only be evaded at a considerably high (philosophical) price.

Kommentera

Ingen kan vara nöjd med det här valresultatet

Det har talats om valet som ingen vann och det måste man nog hålla med om. Ingen kan vara helt nöjd med det här valresultatet. Som liberal så gläds jag naturligtvis över att de rödgröna förlorade valet. Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val sedan den allmänna rösträtten infördes och även Vänsterpartiet gick bakåt och är nu (tillsammans med Kristdemokraterna) riksdagens minsta parti. V kan inte heller skylla på att Feministiskt initiativ tog röster från dem då även F! tappade terräng. Det går alltså dåligt för den samlade vänstern i Sverige och detta efter fyra år med borgerlig regering! Detta är historiskt.

Men man skall inte ropa hej! Sverige är fortfarande ett i grunden socialdemokratiskt land. Moderaterna som gjorde ett historiskt bra val är på flera sätt det nya S och den strategi som fört dem till makten har till stor del gått ut på att adoptera socialdemokraternas politik. Det är absolut mycket positivt att Socialdemokraternas makthegemoni nu på alvar är på väg att brytas. Fram till dess att den nuvarande regeringen tog över 2006 så hade S styrt Sverige i mer än 70 av de senaste 100 åren; i 65 av de senaste 75 åren; i mer än 40 av de senaste 50 åren och i mer än 20 av de senaste 25 åren! Den längsta sammanhängande perioden med socialdemokratiskt styre varade i 40 år (från 1936 till 1976)! Det finns ett egenvärde i att bryta sossarnas maktmonopol och någonting stort är onekligen på väg att hända. Men det är väl optimistiskt att dra några definitiva slutsatser riktigt än. S är åtminstone fortfarande (om än ytterst marginellt) största parti trots dåliga företrädare och visionslös politik.

Ett annat orosmoln är att Moderaterna nu kommer att få för stort inflytande jämfört med de mindre allianspartierna. Jag hade framförallt hellre sett att Centern och Folkpartiet gick bättre och att det på så sätt blev en lite mer balanserad regeringsallians. Kristdemokraterna gick sämre än väntat och de belönades inte för sitt förnyelsearbete och Hägglunds charm. Om man dessutom tänker på att en hel del personer säkert stödröstade på dem för att hålla dem över fyraprocentsspärren så ser det inte bättre ut för kådisarna. Kanske har en del av Kd:s traditionellt konservativa väljare alienerats av Hägglunds ofta liberala retorik samtidigt som mer liberalt sinnade personer inte har låtit sig luras av samma retorik? Kd är – retoriken till trots – förmodligen fortfarande Alliansens minst liberala parti?

Det största problemet är dock att Alliansen inte fick egen majoritet. De främlingsfientliga Sverigedemokraterna har kommit in i riksdagen som vågmästare. Detta är tragiskt på alla sätt. Vi har nu två ytterlighetspartier i Sveriges riksdag, V och Sd. Nu gäller det att dessa partiers inflytande minimeras. Alla riksdagspartier har kategoriskt avfärdat alla tankar på ett samarbete med Sd, vilket är bra. Samtidigt har det bångstyriga Miljöpartiet, som gjorde ett mycket bra val, tydligt markerat vad vi alla redan visste – de är ett vänsterparti. Mp är, som det brukar heta, en vattenmelon – grön utanpå men röd inuti. Över hälften av deras väljare vill inte se att Mp stödjer en alliansregering. De liberaler som röstade på Mp ångrar sig nog idag. Generellt anser nog de flesta att Mp länge har haft ett alldeles för stort inflytande i svensk politik i jämförelse med dess storlek. Att Mp blev tredje största parti svider nog rejält i ögonen på Maud Olofsson vars parti fick ett marginellt lägre väljarstöd jämfört med Mp.

Det bästa som kan hända nu är att Alliansen bildar en minoritetsregering och söker majoritet i enskilda frågor. Men det finns fortfarande en viss chans att Alliansen får egen majoritet efter att alla röster har räknats.

