Just nu verkar det pågå ett ordkrig mellan alla som ogillar Sverigedemokraterna om vem som egentligen ogillar dem mest. Alla gör sina egna analyser om hur detta parti kunde komma in i riksdagen. Men oavsett så är det svårt att förneka att de trots allt har blivit invalda där på goda demokratiska grunder. Jag vill här lyfta tre fundamentala ståndpunkter som de etablerade partierna (och hela det så kallade politiska ”etablissemanget” i övrigt) faktiskt har gemensamt med Sverigedemokraterna men där en liberal har en radikalt annorlunda uppfattning. Med ”liberal” här menar jag inte folkpartisten och dennes urvattnade demokratiska liberalism eller socialliberalism utan snarare liberalismens ursprungliga kärna. Dessa tre saker är synen på invandring, kultur och demokrati.
Föreställningen att det finns en avgrundsdjup skillnad mellan Sverigedemokraterna och de övriga sju riksdagspartierna (och i förlängningen mellan Sverigedemokraternas väljare å ena sidan och alla andra å andra sidan) är i bästa fall en kraftig överdrift. Sverigedemokraterna är i grunden ett traditionellt socialdemokratiskt parti med kulturreaktionära och nationalistiska drag. Det finns en skillnad i retorik och attityd men alla partier vill ha en begränsad invandring, alla partier anser att nationalstatens gränser bör begränsa folks rätt att bo, leva och arbeta var de vill, alla partier vill ha en integrationspolitik (Sverigedemokraterna vill visserligen inte ha integration utan assimilering, men det är bara olika namn på samma sak), alla partier vill ha en kulturpolitik där statens maktapparat används för att aktivt främja eller hindrar vissa kulturyttringar och alla partier anser att majoriteten har rätt att styra över minoriteten i en lång rad avseenden i kraft av att de är fler eller har lyckats attrahera fler anhängare. Liberaler står i stark kontrast till allt detta. Liberaler är för fri invandring och mot all form av politisk styrning och kontroll av kulturen samt att majoritetens makt över minoriteten bör vara kraftigt begränsad i den individuella frihetens namn.
Vi kan inte ha en helt ohämmad demokrati, det är de allra flesta överens om. Det måste finnas ett grundläggande skydd för individen – det måste finnas gränser för vad majoriteten (genom staten) får lov att göra mot den enskilda människan. Enligt alla former av liberalism är detta skydd för individen centralt och enligt den klassiska liberalismen (eller libertarianismen) är detta skydd så långtgående att det reser frågan om vad staten överhuvudtaget kan göra mot individens vilja om inte detta tydligt kan motiveras utifrån en princip om allas lika frihet från tvång och allas rätt till sina egna liv och ”frukterna av sitt eget arbete”. En ohämmad demokrati i meningen ett långtgående majoritetsstyre står i direkt motsättning till grundläggande liberala principer om individens fri- och rättigheter.
Sverigedemokraterna har blivit invalda i riksdagen av ”folket” på goda demokratiska grunder. Den mest populära ”lösningen” verkar nu vara att byta ut eller förändra folket – folket har ju inte ”rätt” åsikter! Men analysen måste gå djupare än så. En liberal bör istället hävda att det är någonting grundläggande fel på det politiska system genom vilket de med flest anhängare kan tvinga sina uppfattningar på alla oss andra. Det är detta som gör Sverigedemokraterna farliga. Deras uppfattningar om kultur (i vid meningen) är egentligen ganska harmlösa givet att de inte kan tvinga dem på någon annan – men det är just det de kan givet det majoritaristiska politiska systemet!
Sverigedemokraterna varnar för Islam. De är rädda för att en ”islamisering” av samhället skall hota den ”svenska” kulturen. Denna rädsla är inte obegriplig eller ens helt grundlös givet att den riktas mot den lilla grupp extrema muslimer som har politiska anspråk. Samma politiska anspråk som Sverigedemokraterna själva har. Det är en kamp om vem det är som skall styra och ställa och ges möjligheten att tvinga sina uppfattningar på alla oss andra. Liberalen tar inte bara avstånd från deras respektive ståndpunkter utan även från själva grundpremissen för konflikten. Ingen skall styra och ställa över andra i de avseenden som borde vara strikt privata. Religion och patriotism är ganska harmlösa företeelser så länge de hålls privat. Det är när de blandas med politik som det blir farligt. Det är då vi får fundamentalism och nationalism vilka är liberalismens raka motsatser.