Det positiva i sammanhanget är dock att Alliansen fick sig en välförtjänt knäpp på näsan. Henrik Alexandersson spekulerar i att det var deras svek i integritetsfrågorna som kostade dem den egna majoriteten. Besvikna väljare som röstade på Alliansen 2006 gick i protest över till Piratpartiet och vissa kanske till Miljöpartiet. Andra stannade hemma på valdagen. Personligen ångrar jag inte att jag avstod från min röst bland annat av det här skälet samt en rad andra skäl. Det gick dock inte så bra för piraterna som inte ens nådde en procent av rösterna. Det är väldigt svårt att ta sig in i riksdagen. Men piraterna kan i alla fall glädjas över att de blev det största partiet utanför riksdagen. (Om man bara hade kunnat byta ut deras siffror mot Sverigedemokraternas!) Det finns goda liberala krafter i Piratpartiet men jag anser att de hade kunnat kanaliseras bättre i något annat parti.

Om jag hade gått och röstat så hade jag med största sannolikhet lagt min röst på (Klassiskt) Liberala partiet. Med knappt hälften av distrikten räknade så ligger Liberala partiet nu på sjunde plats bland övriga partier efter Piratpartiet, Feministiskt initiativ, Sveriges Pensionärers Intresseparti, Rättvisepartiet Socialisterna, Norrländska Samlingspartiet och Landsbygdsdemokraterna med de riktigt otäcka Nationaldemokraterna hack i häl. Liberala partiet ser dock ut att utöka sina siffror ordentligt jämfört med förra valet då de nyss hade bildats. Liberala partiet är ett mycket ungt parti med väldigt unga företrädare. De har nog en hel del att vinna på att headhunta några mer erfarna företrädare (kanske några avhoppare från de etablerade partierna?) och framförallt se till att de får in kvinnor bland kandidaterna.

Sammanfattningsvis kan sägas att det politiska läget är smått kaotiskt och ingen kan vara nöjd med det här valresultatet.

Kommentera

”Trust and Communication”

Bild från förra veckans föredrag med Jennifer Saul

Bild från förra veckans föredrag med Jennifer Saul.

.

Redan nu på onsdag den 22 september kl. 18:15 är det dags igen för ytterligare ett föredrag i Filosofiska föreningens regi.
.

Den här gången kommer Jens Allwood, professor i lingvistik i Göteborg och talar under rubriken ”Trust and Communication”.
.
Som vanligt håller vi till i sal 203 i Kungshuset i Lund och som vanligt följer en eftersits med mat och vin efter föredraget.

.

.Här är ett kort abstract:

.

The talk gives an analysis of the role of trust – and as a contrast of lack of trust and distrust – in communication and various aspects of social life.

.

Kommentera

Hur röstar liberalt sinnade personer egentligen?

Imorgon är det val i Sverige. Hur röstar liberalt sinnade personer i detta land? Jo, vissa röstar på Liberala partiet, andra på Piratpartiet, någon på Miljöpartiet (!), åter andra på Alliansen. Av de senare är det spritt mellan Centerpartiet, Folkpartiet, Moderaterna och till och med Kristdemokraterna! Magnus Betnér lottar mellan C, Fp, M och Mp, Carl Jackobsson säljer sin röst till högstbjudande och jag är nog inte ensam med att helt avstå från min röst.

Att liberalt sinnade personer kommer till så olika slutsatser tror jag till stor del beror på hur långt liberalismen och den politiska verkligheten har hamnat ifrån varandra. Det är inte för att liberaler i grunden är gnälligare än andra eller att liberalismen är innehållslös, det är snarare så att liberalismen har satts på undantag i samtliga partier och i politiken generellt. Samtidigt finns det dock liberala strömningar i nästan alla partier men det är tyvärr till stor del bara retorik.

Genomgående är att liberaler är besvikna på Alliansen och man kan nog säga att alla liberaler ”proteströstar” i någon mening. De som röstar på Alliansen röstar mot de Rödgröna, de som röstar på Miljöpartiet röstar mot Alliansen, de som röstar på Liberala Partiet eller Piratpartiet röstar mot både regeringen och oppositionen på samma gång och de som stannar hemma protesterar mot den överideologi som genomsyrar alla partierna och/eller hela det politiska systemet.

Jag har respekt för dem som röstar på Alliansen (trots att de är djupt besvikna på deras agerande i en rad viktiga frågor) för att den rödgröna oppositionen är trots allt värre ur liberalt perspektiv. Jag kan till viss del också förstå resonemanget bakom att rösta på Miljöpartiet för att försöka främja deras liberala ådra men i slutändan så är detta parti inte speciellt liberalt alls och framför allt är en röst på Mp trots allt en röst på Vänsterpartiet och Socialdemokraterna.

Det finns ett egenvärde i att bryta det socialdemokratiska maktmonopolet som haft ett starkt grepp på det här landet i nästan 100 år samt att hålla Vänsterpartiet utanför regeringen. Det är också mycket viktigt att Sverigedemokraterna hålls borta från makten, eller rättare sagt att deras kulturreaktionära och främlingsfientliga idéer hålls borta från makten. Vi bör inte stirra oss blinda på huruvida Sd kommer in i riksdagen eller inte för det är ett mycket större problem om de etablerade partierna tar över deras politik för att ta deras väljare. Då är det nog trots allt något bättre att Sd kommer in i riksdagen men att deras faktiska inflytande minimeras. Det minst dåliga realistiska scenariot är trots allt om Alliansen får egen majoritet och på så sätt kan marginalisera Sd och samtidigt hålla den rödgröna röran borta från regeringsmakten.

Men deras svek i bl.a. integritetsfrågorna, rättssäkerhetsfrågorna, skolfrågorna (med en ny skollag som i praktiken förbjuder hemundervisning!) har gjort det det omöjligt för någon liberalt sinnad person att stödja dem, åtminstone inte utan starka reservationer. Visst har det hänt en del bra saker också. Till exempel har värnplikten och apoteksmonopolet avskaffats, skatten har blivit något lägre och några andra saker.

Jag har större respekt för dem som röstar på en uppstickare som Liberala partiet eller Piratpartiet. Även detta är en typ av protest och det är bra. Det sänder en signal till de etablerade partierna att de har svikit i viktiga liberala frågor. Föreställningen att en röst på ett parti som man vet inte kommer att komma in i riksdagen skulle vara en bortkastad röst är ytterst märklig men den kan kanske ligga bakom vissa liberalers ställningstaganden för Mp och Kd?

Själv protesterar jag som sagt genom att avstå från min röst och det finns många skäl för ett sådant ställningstagande.

Kommentarer (5)