Det är inget fel på att vilja bevara ”svensk” kultur eller att vilja främja en viss religiös tro så länge detta sker på en strikt frivillig och icke-politisk basis. Liberalismen har starka kopplingar till (och innefattar) sekularismen som hävdar att religion och politik skall hållas strängt åtskilda. Det innebär att staten och politiken varken skall aktivt främja eller aktivt hindra några som helst kulturyttringar (så länge dessa inte uppenbart skadar någon oskyldig i termer av individens grundläggande rättigheter). Även kultur och politik bör hållas strängt åtskilda på precis samma grunder men när det gäller det senare så står alla de etablerade partierna och det politiska etablissemanget på samma sida som Sverigedemokraterna – alla accepterar de statlig subventionering, styrning och kontroll av kulturen i en rad avseenden. De skiljer sig enbart åt i termer av vilken kultur som skall främjas med skattemedel och i vilket riktning som kulturen skall styras politiskt. Detta lämnar dörren vidöppen för Sverigedemokraterna och liknande rörelser att söka politisk makt och trycka ner just deras specifika kultursyn i halsen på alla oss andra vare sig vi vill eller inte. Återigen, det är liberaler som starkast tar avstånd från detta genom att hävda att kultur och religion är privatsaker som inte ens bör förekomma överhuvudtaget på den politiska dagordningen.
Att religion och kultur bör vara ”privatsaker” skall dock inte tolkas som att det är någonting som enbart skall förekomma i hemmet och inte skall få utövas i det offentliga. Tvärtom, alla skall ha rätt att utöva och främja (eller att inte utöva och främja) den kultur och religion som de känner starkast för och detta skall kunna ske öppet och fritt i enlighet med en stark yttrandefrihet och religionsfrihet. Vad jag menar med att religion och kultur bör vara privatsaker är endast just det att dessa företeelser aldrig skall vara föremål för politisk inblandning. Politiker (oavsett om de är Sverigedemokrater, sossar eller moderater) skall inte styra och ställa över det som enligt goda liberala principer är privat i den här meningen och därmed bör ligga bortom all legitim politisk styrning och kontroll.
Grundläggande liberala principer desarmerar fundamentalismen, nationalismen och kulturfascismen och reducerar dessa politiska riktningar till de relativt oskyldiga (men ack så viktiga för de flesta av oss) fenomenen religion, patriotism och ett fritt utövande av en viss kultur av eget val. Det finns ingen motsättning mellan att vara liberal och att känna samhörighet med en viss religiös trosuppfattning, en viss kultur eller vissa geografiskt anknutna seder och bruk. Man kan till och med vara anarkist och samtidigt känna ”stolthet” över att vara t.ex. lundabo, skåning, svensk och europé. Folkdräkt i all ära eller varför inte burka, så länge det är individens eget val. Motsättningen uppstår först när dessa fenomen antar en politisk dimension som inskränker frivilligheten i denna geografiska, kulturella och/eller religiösa samhörighet.
Det är bl.a. av dessa skäl som liberaler är de enda riktigt trovärdiga kritikerna av Sverigedemokraterna och andra liknande rörelser. Det är bara liberaler som står upp för en helt fri invandring, det är bara liberaler som står upp för en helt fri kultur utan statlig inblandning och ett starkt och långtgående skydd för individens rättigheter gentemot det politiska, gentemot staten och gentemot majoritetens makt över minoriteten. Sverigedemokraterna kommer till ett dukat bord och en bäddad säng, de gör ”bara” anspråk på att göra det som socialdemokrater och moderater m.fl. har gjort i alla år. De vill ”bara” använda de etablerade politiska strukturerna för att införa sina egna idéer på samma sätt som andra partier gör och har gjort länge. Visst finns det viktiga skillnader i det politiska innehållet men det är svårt för de etablerade partierna att på ett trovärdigt sätt förklara varför det är fel av Sverigedemokraterna att vilja använda politiken för att förvekliga sina egna idéer givet att det är precis vad de etablerade partierna alltid har gjort.
Lars Ohly utropade på valnatten att han och hans vänsterparti är så långt ifrån Sverigedemokraterna som man kan komma i svensk politik. Men vänsterpartister och sverigedemokrater har faktiskt en hel del gemensamt. De har båda ett utpräglat vi-och-dom-tänkande, de delar in folk i grupper och klasser istället för att se individen, de har båda ett mörkt förflutet, etc. Från ett liberalt perspektiv är det precis lika illa med gamla ex-kommunister som gamla ex-nazister. Det är två extrema former av socialism.
Anledningen till att Vänsterpartiet anses vara mer rumsrena än Sverigedemokraterna har förmodligen en del att göra med Socialdemokraternas straka dominans genom tiderna och att de ibland har varit direkt beroende av vänstern samt att den svenska skolan har varit otroligt dålig på att informera om kommunismens fasor medan nazismens och fascismens fasor ofta har gjorts önskvärt tydliga.
För att avsluta. Det är inte Sverigedemokraterna eller deras väljare som är det riktiga problemet. Det är snarare det politiska system som tillåter att vissa styr över andra i avseenden som borde vara upp till var och en att bestämma själv som är problemet. Den allmänna acceptansen för idén att den som får flest röster skall ges möjligheten att tvinga sina uppfattningar på alla oss andra är roten till problemet. Endast liberaler har fattat detta.
Skyll inte på mig - jag röstade aldrig! (Jag väljer att tolka den här bokstavligt)