Legitima skäl för att stanna hemma på söndag

  • Du tror inte att din röst spelar någon roll eller kan förändra någonting i grunden
  • Du anser att det finns grundläggande problem med demokratin som man aldrig kan ”rösta bort”
  • Du tycker inte att något av partierna appellerar till dig
  • Du vill inte ge politikerna ytterligare legitimitet och sanktionera deras makt över dig och dina medmänniskor
  • Du anser att valet främst är en symbolhandling som ger väljaren en falsk (eller åtminstone överdriven) känsla av inflytande
  • Du tycker att skillnaderna mellan blocken är obetydliga
  • Du anser dig inte vara tillräckligt insatt i politiken
  • Du tycker att debatten mest har handlat om relativt obetydliga detaljfrågor istället för de mer grundläggande ideologiska frågorna
  • Du vill inte stödja det politiska systemet
  • Du anser att det finns bättre sätt att påverka din omgivning på än genom partipolitiken
  • Du har bättre saker för dig som att umgås med familj och vänner, jobba eller syssla med din hobby
  • Du har insett att samhället inte vilar på att alla går och lägger en lapp i en låda var fjärde år
  • Du vill inte ge den sittande regeringen en metaforisk ryggdunk samtidigt som du inte har förtroende för oppositionen
  • Du tycker att den sittande regeringen har svikit i flera fundamentala frågor och vet att oppositionen hade gjort likadant
  • Du har insett att det inte spelar så stor roll vem som sitter vid makten, det blir ungefär samma politik i vilket fall som helst
  • Du vill protestera mot överförmyndarstaten, övervakningsstaten, krigföringsstaten, EU-staten och/eller den så kallade ”välfärdsstaten”
  • Du vill inte ha varken Fredrik Reinfeldt eller Mona Sahlin som statsminister
  • Du instämmer inte i den överideologi som samtliga etablerade partier tar för given
  • Du anser att man inte har en moralisk plikt att rösta och vill manifestera denna övertygelse
  • Du anser att staten inte är en legitim institution hur ”demokratisk” den än är
  • Du tror inte på majoritarismen – du tror inte att majoriteten har rätt att styra över minoriteten bara för att de råkar vara fler eller lyckas övertyga fler
  • Du anser att ett högt valdeltagande inte är viktigt utan snarare en ideologisk målsättning som saknar grund
  • Du delar inte politikernas vision om ett samhälle där alla deltar aktivt i politiken
  • Du anser att det är moraliskt fel att tvinga dina egna uppfattningar på andra, du anser att det är bättre om var och en får att bestämma över sitt eget liv utan politisk inblandning
  • Du har insett att det demokratiska systemet inte i sig är politiskt neutralt utan är i sig självt en ideologi
  • Du vill inte ge någon politiker föreställningen att han eller hon representerar dig
  • Din egen ideologiska uppfattning ligger utanför det partipolitiska spektret och du känner dig alienerad
  • Du tror inte på principen att man bör stödja det minst dåliga av två dåliga alternativ
  • Du anser att valet är ett pest-eller-kolera-val
  • Du anser att avstå från att rösta är ett starkare ställningstagande än att rösta
  • Du vill inte hjälpa någon på traven som aktivt söker makt över andra
  • Du tror att makt är en starkare drivkraft hos politikerna än moralisk övertygelse
  • Du har insett att politiken handlar mer om olika särintressens maktanspråk än om rättvisa, frihet och individens rätt till sitt eget liv
  • Du anser att du har en moralisk rättighet att ignorera staten
  • Du uppfattar valdagen som en politisk högtid och röstandet som en politisk ceremoni jämförbar med en religiös ceremoni och du bekänner inte dig till denna ”religion”

Det här var en lista (utan inbördes ordning) på vad jag anser vara legitima skäl för att stanna hemma på valdagen på söndag (dvs. legitima skäl för att avstå från att rösta). Ett legitimt skäl behöver inte nödvändigtvis vara ett gott skäl, men åtminstone några av dessa skäl är enligt mig också goda. Några av dem överlappar varandra och var för sig är de kanske inte tillräckliga men några av dem tillsammans utgör i min mening ett ganska starkt case för att stanna hemma. Ett fåtal av dessa skäl talar dock lika mycket till fördel för att rösta på en ”uppstickare” (dvs. ett parti utanför de två stora blocken). En röst på ett sådant parti är inte mer bortkastad än en röst på ett parti som man vet kommer att komma in i riksdagen. Liberala partiet eller kanske piratpartiet skulle kunna vara acceptabla alternativ för en liberal väljare.

Om en liberal väljare trots allt tänker rösta på något av de etablerade riksdagspartierna så är det bättre att följa rådet att stödja något av de mindre Allianspartierna och försöka kryssa någon av de minst oliberala kandidaterna (även om denna strategi fick ett rejält bakslag i samband med FRA-omröstningen där partipiskan ven och alla motståndare mer eller mindre tvingades att rösta mot sin övertygelse eller sjukanmäla sig! En liknande situation uppstod i samband med antagandet av den nya skollagen).

Men jag kommer som sagt att stanna hemma hela dagen på söndag och följa valet från sofflocket (med förhoppningen att vi slipper se socialister, tillväxt- och främlingsfientliga som vinnare) precis som jag gjorde i Europaparlamentsvalet och i förra riksdagsvalet. Det är vad som känns bäst utifrån mitt liberala samvete.

Kommentarer (21)

”Valets väsentligaste uppgift är att medborgaren skall uppleva känslan av att äga ett inflytande”

En av mina favoritbloggare, Hans Engnell, för idag ett kort resonemang om röstning. Han säger bland annat om oss som inte röstar att vissa av oss faktiskt gör ett genomtänkt val när vi avstår. Detta tål verkligen att påpekas även om det borde vara självklart.

De tror inte på det svenska parlamentariska systemet. De tror inte att det går att förändra och vill därför inte legitimera riksdagens makt. Eller så hittar de helt enkelt inget politiskt alternativ som är tillräckligt lockande.

Kunde inte sagt det bättre själv och jag sällar mig till den här gruppen. Jag har tidigare motiverat mitt beslut att avstå från min röst här, här, här och här. De två senare var i samband med Europaparlamentsvalet förra året där även Engnell och många andra avstod från sina röster av liknande skäl. Jag tror att en hel del av resonemangen med lätthet kan föras över till riksdagsvalet. Men vi är i alla fall helt överens om att en liberal inte med gott samvete kan stödja något av de två stora blocken i svensk politik (åtminstone inte på riksdagsnivå). Alliansen har visserligen gjort ett fåtal bra saker men de har också svikit fundamentalt i flera viktiga frågor (integritetsfrågorna, EU-frågorna och skolfrågorna är tre av många exempel) på ett mycket allvarligt sätt dessutom.

Det finns så otroligt många myter, fördomar och ogrundade föreställningar om röstning. Vissa hävdar att man har en moralisk plikt att rösta men det förs väldigt sällan fram några argument för den ståndpunkten. Vissa tror att varje röst spelar roll. Många tror att den som inte röstar inte har någon rätt att klaga på den politik som sen förs när raka motsatsen i själva verket är mycket rimligare. Många missar poängen och hävdar att det är bättre att rösta blankt än att inte rösta alls för att en blank röst syns i statistiken (men valdeltagandet syns naturligtvis också i statistiken!). Vissa anser att den som avstår från att rösta av principiella skäl riskerar att buntas ihop med de som avstår av ren lathet (som om det vore hela världen). Många oroar sig över att valdeltagandet sjunker men det ges sällan några skäl till varför detta är någonting att oroa sig över. Vissa tror att om man inte röstar så bidrar man till sverigedemokraternas framgångar när det snarare är den som röstar som stödjer ett system i vilket de kan komma till makten. Åter andra påstår att man trivialiserar eller rent av skymfar kampen för demokrati på andra ställen i världen genom att inte rösta (”ät upp din mat nu, tänk på barnen i Afrika”). Några tror att om man är kritiskt mot det demokratiska systemet så innebär det att man därmed förespråkar diktatur istället! Listan kan göras längre.

Konstnären Lars Vilks är en av de få som har genomskådat det demokratiska spektaklet. Han säger att ”Valets väsentligaste uppgift är att medborgaren skall uppleva känslan av att äga ett inflytande”. Vilks har insett att valet är av symbolisk betydelse och handlar mer om känslan av inflytande än reellt inflytande. För detta får Vilks utstå en salva glåpord från Aftonbladets kolumnist Anders Westgårdh som skriver att Vilks är en ”simpel soffliggare” som inte ”är beredd att göra rätt för sig och sina demokratiska rättigheter”. Westgårdh passar också på att konstatera att den som inte ser rösträtten som en plikt är ”korkad” och ”begriper inte bättre”. Vilket lysande argument!

Inte bara vi ”soffliggare” blir överösta med den här typen av oreflekterade påståenden och rena glåpord. Många tror också att den som röstar på ett litet parti som inte har någon reell chans att komma in i riksdagen ”kastar bort” sin röst. Enligt den typiska föreställningen så är det alltså inte bara oerhört viktigt att man går och röstar utan det är också jätteviktigt att man röstar på dem som redan har makten!

Kommentarer (5)

Ännu ett steg bort från den fria skolan!

Detta är ju ingen nyhetsblogg så jag skäms inte för att skriva om ”gamla” nyheter. Den 1 augusti i år rapporterade Svenska dagbladet om den nya skollagen som i praktiken förbjuder hemundervisning.

En mindre uppmärksammad förändring är att det i praktiken kommer att bli omöjligt att inom ramen för skolsystemet undervisa barn i hemmet. Det är visserligen en möjlighet som redan idag utnyttjas av mycket få familjer, delvis eftersom kommunerna är restriktiva med att tillåta den.

Men det betyder inte att frågan kan avfärdas som oviktig. I synnerhet för det hundratal barn som berörs får lagändringen stora konsekvenser. Dessutom vore en diskussion om föräldrars rättigheter kontra lagstiftarens önskemål välkommen.

Argumentet att en mångfald av undervisningsformer bidrar till att utveckla skolan borde heller inte vara främmande för de borgerliga partier som 1992 klubbade igenom friskolereformen.

Det mest tragiska är att nästan ingen verkar bry sig om detta om de ens har hört talas om det. Inga stora protester har hörts. Ingen debatt om föräldrars rättigheter kontra lagstiftarens önskemål har följt. Jag har länge saknat just en sådan debatt (i samband med diskussionen om konfessionella friskolor). En anledning till att den här frågan inte har väckt några större reaktioner är förmodligen att den inte direkt berör speciellt många och folk verkar vara mest intresserade av hur många kronor och ören de kommer få över (inte en oviktig fråga naturligtvis). Men sanningen är att grundläggande frihetsfrågor berör oss alla. Läs även denna mycket klargörande bloggpost på ämnet samt den här artikeln i Expressen där det bl.a. står att läsa att

… det handlar inte bara om de 100 hemskolebarnen utan är ett budskap till oss föräldrar att vi inte är betrodda att bedöma vad som är bra för våra barn.

[...]

Det är svårt att förstå hur samhället har kunnat få en så negativ syn på föräldrar. Skulle föräldrar vara så opålitliga att samhället frenetiskt måste skydda barn från föräldrar? Vi vet väl alla att de allra flesta föräldrar gör allt för sina barn och mycket väl känner sina barns behov.

Detta är ytterligare en anledning till att en liberal inte kan stödja Alliansen med gott samvete. Hemundervisningsbloggen skriver

Konstigt nog fanns ändå en majoritet i riksdagen som av olika anledningar inte ville att skollagen skulle gå igenom i sin helhet. Hur kunde den ändå gå igenom? ”Ja, sådan är demokratin”, säger en kristdemokratisk riksdagsledamot till mig, en av de dussintal ledamöter på allianssidan som inte velat se en inskränkning av möjligheten till hemundervisning, eller ”fullgörande av skolplikten på annat sätt” som det heter i lagtexten. Vad ledamoten menade med utsagan ”sådan är demokratin” var: regeringsmandatet, partipiskan och olika byråkratiska beslutsturer. Det fanns ingen möjlighet att bara rösta nej till till paragrafen om hemundervisning, och ett nej till hela skollagen hade betytt regeringskris. På så vis kunde en mänsklig rättighet ”försvinna i rynkningen” under tisdagens votering.

Hoppsan, som det kan gå! Men sådan är demokratin!

Kommentarer (5)

Äldre inlägg »
Follow

Get every new post delivered to your Inbox.